Jag minns vår lanthandel, som alla bara kallade Affären, som genom ett mjölkigt dis. Barnen i byn brukade titta in för att köpa kolor och småkakor. Själv fick jag sällan pengar till godis. Mamma brukade smyga åt mig några ören utan att far visste om det.
Innan jag gick in brukade min kompis från grannhuset först kika genom fönstret. Hon ville se om min far satt där. Om han satt vid disken vände jag hem igen, för jag visste att han skulle bli missnöjd över att se mig. Men om grannen Gunnar satt där i stället blev allt annorlunda.
Han såg mig alltid direkt från tröskeln, log varmt och ropade åt affärsbitträdet Eivor att hon skulle ge mig den största chokladkakan i hela sortimentet. Gunnar brukade säga att han själv skulle betala, och så tog han fram plånboken.
Eivor frågade honom en gång varför han så ofta köpte godis åt Ingrids flicka, medan andra barn bara fick hundra gram blandade kolor. Gunnar ryckte på axlarna och sa att han helt enkelt tyckte synd om barnet som så sällan fick sådana gåvor. Eivor sa ingenting, för för henne var dagskassan det viktigaste.
I vårt hem fanns aldrig någon riktig ro. Far tyckte inte om mig, det kände jag ända från tidig barndom. Han kunde bli rasande för en bagatell: fel ställda skor, en inte tillräckligt ren tallrik, eller bara min blick. När han höjde rösten ställde sig mamma alltid mellan oss. Hon skyddade mig med sin kropp och bad honom lugna sig och inte röra barnet. Då blev han ännu argare och sa att hon hade fört in någon okänd i huset och nu vågade säga emot honom. Jag förstod inte då vad alla orden betydde, men jag var rädd för mammas skull.
Mammas skönhet fanns bara kvar på några gamla fotografier som hon förvarade i en träask längst ner i garderoben. På bilderna log hon, och ansiktet såg friskt och glatt ut. I hennes ålder såg många kvinnor i byn fortfarande bra ut, men mamma var tidigt utsliten. Orsaken var äktenskapet.
Far hittade alltid något att klaga på, även när allt var gjort perfekt. Grannarna undrade ofta sinsemellan vad den mannen egentligen saknade. Han hade ett stort välskött hemman, en ordentlig stuga och reda på gården. Jag fick bara A i skolan, uppförde mig exemplariskt och kom sedan utan problem in på högskolan i Uppsala. Mamma sa aldrig emot far, utan försökte tyst utföra alla hans order för att inte framkalla ett nytt gräl.
När jag äntligen flyttade för att studera kände jag en enorm lättnad. Men i staden lämnade tankarna på mamma mig inte. Hon var ju kvar där alldeles ensam. När vi talades vid på telefon eller jag kom hem över helgerna, frågade jag henne varför far var sådan mot oss. Jag sa rakt att jag inte kände en enda droppe kärlek från honom, och att jag trodde att han inte älskade henne heller. Mamma såg ner i golvet, försökte byta ämne och sa att han bara hade ett svårt temperament som man fick vänja sig vid, och att allt skulle bli bättre med åren. Hon bad mig att inte tänka på det onda utan koncentrera mig på studierna.
Efter högskolan bestämde jag mig för att inte flytta tillbaka till byn. Jag fick arbete som ekonom på ett stort företag i Uppsala. Jag fick ett litet rum i ett personalhem, och det var mitt eget, en plats där ingen kunde bestämma över mig. Det var där jag lärde känna Björn, som också arbetade på företaget som ung specialist. Vi sågs ofta i jobbet, började äta lunch tillsammans och promenera i staden efter skiftet.
När Björn efter ett års umgänge friade till mig kände jag mig overkligt lycklig. Jag började genast föreställa mig vårt bröllop, en vacker vit klänning att dansa i, och hur glad mamma skulle bli. Jag ville så gärna tro att den här nyheten kanske skulle få far att förändras och visa åtminstone lite värme.
Nästa helg åkte jag hem till byn för att berätta för föräldrarna. När vi satt vid middagsbordet sa jag lugnt att jag skulle gifta mig. Mamma brast i gråt av glädje, och hennes ögon lyste med en värme som jag inte sett på mycket länge. Hon började direkt prata om vad som måste förberedas och hur allt skulle ordnas. Far sa inte ett ord. Han lade bara ifrån sig gaffeln, reste sig från stolen och gick tyst ut. Den kvällen kom han inte tillbaka in i rummet.
Senare, när mamma och jag var ensamma i köket, sa hon med en tung suck att far absolut vägrade ge pengar till bröllopet och inte tänkte delta över huvud taget.
När jag kom tillbaka till staden och berättade allt för Björn, höll han om mig hårt och sa att vi inte behövde några pengar från någon, att vi kunde ordna allt själva. Jag skämdes och var ledsen inför hans föräldrar. Jag tänkte hela tiden på vad de skulle tycka om min familj och varför min far så tydligt visade vad han kände. Till slut bestämde vi oss för att ha en enkel middag i företagets matsal och bjöd in bara Björns närmaste vänner och släktingar. Min far kom inte. Till alla gäster som frågade var han var svarade mamma kort att han plötsligt blivit sjuk och inte orkat den långa resan.
Precis innan middagen skulle börja, när vi stod i ett sidorum och mamma hjälpte mig att rätta till slöjan, darrade hennes händer och tårarna fyllde hennes ögon. Hon såg på mig med en sådan djup sorg att jag blev illa till mods. Hon viskade att hon hade en mycket stor synd inför mig och bad mig förlåta henne för allt. Jag trodde då att hon bara var upprörd över att far inte kommit och att firandet var så enkelt. Jag lade armarna om henne och sa att hon inte skulle oroa sig, att fars frånvaro var hans eget samvete och att Björn och jag ändå skulle bli lyckliga. Mamma nickade, men hennes ansikte var blekt och sorgset hela kvällen.
Efter mitt bröllop började mamma märkbart tyna bort. Hon gick ner mycket i vikt, hennes rörelser blev långsamma, och hon klagade allt oftare över trötthet.
Hon kom till mig i staden några gånger. Hon satt länge vid vår köksbörda, började berätta något viktigt, men avbröt sig varje gång mitt i en mening. Hon hann aldrig få fram det hon bar på.
När mamma gick bort betedde sig far underligt. Hans ansikte var tomt, han fällde inte en enda tår och pratade inte med någon av grannarna. Det gjorde fysiskt ont att se honom så kall. Efter begravningen, när jag kom tillbaka till den tomma stugan för att hämta mina saker, stoppade han mig i dörren. Han såg på mig med sina hårda ögon och sa att nu när mamma var borta fanns det ingen som väntade på mig i det huset och att jag inte hade något där att göra. De orden blev den sista punkten i vår relation.
Åren gick. Björn och jag byggde en stark familj och fick två underbara barn. För inte så länge sedan fick vi en ny lägenhet, och livet rullade på i lugn och harmoni. Men jag glömde aldrig mamma. Jag åkte regelbundet till byn för att besöka hennes grav, ta med blommor och bara vara nära henne. Varje gång jag gick förbi vår gamla gård såg jag far syssla på gårdsplanen, men jag stannade aldrig. Det huset hade blivit helt främmande för mig. Jag tänkte ofta att vilken annan man som helst i hans ställe skulle glädjas åt sitt barns framgångar, vara stolt över sina barnbarn och vänta på besök. Men inte han.
Förra hösten åkte jag igen till kyrkogården. Dagen var kall, himlen låg grå och tung. På avstånd såg jag en man stå vid mammas gravsten och syssla med något. Först trodde jag att det kunde vara far, och hjärtat drog ihop sig av en obehaglig känsla. Men när jag kom närmare kände jag igen vår gamle granne Gunnar. Han var klädd i en gammal varm jacka och ryckte försiktigt bort vissna blommor som den första frosten redan tagit.
– God dag, Gunnar, sa jag lugnt när jag stannade vid grinden. – Jag hade inte väntat mig att se dig här. Har du bestämt dig för att hjälpa till med städningen?
Han rätade långsamt på sig, tog sig för ryggen och suckade tungt. Hans ansikte var fullt av rynkor, och blicken såg mycket trött ut.
– Siv, lilla Siv, sa han med hes röst och använde mitt gamla barndomsöknamn. – Jo, du ser. Jag tänkte att jag skulle hjälpa till lite. De där torra blommorna får allt att se förfärligt ut. Man måste städa undan innan marken fryser till helt.
– Siv är väl jag inte längre, log jag stilla. – Min äldsta dotter ska snart gifta sig. Vi ska snart ha bröllop. Tiden går fort.
– Ja, tiden går, instämde han och gnuggade ryggen. – Usch, den här ryggen har börjat värka alldeles förskräckligt. Särskilt när vädret växlar. Nu när molnen har kommit lär det bli snö innan kvällen.
Gunnar hostade torrt några gånger, såg ner i marken och sedan på mig. Hans blick blev plötsligt allvarlig och spänd. Han skiftade tyngden från ena benet till det andra, torkade händerna av sig på byxorna och klev närmare.
– Vet du, Siv, började han, och att han sa mitt fulla namn gjorde mig konstigt till mods. – Jag gav en gång en person ett löfte om att aldrig öppna munnen. Jag teg i många år. Men nu när Ingrid sedan länge är borta, och mina egna dagar snart är räknade, känner jag att jag inte längre orkar bära det här. Jag måste bekänna något för dig, så att du äntligen får veta sanningen. Du har all rätt att få veta varför Sven var som han var mot dig och din mor i alla dessa år. Han är inte din riktiga pappa.
Orden kom så oväntat att jag först inte förstod innebörden. Jag stod bara och såg på den gamle mannen, medan något inuti mig blev iskallt.
Gunnar fortsatte. Hans röst var låg och jämn, utan starka känslor, som om han berättade en alldeles vanlig historia från förr. Han sa att de i ungdomen, han och min mamma Ingrid, hade älskat varandra mycket djupt. Mamma bodde då i den rika delen av byn, där bara de välbärgade bönderna byggde sina hus. Hennes familj var stolt och såg med förakt på fattigare grannar. De drömde om att gifta bort dottern med en fin och förmögen man. Mamma var mycket rädd för sina föräldrar och höll därför hela förhållandet med Gunnar hemligt. Inte ens hennes bästa vän visste att de träffades i smyg. Hela byn undrade varför en ung flicka som arbetade i sockenstugan avvisade alla friare. Alla trodde att hon väntade på någon stadsbo.
Sanningen kom fram när mamma upptäckte att hon väntade barn. När hon berättade det för sina föräldrar blev det ett väldigt oväsen. Hennes mor var så desperat att hon var beredd att göra nästan vad som helst för att hindra giftermål med en fattig granne. Hon började genast leta efter en man som kunde gifta sig med Ingrid och ta hand om det väntade barnet. Hennes far höll med och sa att de var villiga att ge både hemgift och pengar, bara Gunnar aldrig fick sätta sin fot över deras tröskel.
Valet föll på Sven. Han var mycket äldre än mamma, hade ett dystert humör, men var praktisk och väldigt angelägen om pengar. När han fick ett stort kontant belopp och en ny gård i utbyte mot att tiga och gifta sig, gick han genast med på saken. Men Sven ställde ett hårt villkor: han vägrade bo i samma hus som svärföräldrarna. Därför fick Ingrids föräldrar flytta till en övergiven stuga i andra änden av byn, medan Sven och Ingrid fick det nybyggda huset.
Hela byn var chockad. Ingen kunde förstå varför den vackra unga kvinnan plötsligt gifte sig med en så ovänlig och grov man. Gunnar mindes att det regnade kallt från morgonen på bröllopsdagen och att det var det svåraste ögonblicket i hans liv. Sven visade från första början vad han kände. Han älskade inte Ingrid, och när jag föddes blev hans irritation bara starkare. Mamma kunde aldrig förlåta sig själv för sin svaghet. Hon älskade inte Sven och skyllde ständigt på sig själv för att hon inte vågat stå upp för sin verkliga kärlek. Hon ville inte ha fler barn med Sven, för hon var rädd att de skulle ärva hans tunga humör.
Så småningom var Gunnar tvungen att skapa sig ett eget liv. Han gifte sig med en kvinna som hade en son sedan tidigare, uppfostrade pojken som sin egen, och sedan fick de ytterligare en son tillsammans. Han försökte leva ett vanligt liv, men varje gång han såg mig på byvägen eller utanför affären kände han en skarp smärta. Han visste att hans egen dotter växte upp utan kärlek, men han kunde inte ändra på något. Det enda han kunde göra var att i hemlighet köpa en chokladkaka åt mig i affären. Ingrids föräldrar hade hotat att göra honom husvill om han någonsin försökte närma sig mig eller berätta sanningen.
– Så var det, Siv, avslutade Gunnar tyst. – Nu vet du allt som verkligen hände.
Jag stod helt förstummad. Det jag hade hört vände upp och ner på hela min bild av barndomen och familjen. Plötsligt förstod jag varför Sven aldrig älskat mig, varför mamma alltid skälvde inför honom och varför hon bad om förlåtelse före mitt bröllop.
– Döm inte din mamma för hårt, sa Gunnar stilla och rättade till mössan. – Hon hade det mycket svårt då.
Han vände sig långsamt om och gick längs den smala gången. Vid grinden stannade han en stund, såg upp mot den mörka hösthimlen där de första snöflingorna redan börjat falla. Han viskade något tyst för sig själv, gjorde en gest mot de gamla grindstolparna och försvann sedan bort mot byn. Där stod jag kvar, ensam med mina tankar och med minnet av mamma.
