Det är så här, snart kommer besökare och ni måste gå någonstans. Ni förstår ju att ni inte kommer få någon fest med er.
Son, var ska vi ta vägen? Det är ingen här, frågade mamma.
Jo, men hur skulle jag veta? Grannen i byn bjöd er på besök för länge sedan, så dra bara iväg.
Viktor Andersson och Karin Nilsson har redan hundra gånger ångrat att de lyssnade på sonen och sålde sitt hus.
Det var jobbigt för dem, men det var deras hem. De var husägare där. Vad mer kan man säga?
De vågade knappt lämna sitt sovrum för att inte provocera svärdottern Katarina. Allt irriterade henne hur de gick i tofflor, hur de drack te, hur de åt.
Den enda som verkligen behövde dem i lägenheten var deras barnbarn, David.
David, en stilig ung man, älskade sina gamla föräldrar till vansinne. När deras mor höjde rösten i hans närvaro fick han genast svar.
Sonen Viktor, å andra sidan, var varken rädd för sin fru eller särskilt intresserad han stod aldrig upp för sina föräldrar.
David åt ibland middag med sina far- och morföräldrar, men han bodde mest på studentbostad nära jobbet och kom bara på helgerna.
De äldre väntade på barnbarnet som om det vore en högtid. Nyårsafton närmade sig och David kom tidigt på morgonen bara för att önska alla ett gott nytt år.
Han gick in i rummet till sina gamla föräldrar och räckte var och en varma, fina strumpor och vantar. Han visste att de alltid frös, så han ville göra dem glada. Farfar fick vanliga vantar, farmor fick ett par med broderi.
Karin tryckte vantarna mot ansiktet och började gråta.
Mormor, vad är det? Gillar du dem inte?
Åh, du lilla gubbe. De är underbara. Så fina har jag inte haft i hela mitt liv.
Hon omfamnade barnbarnet och kysste honom. David började smeka farmors händer. Han hade gjort så sedan han var liten; hennes händer doftade alltid av äpplen eller nybakat bröd, mest av allt av värme och kärlek.
Håll er i huset utan mig i tre dagar, säger jag. Jag ska vila med grabbarna och sen återvända hem.
Vila så länge du vill, svarade farmor, vi väntar.
David packade sin väska, tog farväl och gick. De äldre återvände till sitt rum.
Efter en timme hördes Katarinas röst som övade på hur hon skulle meddela att gästerna skulle komma. Hon klagade på att de gamla borde gå någon annanstans, att det är pinsamt inför folk, att man inte får slappna av.
Var skulle gästerna sova? Viktor försökte säga något åt stil med var ska jag lägga dem?, men Katarina ville inte höra någon.
De äldre satt som råttor, gick inte ens till köket för att dricka te. Viktor smög fram en bit kex ur sin gömma och delade med sin fru.
De satte sig vid fönstret och tuggade i tystnad. De vågade knappt tala. En tår sprang nerför Karins kind. Att inse att man är värdelös för någon är en smärtsam känsla.
Ute började bli mörkt. Då kom Viktor in i rummet.
Det är så här, snart kommer gäster och ni måste gå någonstans. Ni förstår att ni inte får någon fest med er.
Son, var ska vi ta vägen? Det är ingen här, frågade mamma.
Jo, men hur skulle jag veta? Grannen i byn bjöd er på besök förr i tiden, så dra iväg.
Vart ska vi åka? Bussen kör inte längre och vi vet inte var tågstationen är. Och är hon fortfarande levande?
Jag vet inte, men Katarina sa att ni har en timme på er att förbereda er.
Viktor och Karin såg på varandra, höll tårarna tillbaka. De började samla ihop vad de hade, och barnbarnets gåvor kom väl till pass.
De tog på sig varmare kläder och smög ut i den mörka kvällen. Människor rusade omkring i sina ärenden.
Karin tog Viktor i handen och de gick långsamt mot parken. På vägen passerade de ett litet café, beställde te och smörgåsar eftersom de inte ätit hela dagen.
De satt i nästan en timme i caféet, ovilliga att gå ut i kylan där snön föll och frysen blev alltmer bister. I parken fanns en liten paviljong, så de sökte skydd där.
Det var skönt att ha ett tak över huvudet. De satte sig tätt ihop. Karin betraktade sina nya vantar. Viktor såg på sin fru och sa:
Vad skönt att vår son har ett rent hjärta, trots sina föräldrars hårda hjärtan.
Ja, men vi lovade att hålla ut för honom och misslyckades, svarade farmor.
Tiden gick, snön föll fortsatt. I husen tändes julgranar. Många satt redan vid borden och firade nyår. Plötsligt hoppade en liten hund fram till dem, en söt lapphund som trippade upp på Karins knä. Hon log och klappade den.
Hej, vad gör du här ensam? Har du gått vilse? frågade Karin.
I fjärran hördes en kvinnas röst:
Loke, var är du? Det är dags att gå hem. Var är du, lilla vän?
Damen, som hette Alva, närmade sig paviljongen. Hennes hund stod på knäna på den äldre kvinnan och skällde. Alva såg på dem och sa:
Ursäkta mig, min vän är inte farlig. Hur länge har ni suttit här?
Längesedan, svarade de, men vi sitter fortfarande. Det är kallt och nyår närmar sig.
Alva föreslog att de skulle gå med henne till sitt hem där det var varmt. De äldre tvekade, men gick ändå med den lilla lapphunden och Alva.
På vägen berättade Karin för Alva hur de hamnat i paviljongen, hur pinsamt det var, och hur Alva blev rörd.
När de kom hem doftade köket av nybakade pannkakor.
Jag älskar den doften, sade David.
Alva visade dem in, och farmor kastade sig i Davids famn och började gråta. Farfar kom också upp från sitt rum. Alla satte sig vid bordet, drack te och åt pannkakor. David bad om förlåtelse för sina föräldrars misstag.
De pratade länge om vad de skulle göra härnäst. Alva övertygade dem att stanna hos henne ett veckoslut. Farmor och farfar fick bo hos Alva, hennes hund Loke fick en ny familj, och David blev nästan en ständig gäst.
En gång var den stora tre-rumslägenheten bara Alvas och Lokes. Nu är den alltid full av folk, doftar av mat och värme, och Loke, som den äldsta, bestämmer vem som får sova i hans korg på natten.
Det är en annan historia om Alva och David, men kärnan är densamma: godhet är en stark känsla. Ibland räcker det att le åt någon, fråga vad som hänt, göra något snällt. Allt kommer tillbaka förr eller senare.
Gilla, kommentera vad du tycker!
Vill du läsa fler berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva mer.
