Vår dotter, Svea, hade nyligen gift sig med en kille som hette Algot. Han hade varken en generös plånbok eller något glittrigt efternamn, men hans tankar var alltid stadiga. Jag och min man, Lennart, vandrade runt i våra egna funderingarvi var inte precis upprymda över bröllopet, men Sveas val var som en midsommarnattsvind: fri och egensinnig.
Lennart överlämnade, som i en dröm, nycklarna till ett ljusgult lägenhetshus i Vasastan till Svea. Så behöver ni inte hyra mer, sa han med ett blygsamt leende, och måsarna utanför fönstret härmade hans tonfall. Det unga paret tyckte det var lagom ljuvligt, men mest nöjd av alla var Algots mamma, Ulla.
Ulla strödde superlativ över lägenheten som man strör pärlsocker på semlor, och kom förbi så ofta att det till slut kändes som café hemma hos Svea. Hon drack kaffe ur svepande koppar och andades djupt ut i rummen, som om de var hennes egna lungor.
Svea klagade tyst till mig på telefon om hur Ulla bodde kvar, ringde på dörren tidiga morgnar och hindrade henne från att prata med vänner utan övervakning. Sedan var det som om drömmen gled över i någonting dimmigt: Ulla föreslog drömskt att Svea skulle folkbokföra hela Ullas familj i lägenheten, sälja sitt eget hem och köpa något större där de alla kunde bo tillsammans. Hon tyckte att ett svenskt hem var som en limpa bröd den borde räcka till alla.
Svea log stelt och sa nej, med artighetsfraser hämtade från någon gammal folksaga. Men Ulla nöjde sig inte med drömmande förslag. Hon ringde varje dag, väckte Svea vid gryningen, och gick från att tigga till att hota. Hon anklagade Svea för att inte älska Algot, hotade med skilsmässa och viskade att hon skulle ta över lägenheten, som om det var hennes rätt i arvet efter någon släkting till Gustav Vasa.
Algot stod i hallen och såg ut som en skuggfigur i ett landskap målat av John Bauer. Han försökte lugna Ulla, men hennes röst ekade vidare.
Jag och Lennart höll oss på avstånd, lät ungdomarna vandra sin väg genom drömmarnas skog. Men när Svea började ringa oss med tårar i rösten, kunde vi inte längre vila i tystnad som grävlingar under snötäcket.
Lennart, med sin trygga norrländska röst, gick till Ulla och förklarade att Svea behövde lugn och att han, om det behövdes, kunde prata med polisen. Ulla förvandlades på ögonblicket till den mest vänliga av älvor och sa att allt var ett missförstånd, att hon bara ville Sveas bästa, att gemenskapen var som en varm västerbottnisk kväll.
Nu drömmer Svea vidare utan tårar under filtar med dalahästar, och i hennes och Algots hem hörs åter bara deras egna röster, och ibland ljudet av en kaffebryggare som vilar tryggt i Vasastan.
