Annika satte sig på den lediga bänkplatsen sedan hon försäkrat sig om att bänken var ren och att hennes ljusa klänning inte hotades av ett enda dammkorn. I handen höll hon en ny vit handväska. Här på kurorten hade det blivit en vana att efter middagen ta på sig något festligt och gå ut. De flesta gästerna visade stolt upp sina kläder. En kvinna hade erkänt: ”Var annars kan man visa upp sina klänningar? Hemma finns det ingenstans att gå.”
I ögonvrån såg Annika att Göran kom fram. Han satte sig lugnt bredvid henne. ”Låt oss vara tysta tillsammans”, sa han med låg och innerlig röst – en röst som smälte in i stillheten runt omkring dem. Under den beige kavajen syntes en vit skjorta, byxorna var oklanderligt pressade och det mörka håret var klippt som om han just lämnat en salong. De silvergrå tinningarna skadade inte hans utseende, tvärtom gav de honom en trygg och ståndaktig prägel.
Redan för två dagar sedan hade Annika märkt att han såg på henne på ett särskilt sätt, att han valde ut henne bland de andra damerna.
”Vad vackert du uttryckte det: låt oss vara tysta tillsammans”, sa hon och log åt frasen.
”Med dig, Annika, är det skönt att vara tyst, fast jag alltid gärna pratar”, svarade Göran. Han vände sig halvt mot henne för att helt fånga hennes uppmärksamhet. Annika hade fallit honom i ögonen redan vid första mötet.
Hon vände sig också mot honom, och hennes blick var varm.
”Förresten, jag väntade på dig på dansen igår, men du kom inte… Tycker du inte om att dansa?”
”Jo, det gör jag, men igår gick jag en promenad. Kvällsluften är så mycket friskare, man vill bara andas och andas.”
”Jag visste inte att du tycker om kvällspromenader”, sa Göran och rörde nästan omärkligt vid hennes hand. Hon kände en lätt elektrisk impuls av beröringen. Hans bruna ögon vilade på henne med ett hopp om något mer.
”I kväll bjuder jag in dig till en promenad på en egen upptäcktsrutt. Jag har hittat den själv. Utsikten är magnifik – bergen syns tydligt. Men jag hade ingen att dela upplevelsen med… nu har jag någon – dig.” Han kramade lätt hennes hand, som om han sände en signal för fortsatt uppvaktning.
”Varför inte”, tänkte Annika. Det var bara en promenad. Dessutom var det inte tryggt att gå långt ensam; med en man vid sin sida kände man sig säkrare. Hon betraktade ett par som gick förbi deras bänk. Mannen och kvinnan samtalade ivrigt, och man såg att de hade lärt känna varandra här på kurorten och nu njöt av varandras sällskap.
”Vilken vacker hand du har, Annika”, viskade Göran nästan ljudlöst. Han lutade sig närmare och betraktade hennes profil. Hon ville inte fråga om han var gift. De flesta här var inte fria, och de rättfärdigade sina förälskelser med längtan efter omväxling och nya intryck. Just nu kändes det bara underbart att sitta på en bänk med en man som uppenbarligen tyckte om just henne.
”Kom, vi tar en promenad genast”, föreslog mannen. ”Vi kan prata, och i kväll bjuder jag dig på café.” Han räckte elegant fram armen och hjälpte henne upp. Hon samtyckte utan ceremonier, tog den vita väskan och hakade fast sig vid hans arm. Efter några steg svängde hon väskan lite sorglöst, som en flicka, och tappade den. Väskan landade i en liten vattenpöl som blivit kvar efter regnet. Annika flämtade till, både av överraskning och av kontrasten: den snövita väskan låg i smutsen.
”Det gör inget, den blir strax som ny”, sa Göran och tog försiktigt upp väskan och ställde den på gräset. Annika tog fram våtservetter och gnuggade. Men det blev ändå gråa ränder kvar.
”Jag går upp och tvättar den”, sa Annika.
”Då väntar jag på dig”, svarade Göran. ”Eller vi gör så här” – han hade redan gått över till ”du” – ”Jag väntar på dig efter middagen på samma ställe… Okej?”
Hon nickade och skyndade till rummet, höll väskan en bit ifrån sig för att inte bli smutsig. Hon tvättade den nya vita väskan, som hon köpt just innan avresan till kurorten. Till slut syntes inga spår av smuts, men ändå kändes det som om väskan på något sätt var smutsig, som om den inte längre var ny.
Hon tänkte på Görans inbjudan till kvällspromenaden, hans blick som antydde fortsättning, och kände en obehaglig eftersmak. För första gången på hela veckan fanns där något obehagligt, något som störde henne. Hon jämförde plötsligt sin relation med Göran – som vid första anblicken verkade helt ofarlig – med väskan som fallit i smutsen.
Telefonen ringde. ”Mamma, Erik och Oskar låter mig inte göra läxorna”, hörde hon dotterns röst och skratt i bakgrunden.
”Vad håller ni på med?” frågade Annika, som om hon väckts till verkligheten.
”Annika, det är jag”, lät det från Anders. ”Vi har barnbarnen här. Vi tänkte baka en paj, men Kajsa är emot, hon säger att vi kladdar ner hela köket.”
”Anders, köp något gott åt barnen i affären. När jag kommer hem bakar jag en paj, kanske en tårta.”
”Kom snart, vi längtar efter dig”, sa Anders. Sedan tillade han tyst: ”Jag gör det mest. Vill du att jag sätter mig i bilen nu och hämtar dig?”
”Det är inte många dagar kvar, ha tålamod. Jag längtar också. Ge luren till Kajsa.”
Hon pratade med dottern och barnbarnen och hann även säga till Anders att hon älskade honom. Då upptäckte hon att hon var sen till middagen. Hon bytte snabbt om, tog handväskan, vred den i händerna och konstaterade att ingen smutsfläck fanns kvar. ”Nu är den fin”, sa hon belåtet till sig själv. Och hon behövde absolut inte rusa i väg på någon kvällspromenad med Göran. Det hade hon klart för sig nu, när hon jämförde väskan i smutsen med deras spirande relation.
Annika kände hur mycket hon saknade sin man, sina barn och barnbarn. Hon hade åkt för att vila från dem, men nu var hon bara glad att höra deras röster. Hon skulle gärna se Anders i köket, där han försökte baka en paj åt barnbarnen. Hon mindes hur han på internationella kvinnodagen hade velat överraska henne med ett kulinariskt mästerverk. Det var rörande och roligt med hans fumliga händer. Fumligt, men så varmt och glädjefyllt.
”Jag tar inte bussen. Jag ska be Anders hämta mig när vistelsen är slut, så ska jag visa honom alla vackra ställen här. Vi kan promenera tillsammans. Och vi behöver ingen ’smutsig handväska’.”Hon stod kvar en stund med luren i handen. Sedan tvättade hon ansiktet, borstade håret och gick ner till middagen. Göran väntade vid bänken, men hon skakade bara på huvudet och log ett vänligt, avlägset leende. Resten av vistelsen ägnade hon åt långa morgnar med kaffe, böcker i solstolen och samtal med kvinnan som saknade sina barnbarn. Sista dagen kom Anders.
Han fumlade med fjärrlåset, glömde blommorna i baksätet och skrattade när han räckte henne en skrynklig bukett vildblommor. ”De var finare innan jag satt på dem”, sa han. Annika tog hans hand, och de följde bergsstigen som Göran en gång beskrev. Utsikten var magnifik – men det var inte berget hon såg. Hon såg Anders röra vid en buske, lukta på ett blad och peka ut ett moln som liknade en katt. Vid bänken där allt börjat stannade de. Hon berättade om den vita väskan, om pölen och om mannen som ville gå på kvällspromenad. Anders lyssnade utan att avbryta.
”Och vad hände med väskan?” frågade han.
”Den blev ren. Men jag är inte säker på att jag någonsin gillar den lika mycket igen.”
Anders tog väskan ur hennes knä. Han vände på den, såg på märket, kände på sömmen. ”Synd”, sa han. ”För mig är den fin. Lite smutsig, lite ärrad. Lite som ett liv som faktiskt levts.” Han räckte tillbaka den och höll hennes hand en extra sekund. Där, med fjällen framför sig och Anders bredvid sig, förstod Annika att den vita väskan aldrig var problemet. Hon hade bara glömt vem hon ville gå bredvid. När de gick tillbaka mot bilen skymtade hon Göran vid dansbanan med en annan kvinna. Hon kände ingenting – utom ett lugn som var bättre än pirr. För hemma väntade en man som inte behövde vara tyst för att vara innerlig. Han behövde bara vara Anders.
