Varje kväll kom den röda katten upp på min balkong. Hon jamade som om hon bad om hjälp – lät varken mig eller mitt samvete få ro. Jag var nästan på väg att ringa till djurskyddet, men när jag öppnade dörren hoppade hon plötsligt iväg. Rakt mot det jag var mest rädd för.
– Inte du igen!
Jag drog undan gardinen och tittade ut på balkongen. Den röda katten satt på räcket och stirrade rakt på mig. Hennes ögon glödde i skymningen, och från strupen kom ett utdraget, nästan mänskligt jamande.
– Försvinn, – viftade jag med handen och drog åter för gardinen.
Femte kvällen i rad upprepades allt till absurditet: jag kom precis hem från jobbet – och där var katten igen. Igen på min balkong på fjärde våningen! Hur hon tog sig upp dit förblev en gåta för mig, men där satt hon, än en gång.
Jag jobbade som revisor på ett litet företag, och de senaste månaderna hade varit särskilt tunga. Kvartalsrapporter, revisioner, ständiga telefonsamtal. Jag kom hem helt slut. Allt jag behövde var tystnad, varmt te och min favoritserie. Och så den där katten med sina konserter.
– Hör du, kanske bara mata henne? – föreslog min kollega Sofie dagen därpå. – Hon äter och försvinner.
– Jag tänker inte tämja herrelösa djur, – svarade jag bestämt. – Jag har nog med problem som det är.
Och det var sant. Efter skilsmässan för tre år sedan hade jag ordnat mitt liv precis som jag ville. Inga beroenden, inga förpliktelser. Lägenheten var min borg, där ordning och förutsägbarhet rådde. Djur passade inte in i de planerna.
Men katten tycktes ha en annan uppfattning. Sjätte kvällen jamade hon så högt och envist att grannen under ringde på dörren.
– Anna, kan du inte göra något åt den där katten? – bad hon. – Jag får huvudvärk av det där tjutandet.
– Ursäkta, Märta, – mumlade jag. – Jag ska ta hand om det.
Ta hand om det ville jag alls inte. Jag övervägde att ringa djurskyddet, men kom ihåg vad de gör med hemlösa djur, och kunde inte riktigt förmå mig.
– Vad vill du?
Jag öppnade balkongdörren och gick ut. Katten slutade jama och betraktade mig uppmärksamt. Hon var mager, pälsen tovig, men ögonen var fullt friska och kloka. Mycket kloka.
– Nå, säg vad du vill ha? Mat?
Jag sträckte ut handen för att smeka henne, men katten hoppade undan, gick nerför brandstegen några steg och stannade. Vände sig om. Tittade på mig. Jamade igen.
– Vill du att jag ska följa efter dig? – frågade jag misstroget.
Katten gick ner ytterligare ett steg och såg sig om.
Nyfikenhet är en märklig sak. Den driver mig till handling – det är det enda sättet att beskriva det. Jag slet på mig jackan, snabbt krafsade fötterna i gymnastikskorna utan att tänka på bekvämlighet, och klev ut i korridoren. Katten, som om den redan visste allt, satt redan vid dörren. När hon såg mig for hon nedför trappan utan att se sig om. Nästan ljudlös gled skuggan framåt. Jag fick bara skynda efter.
Vi kom ner till bottenvåningen, men katten stannade inte. Hon gick mot dörren till källaren, som jag aldrig öppnat. Dörren stod på glänt, innanför gapade svart tomhet.
– Vill du att jag ska gå in där?
Jag tittade på katten.
– Glöm det.
Men katten gled in, och efter en sekund kom hon ut igen. Satte sig på tröskeln. Betraktade mig med sina ovanliga ögon.
Och då hörde jag det. Ett tunt, knappt urskiljbart pip. Flera röster samtidigt.
– Kattungar? – viskade jag.
Jag tog upp telefonen, tände ficklampan och gick försiktigt in i källaren. Det luktade fukt och mögel. Katten gick före, vände sig då och då om för att se om jag följde efter.
I det bortre hörnet, bakom gamla rör, fick jag syn på dem. Fyra små kattungar låg på en smutsig tygbit. De var så små att ögonen ännu inte öppnats. Pipandet lät förtvivlat, hungrigt.
– Herregud.
Jag satte mig på huk bredvid.
– Hur hamnade ni här?
Katten gick fram till kattungarna, lade sig bredvid, och de började genast dia. Men jag såg att hon själv var utmärglad, mjölken räckte uppenbarligen inte. Temperaturen i källaren var knappt tio grader, inte mer. På natten kunde det bli ännu kallare.
– Du kom för att be om hjälp, – sa jag, inte som en fråga, utan som ett konstaterande. – Du letade efter någon som kunde rädda dina ungar.
Katten såg på mig och jamade tyst. I hennes blick låg tacksamhet.
Jag tog upp telefonen och ringde Sofie. Hon svarade inte direkt.
– Anna, vad ringer du för? Klockan är nästan tio.
– Jag behöver hjälp. Omedelbart. Jag har en situation här.
Sofie kom inom tjugo minuter med en kartong, en varm filt och en nappflaska för att mata kattungarna. Hon hade erfarenhet; för ett år sedan hade hon räddat en övergiven valp.
– Imponerande, – sa hon och bedömde läget. – Kattungarna tar vi hem omedelbart. Mamman också. I morgon bitti till veterinären. Jag behöver din hjälp med matningen, de är alldeles för små.
– Jag hjälper till, – sa jag tyst.
Vi lade försiktigt kattungarna i kartongen. Katten blev först orolig, men insåg sedan att de inte var i fara och hoppade lugnt ner bredvid.
Hemma ordnade jag en plats åt dem i badrummet, där det var varmast. Sofie visade hur man bäst matar kattungarna med nappflaska om mamman inte klarade det. Katten åt glupskt, för första gången på flera dagar, antagligen.
– Vet du, – sa Sofie och såg på mig, – jag har alltid trott att du stängt dig ute för mycket efter skilsmässan. Att du är rädd för att lita på någon igen, inte ens djur.
– Kanske.
Jag smekte den röda pälsen.
– Men den här katten lärde mig vad äkta hängivenhet är. Hon kunde ha lämnat kattungarna och letat mat för sig själv. Men hon sökte hjälp åt dem.
Veterinären nästa dag sa att kattungarna skulle överleva, men att de behövde noggrann omvårdnad. Mamman behövde vitaminer och extra näring.
– Sällan ser man en så stark modersinstinkt, – sa doktorn, nästan som för sig själv. – Vanligtvis gömmer herrelösa katter sin avkomma på avskilda ställen. Den här hittade ett sätt att be om hjälp.
De följande tre veckorna levde jag efter matningsschemat. Väckarklockan ringde var tredje timme, dag och natt. Sofie hjälpte till när jag var på jobbet. Kattungarna blev starkare, öppnade ögonen, började krypa.
Förresten, på jobbet trodde alla att jag fått barn. Jag hade sådana ringar under ögonen av sömnbrist. Kollegorna frågade om allt var bra, om jag var sjuk. Och jag skämtade bort det, sa att sömnlösheten var besvärlig.
– Anna, du förstår väl att du inte kan ha fem katter i din etta? – sa Sofie försiktigt.
– Jag förstår, – nickade jag.
Jag lade ut en annons om omplacering av kattungarna till goda hem. Det fanns många intresserade, men jag valde noga ut framtida ägare, kontrollerade förhållandena.
Två månader senare hade alla fyra kattungar fått hem. En togs av grannen Märta, samma som klagat på jamandet.
– Barnbarnen blir glada, – log hon. – Jag har länge velat ha en katt, men inte vågat.
Den röda katten stannade hos mig. Jag döpte henne till Rödöga, enkelt och utan krusiduller. Hon visade sig vara oerhört klok och tacksam. Hon sov på min kudde, mötte mig när jag kom hem, spann om kvällarna när hon låg i mitt knä.
– Vet du, Rödöga, – sa jag till henne en kväll, – du har lärt mig mycket. Jag trodde att jag inte ville ta ansvar för någon. Nu förstår jag att när man ger värme till en annan, blir ens eget liv rikare.
Rödöga såg på mig med sina kloka ögon och lade huvudet på min hand.
Ett halvår senare berättade Sofie att kattungarna växte upp friska och lyckliga. Märta avgudar sin katt. Och jag har fått en vana: varje kväll öppnar jag balkongdörren och släpper ut Rödöga en stund för att få frisk luft.
Ibland kommer medlidandet till oss i den mest oväntade skepnad. Som en envis herrelös katt, som inte gav upp och hittade ett sätt att rädda sina ungar. Moderskärlek känner inga gränser, varken hos människor eller djur. Och ett mänskligt hjärta kan smälta även efter många år av ensamhet, om medkänsla vaknar där.
Har du någonsin lagt märke till hemlösa djur? Kanske någon av dem också ber om hjälp. Dela din historia i kommentarerna.
