Dagens dagbok en händelse jag aldrig kommer glömma.
Jag stod på Biblioteksgatan mitt bland folk som skyndade förbi med dyra väskor och prydliga skor. Det var fullt av självsäkra blickar och röster, ingen såg på någon de ansåg var under dem. En svart Volvo S90 blänkte vid trottoarkanten, föraren talade högljutt i mobilen intill ett café. Plötsligt hände allt på en sekund. En liten pojke, max fem år, klädd i smutsiga kläder kämpade sig fram med en hink nästan större än honom själv. Innan någon hann reagera kastade han iskallt det smutsiga vattnet över den glänsande bilen. Lera och smuts stänkte över förare och fönster. Alla som såg det tappade andan, mobilerna åkte upp blixtsnabbt. Mannen svängde ursinnigt om, röd i ansiktet.
“VAD GÖR DU?!” vrålade han. Pojken stod orörlig, höll hårt i den tomma hinken. Underläppen darrade, men han släppte inte blicken. “Du parkerade på min mamma.”
Allt blev knäpptyst. Gatornas brus kändes plötsligt långt borta. Mannen stirrade på pojken, helt förvirrad. va?
Pojken pekade ned mot gatan. Mobilkamerorna följde hans gest. Färska blommor låg tillplattade under framdäcket. En kvinnas handväska satt delvis fast under hjulet, ena remmen var av. Folk började mumla. Föraren tog några kliv bakåt, blev plötsligt likblek. Jag såg inte stammade han.
Pojkens röst brast: Hon sålde blommor. Något mjuknade i mannens ansikte. Han gick ned på huk vid däcket och började dra i de sönderklämda blommorna. Plötsligt såg han ett armband fastklämt nära däcket. Han stannade upp. Lyftade långsamt upp det, medan ansiktet förlorade all färg. Nej Elin? viskade han.
Pojkens ögon fylldes av tårar. Känner du min mamma? Han hann inte svara. Plötsligt öppnades Volvons bakdörr inifrån. En svag, men bekant kvinnlig röst hördes. Olle? Både pojken och mannen vände sig samtidigt. Ingen på trottoaren vågade andas.
