Jag minns vår lanthandel i byn, ett litet hus som alla bara kallade Handelsboden. Dit brukade vi ungar gå för att köpa kolor och småkakor. Jag fick sällan några pengar till sådant. Mamma brukade smyga åt mig några ören, så att inte Sten skulle märka något.
Innan vi gick in i butiken brukade min lekkamrat först titta genom fönsterrutan. Hon spanade efter Sten. Om han satt vid disken, vände jag direkt och gick hem. Jag visste att han inte skulle bli glad av att se mig. Men om det i stället var farbror Nils, vår granne, då ändrade sig allt.
Farbror Nils såg mig alltid redan från tröskeln. Han log varmt och ropade till Kajsa, som stod bakom disken, att hon skulle ge mig den största chokladkakan som fanns. Han sa att han betalade, och tog fram plånboken. Kajsa frågade en gång varför han så ofta köpte godis åt Ragnhilds dotter, när andra barn fick nöja sig med hundra gram lösgodis. Farbror Nils ryckte på axlarna och svarade att det helt enkelt var synd om en unge som så sällan fick se sådana delikatesser. Kajsa lät saken vara; det viktigaste för henne var att dagens kassa stämde.
Hemma hos oss var det aldrig riktigt lugnt. Sten tyckte inte om mig, det kände jag från tidig ålder. Han kunde bli arg för vad som helst: om skorna stod fel, om en tallrik inte var ordentligt diskad, eller bara för att jag tittade på honom. När han började höja rösten ställde sig mamma mellan oss. Hon skyddade mig med kroppen och bad honom lugna sig. Då blev han ännu argare och sa att hon hade fört in ett barn i huset som ingen visste varifrån det kom, och att hon inte hade med att säga emot. Jag förstod inte alla orden då, men jag var rädd för mamma.
Mammas skönhet fanns kvar bara på några gamla fotografier i en träask längst ner i garderoben. På dem log hon, frisk och glad. Många kvinnor i byn såg fortfarande bra ut i hennes ålder, men mamma vissnade tidigt. Orsaken var familjelivet.
Sten hittade alltid något att klaga på, även när allt var perfekt. Byborna undrade ibland sinsemellan vad han egentligen saknade. Han hade en stor och välskött gård, ett ordentligt hus och reda på gårdsplanen. Jag fick högsta betyg i skolan, uppförde mig exemplariskt och kom senare in på högskolan i Växjö. Mamma sa aldrig emot Sten. Hon följde hans order i tysthet, för att inte starta ännu ett gräl.
När jag äntligen flyttade för att plugga kände jag en enorm lättnad. Men jag tänkte hela tiden på mamma, som blev kvar ensam. När jag ringde eller kom hem över helgerna frågade jag henne ofta varför Sten var som han var. Jag sa rakt ut att jag inte kände någon kärlek från honom, och att jag trodde att han inte älskade henne heller. Mamma tittade ner, försökte byta samtalsämne och sa att han bara var svår, att man fick vänja sig och att det skulle bli bättre med åren. Hon bad mig inte tänka på sådant, utan på studierna.
Efter högskolan bestämde jag mig för att inte flytta tillbaka. Jag fick jobb som ekonom på ett stort företag i Jönköping. Jag fick ett litet rum i personalbostaden, och det var mitt enda. Ingen kunde tala om för mig vad jag fick och inte fick göra. Det var där jag lärde känna Anders, som också var ung och jobbade på företaget. Vi sågs ofta i arbetet, började äta lunch tillsammans och gick på promenader efter jobbet.
När Anders efter ett år friade kände jag mig overkligt lycklig. Jag föreställde mig bröllopet, en vacker vit klänning och mamma som log. Jag hoppades att nyheten skulle få också Sten att mjukna och visa lite värme.
På helgen därpå åkte jag hem till byn för att berätta. Vi satt vid middagsbordet och jag sade lugnt att jag skulle gifta mig. Mamma började gråta av glädje, och hennes ögon lyste på ett sätt jag inte sett på mycket länge. Hon pratade genast om vad som måste förberedas. Sten sa inte ett ord. Han lade ifrån sig gaffeln, reste sig och gick ut. Han kom inte tillbaka den kvällen.
Senare, när mamma och jag satt ensamma i köket, suckade hon tungt och berättade att Sten vägrat ge pengar till bröllopet och inte tänkte vara med över huvud taget.
När jag kom tillbaka till stan och berättade för Anders, kramade han mig hårt och sa att vi inte behövde några pengar från honom, att vi skulle klara allt själva. Jag kände mig ledsen och skämdes inför hans föräldrar. Jag tänkte hela tiden på vad de skulle tro om min familj. Till slut ordnade vi en enkel lunch i personalmatsalen, med bara Anders närmaste vänner och släktingar. Sten kom inte. Mamma svarade alla som frågade att han hastigt blivit sjuk och inte orkat resa den långa vägen.
Strax före lunchen stod vi i ett sidorum, och mamma hjälpte mig att rätta till slöjan. Hennes händer darrade, och tårarna fanns hela tiden i ögonen. Hon såg på mig med en sådan sorg att jag blev illa till mods. Hon viskade att hon hade en stor skuld gentemot mig och bad mig förlåta henne för allt. Jag trodde att hon bara menade att hon var ledsen över Stens frånvaro och att festen blev liten. Jag kramade henne och sa att Stens frånvaro var hans eget val, att Anders och jag ändå skulle bli lyckliga. Mamma nickade, men hon var blek och sorgsen resten av kvällen.
Efter mitt bröllop blev mamma märkbart sämre. Hon magrade, rörde sig långsamt och klagade över trötthet. Hon kom till mig några gånger, satt länge vid köksbordet och började på något viktigt, men avbröt sig alltid. Hon hann aldrig säga det hon hade på hjärtat.
På begravningen var Sten underlig. Han visade inga känslor, grät inte och pratade inte med någon av byborna. Det gjorde ont att se sådan kyla. Efter begravningen åkte vi hem till den tomma gården för att hämta mina saker. Då stoppade han mig vid dörren. Han såg på mig med hårda ögon och sa att nu när mamma var borta fanns det ingen där som väntade på mig, och att jag inte hade något där att göra. De orden blev ett definitivt slut på allt.
Åren gick. Anders och jag byggde ett tryggt liv, fick två underbara barn. För en tid sedan fick vi en ny lägenhet, och livet rullade på i lugn och harmoni. Men jag glömde aldrig mamma. Jag åkte regelbundet till kyrkogården, lade blommor på graven och satt en stund i stillhet. När jag gick förbi den gamla gården såg jag Sten arbeta på gårdsplanen, men jag stannade aldrig. Det huset var inte längre mitt hem. Jag tänkte ofta att vilken annan man som helst i hans ställe kunde ha glatt sig åt sitt barn, varit stolt över barnbarnen och väntat på besök. Men inte han.
Förra hösten var jag på kyrkogården igen. Det var en kall dag, och himlen var full av grå moln. Redan på avstånd såg jag en man stå vid mammas gravsten. Först trodde jag att det var Sten, och hjärtat drogs ihop av obehag. Men när jag kom närmare kände jag igen farbror Nils, vår gamla granne. Han var klädd i en sliten varm jacka och höll på att försiktigt rycka bort vissna blommor som frosten redan tagit.
– Hej, farbror Nils, sa jag lugnt och stannade vid grinden. – Det var oväntat att se dig här. Du ville hjälpa till att städa?
Han rätade långsamt på ryggen, tog sig för korsryggen och suckade. Ansiktet var fullt av rynkor, och blicken var trött.
– Jasså, hej, lilla stumpan, sa han med hes röst och använde mitt gamla smeknamn. – Jo, jag tänkte att jag skulle röja lite. Allt det där torra där ser inte bra ut. Man måste hålla ordning innan marken fryser till.
– Jag är väl ingen liten stumpa nu för tiden, sa jag och försökte hålla en lättsam ton. – Äldsta dottern ska snart gifta sig. Tiden går fort.
– Ja, den går, sa han och gned sig igen på ryggen. – Herregud vad ryggen har börjat krångla. Det värsta är när vädret växlar. Titta på molnen där uppe, det blir snö före kvällen.
Han hostade torrt, sänkte blicken mot marken och tittade sedan allvarligt på mig. Hans blick blev märkligt spänd. Han skiftade från den ena foten till den andra, torkade händerna mot byxorna och kom närmare.
– Du vet, Gunvor, sa han, och jag ryckte till när han för första gången använde mitt riktiga namn. – Jag gav en gång en människa ett löfte att aldrig öppna munnen. Jag har hållit det i många år. Men nu när Ragnhild inte längre finns, och mina egna dagar är räknade, orkar jag inte bära det här längre. Du har rätt att få veta sanningen. Det är därför Sten har behandlat dig och din mor som han gjort i alla dessa år. Han är inte din riktiga far.
Orden nådde mig som ett slag. Jag stod helt stilla och stirrade på den gamle mannen, medan kylan långsamt kröp in i mig.
Farbror Nils fortsatte med låg och jämn röst, som om han berättade en helt vanlig historia. När de var unga älskade han och mamma varandra djupt. Mamma bodde i den rikare delen av byn, där de förmögnaste bönderna hade sina gårdar. Hennes familj var högfärdig, såg ner på fattigare grannar och drömde om en ståndsmässig, rik svärson. Mamma var rädd för sina föräldrar, så deras förhållande hölls hemligt. Inte ens hennes bästa väninna visste något. Hela byn undrade varför den vackra unga kvinnan på byns kontor avvisade alla friare. Alla trodde att hon väntade på någon fin herre från stan.
Sanningen kom när mamma förstod att hon väntade barn. När hon berättade för sina föräldrar blev det ett stort uppståndelse. Hennes mor var beredd att göra nästan vad som helst för att hindra att dottern gifte sig med en fattig granne. Hon letade febrilt efter en man som snabbt kunde gifta sig med Ragnhild och ta sig an ett barn som inte var hans. Hennes far stödde hustrun och sa att de gärna offrade hemgift, pengar och egendom, bara Nils aldrig behövde sättas sin fot över tröskeln.
Valet föll på Sten. Han var betydligt äldre än mamma, dyster till sättet, men praktisk och förtjust i pengar. När han erbjöds en stor summa och en välskött gård i utbyte mot tystnad och giftermål, tackade han ja. Men Sten ställde ett villkor: han vägrade bo tillsammans med svärföräldrarna. Därför fick mammas föräldrar flytta till en gammal övergiven stuga i andra änden av byn, medan det nybyggda huset lämnades till det unga paret.
Hela byn var chockad. Ingen förstod varför den vackra unga kvinnan gifte sig med en så otrevlig och butter man. Farbror Nils mindes att det regnade kallt på bröllopsdagen, och att det var den svåraste dagen i hans liv. Sten visade redan från början vad han kände. Han älskade inte mamma, och när jag föddes blev hans irritation bara ännu värre. Mamma kunde inte heller förlåta sig själv. Hon älskade inte sin man och skyllde ständigt sig själv för att hon inte hade kunnat skydda den kärlek som varit hennes rätta. Hon ville inte ha fler barn med Sten, för hon var rädd att de skulle ärva hans svåra humör.
Så småningom var också Nils tvungen att bilda familj. Han gifte sig med en kvinna som redan hade en son, uppfostrade pojken som sin egen och fick sedan en gemensam son med henne. Han försökte leva ett normalt liv, men varje gång han såg mig på bygatan eller utanför Handelsboden kände han en stark smärta. Han visste att hans egen dotter växte upp utan kärlek, men han kunde inte ändra på det. Det enda han kunde göra var att i smyg köpa en chokladkaka åt mig. Hennes föräldrar hade varnat honom: om han någon gång försökte närma sig mig eller berätta sanningen, skulle han mista sitt hus.
– Så var det, Gunvor, avslutade farbror Nils tyst. – Nu vet du allt.
Jag stod alldeles tom. Allt fick plötsligt sin förklaring: varför Sten aldrig tyckt om mig, varför mamma bävade inför honom och varför hon bett mig om förlåtelse på min bröllopsdag.
– Döm inte din mor för hårt, sa Nils och drog ner mössan över pannan. – Hon hade det ofattbart svårt.
Han vände sig långsamt om och gick längs den smala stigen. Vid grinden stannade han, lyfte blicken mot den mörka hösthimmeln där de första snöflingorna redan börjat falla. Han mumlade något för sig själv, gjorde korstecknet mot den gamla grinden och försvann sedan sakta mot byn. Jag blev kvar med mina tankar och med minnet av mamma.
