Mina svärföräldrar gav oss en otroligt dyr bröllopspresent en lägenhet! Officiellt överräckte de oss nycklarna och sa att vi var ägare, men eftersom det låg i ett nybyggt område hade de köpt den alldeles rå, direkt från byggherren. Min svärmor slog fast att när de nu gav oss själva bostaden, så borde mina egna föräldrar hjälpa till med renoveringen. Mina föräldrar hade redan tidigare gett oss ett rejält ekonomiskt bidrag, men de gick ändå med på att hjälpa till med arbetet.
Direkt efter bröllopet bestämde vi oss för att kast oss över renoveringen. Min pappa, som är snickare, köpte allt material och jag hjälpte honom så gott jag kunde. Ibland kom även Ingrid, min fru, och hjälpte till.
Svärfar hjälpte till då och då. Vi beslutade oss för att inte hyra någon annan lägenhet under tiden renoveringen pågick, för att spara pengar. Därför bodde vi hemma hos Ingrids föräldrar, trots allt.
En dag letade jag efter några viktiga papper och fick då syn på några dokument om vår lägenhet. Något i dem fångade min blick och ilskan växte inom mig. Svärmor stod nämligen som ensam ägare!
Den kvällen skulle pappa och jag egentligen köpa kakel och toalettsaker tillsammans, men jag bad honom skjuta upp det till nästa dag. Jag berättade vad jag hittat och att vi nog behövde prata om vad det egentligen betydde.
Varför står mamma som ägare till vår lägenhet? Varför inte Ingrid? frågade jag rakt ut vid middagsbordet, när alla var samlade.
Alltså, du är visst fortfarande ett barn! Självklart är det för att skydda vår Ingrid, svarade svärmor och såg på mig som om jag inte begrep någonting.
Vad menar du?
Du kanske skiljer dig från henne och vill ta hälften av vår lägenhet!
Er lägenhet? Och ändå är det jag och pappa som sliter med renoveringen där, och vem betalar för materialet? Halva värdet av hela lägenheten kommer ju från vårt jobb! Och varför tror du vi ens kommer vilja skilja oss? Vi har ju precis gift oss!
Mamma, jag bad dig skriva över lägenheten på mig, viskade Ingrid osäkert.
Så du visste om det här bedrägeriet?
Nej, du förstår inte… Jag kände till det, men jag försökte få mamma att skriva på mig!
Men Ingrid, vilket fantastiskt äktenskapsliv vi börjar vårt nya liv med med en lögn!
Några dagar har gått sedan jag flyttade tillbaka till mina föräldrar. Jag vet inte alls vad jag ska göra. Ingrid försöker prata med mig, men jag behöver tid att tänka. Jag trodde aldrig jag skulle bli sviken så här av hennes familj, men kanske är det så här alla föräldrar gör för sina barn i Sverige…
Hur går man egentligen vidare i en sådan här situation?
