Kattens hjärta slog tungt i bröstet, hans tankar flög åt alla håll, och själen värkte. Vad kunde ha hänt, varför hade matte givit bort honom till främmande människor, varför hade hon övergett honom?
När Elin fick en helt svart brittisk katt i inflyttningspresent blev hon förvånad hon var ställd i flera minuter.
Den lilla, begagnade enrummaren på Södermalm, som hon med möda sparat ihop pengar till, var ännu inte ens färdiginredd. Dessutom fanns det flera andra bekymmer som krävde hennes uppmärksamhet.
Och så en kattunge. När chocken lagt sig tittade hon in i den lilla kattens bärnstensgula ögon, suckade, log och frågade den vän som hade kommit med gåvan:
Är det en hona eller hane?
Hane!
Bra, du får heta Sixten, sa hon till kattungen.
Han öppnade sin lilla mun och jamade lydigt: “Mjau”
*****
Det visade sig att britterna är bekväma varelser. Elin och Sixten hade nu levt tillsammans i tre år. Under den tiden hade Elin märkt att Sixten hade en rörande själ och stort hjärta.
Han mötte alltid matte vid dörren när hon kom hem från kontoret, värmde henne om natten, såg på film med henne tätt intill och följde henne som en svans vid städningen.
Livet med Sixten fylldes av färg. Det är härligt att någon väntar på dig hemma, någon man kan skratta och gråta med och som förstår en på ett ögonkast.
Allt verkar bra, ändå…
På sistone började Elin lägga märke till att hon hade ont i höger sida. Hon trodde först att hon sträckt sig, sedan skyllde hon på den feta maten. Men när smärtan blev värre gick hon till läkaren.
När läkaren berättade vad som väntade henne grät Elin hela kvällen, huvudet begravt i kudden. Sixten, som förstod hennes tillstånd, trängde sig tyst intill och försökte trösta matte med sitt mjuka spinnande.
Under Sixtens spinnande somnade Elin så småningom. Morgonen därpå, efter att ha insett sitt öde, beslutade hon att inte berätta något för släkten hon ville slippa medlidande blickar och tafatta försök till hjälp.
Hon hade ändå ett svagt hopp om att läkarna skulle klara av det. Hon erbjöds behandling som kanske kunde hjälpa hennes tillstånd.
Frågan blev vad skulle hända med Sixten? Om hon nu, med sitt sjukdomsbesked, inte skulle klara det, ville hon hitta ett nytt hem och bra ägare åt Sixten.
Hon lade ut en annons på nätet och skrev att hon skänkte bort sin fina raskatt till ett gott hem.
Första personen som ringde frågade varför hon givit bort den vuxna katten och Elin, utan att själv förstå varför, sade att hon var gravid och hade fått allergi mot kattpäls.
Tre dagar senare gav hon bort Sixten med transportbur och allt därtill till de nya ägarna, och själv gick hon in på Södersjukhuset
Två dagar efteråt ringde hon de nya ägarna för att fråga om Sixten och efter hundra ursäkter fick hon veta att katten rymt första kvällen och att de inte kunde hitta honom.
Hennes första tanke var att rymma från sjukhuset och leta efter katten. Hon frågade till och med sjuksköterskan, men fick ett strängt nej och blev tillsagd att gå tillbaka till sitt rum.
Elins rumskompis på avdelningen, som märkte hennes oro, frågade vad som hänt. Gråtande berättade Elin allt.
Vänta med att sörja, flicka lilla, sa den smala äldre damen. Imorgon kommer en specialist hit från Stockholm. Jag har också fått ett dåligt besked och min son han är entreprenör har försökt få mig till en annan klinik, men jag har avböjt.
Hur han förhandlade vet jag inte, men han lyckades. Jag ska be den här läkaren ta en titt även på dig, kanske är det inte så illa, sa hon och klappade Elin på axeln.
****
Efter att ha tagit sig ur transportburen förstod Sixten att han var i ett främmande hus. Någon okänd sträckte ut handen för att klappa honom
Sixtens nerver höll inte och han slog till med tassen och rusade in i ett mörkt hörn.
Erik, låt honom vara lite nu, han måste vänja sig, hörde Sixten en mjuk kvinnlig röst, men det var inte hans mattes.
Kattens hjärta slog hårt i bröstet, tankarna rusade, själen värkte. Vad kunde ha hänt, varför hade matte givit bort honom till främmande människor?
Hans bärnstensgula ögon genomsökte rummet med skrämd blick. Då såg han det öppna fönstret. Som en svart blixt rusade han genom rummet och hoppade ut!
Lyckligtvis var det bara andra våningen och under fönstret fanns en välskött gräsmatta. Där började Sixtens resa hemåt
*****
Specialisten visade sig vara en vänlig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon presenterade sig som Maria Paulsson, granskade noggrant Elins journal och bad henne lägga sig på britsen och vända sig på vänster sida.
Hon kände, knackade, frågade var det gjorde ont och hur det kändes. Sedan gick hon igenom journalen en gång till. Fler undersökningar på något medicinskt apparat följde.
Elin väntade sig inget gott. Hon återvände till sjukrummet där hennes rumskompis låg i sängen.
Nå, vad sade de till dig? frågade kvinnan.
Inget än, de sade att de skulle komma tillbaka.
Jag hade otur, mitt besked blev bekräftat, sa den äldre och såg ledsen ut.
Jag är så ledsen, och tack för allt, svarade Elin, utan att veta hur hon skulle trösta någon som visste att livet snart var slut.
En halvtimme senare kom Maria Paulsson tillbaka med några andra läkare.
Så, Elin, jag har goda nyheter för dig. Din sjukdom kan behandlas framgångsrikt, jag har redan satt upp en kur, stanna här två veckor, gå igenom behandlingen, och du kommer bli frisk, sa hon med ett leende.
När läkaren gått, sa rumskompisen:
Så fint. Jag är glad att jag hann göra ännu en god sak innan jag går vidare. Var lycklig, flicka lilla, tillade hon.
*****
Sixten saknade ledstjärna och visste inte ens vad det var. Han följde sin kattliga intuition hemåt. Vägen hem genom törnen och äventyr var full av faror och märkliga händelser.
Brittisk och bortkommen förvandlades han på en dag till ett urbant rovdjur med vassa instinkter.
Han undvek bullriga gator och vägar, tog sig fram krypande, springande, ibland flög han lågt över marken (eller så kändes det när han sprang från hundar), kastade sig upp i träd och fortsatte målmedvetet hemåt
I en av de små lugna gårdarna stötte han på en erfaren och tuff katt.
Utan att tveka gav sig kvarterets kattboss på Sixten med ett högt jamande. Men Sixten, som i ögonblicket gått från aristokrat till arg bandit, vek inte undan.
Striden blev kort. Den lokala bossen smet genant in i buskarna, lämnande efter sig ett sargat öra.
Det kunde knappast bli annorlunda den gamle katten ville mest hävda sin plats. Sixten däremot skulle hem, och ingenting kunde stoppa honom.
Resan fortsatte. Sixten, som mindes sina avlägsna förfäder, lärde sig sova i trädklykor.
Gud, så pinsamt Sixten lärde sig äta ur soptunnor och sno mat av andra gårdskatter som snälla grannar matade.
En gång blev han jagad av ett gäng hundar som drev honom upp i ett skraltigt träd och försökte nå honom genom att skälla och hoppa mot stammen.
Folk samlades för att jaga bort hundarna. En kvinna lockade Sixten med en bit smörgåskorv.
Hungrig och rädd lät Sixten sig lyftas ner och bli klappad. Men…
Efter att ha vilat och ätit sig mätt mindes Sixten igen sitt mål, smet ut ur porten bredvid kvinnan och försvann genom dörren vidare hemåt
*****
När Elin skrevs ut från sjukhuset åkte hon hem, med kvinnans ord om lycka ringande i huvudet. Visst, hon var enormt lättad att diagnosen inte stämde och att hon var frisk.
Men hjärtat värkte för Sixten. Hon kunde inte föreställa sig att komma hem till en tom lägenhet, utan någon som väntade.
Så snart hon steg över tröskeln ringde hon de som tagit Sixten och bad om deras exakta adress. När hon kom fram och fått veta hur Sixten försvunnit bestämde hon sig för att följa kattens spår.
De sade att det var omöjligt, att det gått två veckor, att ingen tamkatt skulle klara sig utomhus så länge men hon ville inte tro det.
Elin gick till fots, kikade in i varje gård, genomsökte skogsdungar, kollade garage. Hon försökte tänka som en katt som aldrig varit ute. Hon ropade på Sixten och kikade in i mörka källarfönster.
Nära hemmet insåg hon att katten var försvunnen. Det var ju egentligen omöjligt för en nyinflyttad katt att hitta dit, två timmars promenad bort.
Hon gick in på sin gård, tårarna pressades fram, hon kände sig tom och ensam. Genom tårarna såg hon på andra sidan gångvägen en svart katt som gick henne till mötes.
“Någon svart katt”, slog det henne. Elin stannade och tittade insåg. Hon rusade fram och ropade: “Sixten!”
Katten sprang inte mot henne han hade inga krafter kvar, han satte sig ner, kisade av glädje och jamade svagt: “Jag kom hem!”
