Jag träffar honom första gången på gymnasiet. Vi är båda 15 år gamla, och efter några månader blir vi ett par. Under näst sista året börjar en ny tjej i klassen. I slutet av det läsåret, på grund av hans slarv, har han glömt sin mobil hemma och jag råkar läsa hans sms till henne. Då faller många saker på plats i mitt huvud: varje gång något hände henne rusade hon rakt i hans famn och grät, och jag trodde det bara handlade om vänskap.
Jag är väldigt ung och vågar inte säga något, rädd att förlora den enda person som jag tror älskar mig. Så jag sväljer många saker. Plötsligt har vi kommit till mitten av sista året, och när jag precis bestämt mig för att lämna honom får jag veta att jag är gravid . Jag gråter otröstligt. Jag vet att svåra tider väntar, att mina studier måste läggas på is, att min familj kommer att vara sträng och besviken och så blir det verkligen.
Vi tar studenten och vår dotter föds. Han börjar plugga direkt och kommer hem till oss varannan helg, medan jag känner mig ensam, utan framtid, utöver mitt moderskap.
Jag tror att efter gymnasiet ska allt med den där tjejen vara över, men nu, tio år senare, är hon fortfarande en källa till bekymmer. Hon hör av sig hela tiden och, ännu värre, han svarar henne alltid med intresse. Vid stora händelser, som examensfester eller andra tillställningar, tar han inte med mig för det finns ju ingen som kan passa barnet, men i själva verket är det hans ursäkt för att vara fri att träffa henne. Jag vet att det aldrig varit ett fysiskt svek inte av brist på vilja, utan för att hon gillar att locka till sig hans uppmärksamhet och när han faller så ignorerar hon honom.
Trött på att hitta deras konversationer, att konfrontera honom, lyssna på tomma löften om att det aldrig ska hända igen, så bestämmer jag mig 2021 nu får det räcka. Jag går i terapi, jobbar hemifrån och umgås mycket med vår dotter något jag inte tagit mig tid till förut. När jag lämnar honom tror jag att det är över, jag säger att jag stänger det kapitlet. Men han blir enveten igen och försöker återvinna min kärlek. Efter ett halvår när han verkligen anstränger sig ger jag honom en ny chans och för att mäta hur allvarlig han är föreslår jag att vi flyttar ihop. Han säger ja. Vi sparar ihop pengar, köper allt vi behöver.
Till en början är jag lycklig. Äntligen är vi tre tillsammans, på riktigt. Men i februari 2025, en kväll, går jag och lägger mig med en konstig känsla. Allt verkar okej men jag kan inte sova. Jag får en plötslig känsla, tar hans mobil och kollar den.
Det som händer sedan är bland det smärtsammaste jag varit med om. Av en slump hittar jag en dold chatt. Jag letar egentligen inte efter henne, men plötsligt öppnar jag konversationen och får en klump i magen. När jag går in ser jag att de sms:at i månader, och det värsta han ber henne träffas.
Jag får veta saker, en efter en. Två månader innan vi flyttar ihop, på en återträff, dansar han hela natten med henne, följer henne hem och ber om en kyss men hon säger nej. Han har skrivit till sin bästa vän att hon är en önskan och något ouppnåeligt, medan jag är kärlek och familj. Men det allra värsta är brevet han skrev till henne i december 2024 ett brev jag vet att han aldrig skulle skriva till mig.
Där skriver han att hans gymnasietid var vacker tack vare henne, att av 3000 nätter har han tänkt på henne mer än 2000 gånger. Att han önskar att de var ett riktigt par, att känna hennes hals, se hennes kläder på golvet, att vara nära henne intimt. Att inget av det hänt för att han valt att vara pappa och stanna hos barnets mamma första gången.
När jag läser allt detta går jag in i chock. Jag kan inte sluta skaka, fryser, känner mig som ersättning inte den han vill vara med, men den han måste vara med. Bredvid brevet finns nästan 15 minuters ljudmeddelanden som jag inte orkar lyssna på. Jag väcker honom och ber honom gå det är mitt i natten.
Dagarna som följer jobbar jag, tar ansvar, tar hand om vår dotter nu 9 år medan han är som en robot.
Han ber om ursäkt gång på gång, börjar gå i terapi, jag förlåter och vi bestämmer oss för att försöka igen. Jag kräver tydlighet om många saker, och trots smärtan blir vissa saker bättre. Men händelsen har lämnat ärr som fortfarande gör ont. Mitt självförtroende är i botten. Det är svårt att titta mig i spegeln, jag känner inte igen kvinnan där.
Nu dejtar vi mer än någonsin och det är trevligt, men något skaver. Jag vet inte om det är försiktighet eller rädsla jag vill inte hoppas för mycket. Jag kan inte hitta tillbaka till den inre gnista jag hade, och det känns inte som att han ens märker det. Även om vi bor ihop, bråkar vi nästan aldrig, och om vi gör det så pratar vi ut direkt. Men det blåser inte liv i det där känslan.
Idag är vi en stabil, kärleksfull och omtänksam familj, men jag har fortfarande en tomhet inom mig. Jag kände den där gnistan i elva år, och nu har den varit borta ett år. Jag känner mig vilse.
Han jobbar hårt, har ambitioner och mål. Han är varm mot vår dotter, värnar om hennes känslor, lyssnar, leker, bjuder med oss ut, får oss att skratta och prioriterar tid tillsammans. Vi delar på kostnaderna och unnar oss ibland lite extra, kanske en resa genom Sverige eller en kväll på restaurang.
