Marina, kära du, jag hörde att du har det tufft med ekonomin?

Marianne, kära du, jag har hört att du har det lite tufft med ekonomin?

Marianne skär lax och rullar in den i tunnbröd. Hennes mamma steker pannkakor på den gamla gjutjärnspannan, vänder dem elegant med en snabb handledsrörelse.

Som alltid fixar hon fyllningen. Hon skär laxen som hon köpt på torget. River ost, hackar dill och gräslök, lägger upp gräddfil i den blåvitrandiga porslinskålen.

Släkten samlas hos hennes mamma sista söndagen i november. En tradition, varje år är det samma sak. Först pannkakor hos mamma, sen börjar planeringen inför nyår.

Alla sitter samlade runt det stora bordet. Systern Gunilla med sin man Björn, morbror Lennart med tant Ingrid, kusinerna Erik och Petter. De äter pannkakor, dricker hett te, pratar och skrattar.

Marianne, kan du skicka laxen? frågar Gunilla och sträcker ut handen över bordet.

Jadå, varsågod.

Systern tar tallriken och lägger på en stor portion.

Du har verkligen hittat fin lax. Så fet, måste vara nyfångad.

Tog den på Hötorget. Lite dyrt, men till pannkakorna måste det vara det bästa.

Morbror Lennart fyller på sin kopp te.

Så, släkten, nu till det viktiga. Snart är det nyår! Var ska vi fira?

Alla kastar blickar på varandra. Gunilla är snabbast:

Men var annars än hos Marianne? Som alltid. Hon har ju stort hus och alla får plats.

Marianne lyfter blicken från tallriken och ser på sin syster.

Finns det inga andra förslag?

Hur då? Vi får aldrig plats i någon lägenhet. Och det är ju tradition nu.

Tradition, bekräftar Marianne tyst.

Tant Ingrid torkar sig om läpparna, lägger ifrån sig pannkakan.

Och du bakar din klassiska tårta, Marianne. Den där chokladtårtan, din Prag. Ingen gör den som du! Förra året var den fantastisk! Lennart pratade om den en vecka.

Och mer rom, inflikar morbror Lennart och sörplar på teet. Vi åt ju slut på den där lilla burken på en halvtimme förra året. Ta hem två i år. Eller tre. Så det räcker!

Marianne ser på släktens belåtna ansikten. På deras leenden, små smörfläckar på läpparna, och vänder blicken mot sin man.

Han sitter som vanligt böjd över mobilen, deltar inte i samtalet. Men hon ser hur axlarna spänns. Han hör allt och är tyst, som alltid.

Sonen Martin har hörlurar på sig, nickar i takt till musiken. Sjutton och ointresserad av de vuxnas prat.

Så, Marianne? insisterar Gunilla. Vad säger du?

Okej, säger Marianne tyst.

Men inuti snörper det till. Hemma börjar maken så fort de kliver innanför dörren:

Ska du mata hela högen igen? Hur länge till? Jag och Martin har bett dig säga ifrån i tre år.

Jag vet inte, Marianne hänger av sig jackan.

Vad då, vet inte? Du sa ju ja! Som alltid du bara nickar så ger du efter!

Jag sa okej! Men jag sa inte att jag betalar allt.

Maken stannar i hallen, ser frågande på henne.

Vad har du tänkt ut?

Vi får se. Jag vet inte själv än, men något ska jag komma på.

Hon går in i köket och sätter på vattenkokaren. Tar fram laptopen, öppnar Excel. Ett tomt kalkylblad fylls av minnen från nyårsaftnar. Kött kalkon, rostbiff. Fisk lax. Rom svart och röd. Skaldjur räkor, kräftor. Frukt clementiner, vindruvor, ananas.

Sötsaker godis, småkakor, geléhallon. Tårta hennes Prag. Hon skriver siffror, räknar ihop. Sen tillkommer dryck, bröd, såser, kaffe, te, småprylar.

Året innan nästan samma. Tidigare likadant. Siffrorna växer, blir bara större.

Maken kikar över axeln.

Vad landar det på?

Titta själv.

Han granskar slutsumman och visslar till.

Oj då! Hade ingen aning att det blev så mycket. Det är nästan din månadslön.

Mer än så. Det är en och en halv lön. Och då har jag inte ens räknat pynt, ljus, servetter, uppläggningsfat. Det är tre tusen till, minst.

Så du lägger ut allt det här varje år?

Varje år. Och de bara äter, dricker, skrattar. Knappast ett tack. De tycker att det ska vara så.

Så vad tänker du göra?

Jag ska prata med dem.

Veckan därpå ringer Marianne till sin syster.

Gunilla, vi behöver prata.

Om vad? Är det något som har hänt? Du låter annorlunda.

Det gäller nyåret. Kan du komma hit och prata?

Systern kommer på lördagsmorgonen, lite stram i blicken. Sätter sig vid köksbordet med en kopp te som Marianne räcker över.

Så, vad är det?

Marianne tar fram ett utskrivet papper. Lägger det framför systern.

Jag har räknat ut vad jag lägger på våra gemensamma nyår varje år. Här.

Gunilla går igenom siffrorna och blir allvarlig.

Men ingen har bett dig köpa både svart rom och kalkon.

Jodå! Förra året sa morbror Lennart att kyckling är tråkigt, vi skulle ha kalkon eller gås. Så det blev kalkon. Och han ville ha mer rom.

Gunilla tar en klunk te, sätter koppen på bordet, ser på Marianne med ny blick.

Vad är det du vill?

Jag kan inte längre stå för alla utgifter själv. Antingen delar vi jämt, eller så får varje familj ansvara för sin del. Jag har inget emot att laga mat och fira här men står inte för allt själv längre.

Gunilla harklar sig. Marianne räcker över en servett.

Va? Menar du allvar? Har du blivit fattig, eller vad?

Nej. Jag har bara tröttnat på att sponsra kalas för tio personer! Tre år i rad!

Men vi är ju familj, Marianne! Sådär gör man väl inte. Det känns snålt.

Jag är ekonom på jobbet, Gunilla, kommer du ihåg? Jag har räknat. Det är många tusen kronor.

Har ni problem? Har Tomas (hennes man) förlorat jobbet? Eller tagit lån?

Allt är okej. Vi jobbar båda. Men jag vill ha rättvisa!

Gunilla ställer sig upp och går runt köket. Stannar vid diskbänken utan att se på henne.

Vet du, det där är lite småaktigt, Marianne. Att räkna öron mellan släktingar! Vi är ju inte främlingar!

Det är inga småsummor det är tiotusentals kronor! Vill du ha detaljerat kvitto?

Nej tack. Jag fattar. Du tycker vi lever på dig!

Jag säger bara att vi delar kostnader. Det är rättvist!

Det är samma sak. Du anklagar oss för snålhet.

Ingen anklagelse. Jag föreslår ett rimligt system. Annars firar jag i år bara med min egen familj!

Systern tar sin väska.

Du har blivit annorlunda. Mer hård. Förr var du snällare.

Förr var jag dummare. Nu är jag bara trött på att bli utnyttjad.

Sen ett samtal med morbror Lennart. Marianne bjuder på fika. Han kommer med Ingrid, de sätter sig, och Marianne visar samma papper, förklarar.

Morbror Lennart är mest upprörd, gestikulerar: Det där förstör traditionen! Ungdomar förr var inte så här

Marianne, hur ska jag ha råd? Jag har liten pension!

Min lön är inte heller någon kunglig inkomst! Men jag klarar det, för jag planerar.

Du sårar oss.

Sanningen är ibland sårande. Men jag borde sagt detta för tre år sen!

Tant Ingrid är sist ut. Marianne ringer henne dagen efter.

Marianne, lilla du, har du ekonomiska bekymmer?

Inga problem, Ingrid. Bara dags att jag slutar fixa festen till hela släkten alldeles själv!

Men vi är ju familj, barn! Kan man räkna pengar i familjen?

Klart man kan! Just i familjen ska man vara ärliga.

Är du arg på oss?

Nej! Bara inser nu att jag tre år i rad betalat för ett gemensamt firande. Men gemensamt är det bara på pappret alla kostnader har hamnat på mig!

Kan vi hjälpa? Ska vi göra en sallad?

Perfekt! Det är precis det jag hoppas. Att alla tar med sitt. Det vore fair.

En vecka hörs inget från släkten. Marianne börjar planera nyår bara för sig, maken och sonen. Skriver meny på tre, gör inköpslistor, köper lite i förväg. Maken stöttar henne, säger att hon borde gjort detta för länge sen.

Martin är nöjd.

Mamma, du är grym! Äntligen satte du stopp.

Men en vecka före nyår, den tjugofjärde december på kvällen, ringer Gunilla. Rösten är spänd men inte arg.

Marianne, är du hemma?

Ja.

Kan jag komma förbi?

Självklart.

Systern kommer efter en halvtimme. Sätter sig vid köksbordet, Marianne häller upp te och lägger fram pepparkakor.

Vi har pratat ihop oss. Vi kör.

Vad kör vi?

Med kostnadsfördelningen. Lennart tar med dryckerna. Jag köper kött och fisk. Ingrid tar hand om tårtan och frukten. Du och mamma det varma och tillbehör. Okej?

Mer än okej. Tack, Gunilla.

Den trettioförsta börjar släkten anlända tidigt. Lennart kommer med stora kassar med dryck, sätter dem på bordet och torkar svetten i pannan.

Hoppas det räcker.

Jättebra, Lennart. Tack!

Gunilla har tagit med fina köttfat korv, julskinka, rostbiff. Fisk gravad forell och inlagda räkor.

Jag har ansträngt mig, allt är riktigt bra.

Det märks. Tack, Gunilla.

Ingrid dyker upp med en vacker tårta i kartong, färska frukter och en påse godis.

Kakan är från konditoriet den ska vara god! Frukten köpte jag på torget.

Marianne ställer fram sin varmrätt. Ugnsbakad kyckling med knaprig yta, potatis med svamp, rotfruktsgratäng. De dukar fram tillsammans.

Stämningen är lite stel till en början. Systern är tyst, Lennart muttrar om den nya tiden. Ingrid suckar och rättar till duken.

Men efter hand, när alla sitter tillsammans, släpper det. De äter, pratar, skrattar åt gamla minnen.

Vid tolvslaget är nästan allt som förr. Skratt, skålar, nyårslöften.

Marianne tittar på familjen. Maken skiner, diskuterar fiske med Lennart. Martin utan hörlurar. Systern ler och berättar något från jobbet.

Efter tolv kommer Lennart ut till köket där Marianne diskar. Han ställer sig bredvid med en handduk och torkar koppar.

Du hade rätt, Marianne. Helt rätt!

Om vad?

Att vi skulle dela. Jag har aldrig tänkt på vad du lagt ut varje år. Men när jag nu själv handlat, då förstod jag direkt.

Marianne känner en lättnad. Inte utmattningen och irritationen hon brukade ha efter varje högtid, utan lättnad och nästan glädje.

Hon sa det som behövdes sägas. Hon satte ner foten. Släkten försvann inte de accepterade de nya reglerna.

Maken kramar henne i köket när alla gått till sina rum.

Jag är stolt över dig, Marianne. Verkligen stolt.

Varför då?

För att det är svårt att säga nej till släktingar. Men du gjorde det och hittade en rättvis lösning.

Jag var rädd att de skulle ta illa upp eller inte vilja fira att allt skulle bli förstört.

Men firandet blev lyckat! Och det enda som förändrades var att det blev rättvist. Alla bidrog.

Marianne nickar. Ja, precis så. Nu är det verkligen en gemensam fest, inte hennes egna maraton vid spisen.

Traditionen försvann inte, säger hon. Den bara förändrades blev ärligare, rättvisare. Och det var min största seger i år!

Våga säga ifrån! Sluta tiga! Vara öppen med vad som skaver och hitta lösningar. Det lyckades jag med och det önskar jag alla.

Skriv gärna i kommentarerna vad du tycker! Tryck gilla och följ sidan för att inte missa nästa inlägg!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Marina, kära du, jag hörde att du har det tufft med ekonomin?
Mamma, le och var glad Arina tyckte aldrig om när grannkvinnorna kom över och bad hennes mamma att sjunga en sång. – Ann-Sofie, sjung nu, du har en så vacker röst, och du dansar så fint, – mamma började sjunga, grannkvinnorna sjöng med och ibland dansade de alla tillsammans på gården. På den tiden bodde Arina med sina föräldrar i en liten by i sitt eget hus, och hon hade en lillebror som hette Anton. Mamma var glad och vänlig, och när grannarna gick hem sa hon: – Kom tillbaka nästa gång, det var så trevligt att sitta och prata, tiden gick så fort, – och de lovade att komma tillbaka. Arina förstod aldrig varför hon skämdes över att hennes mamma sjöng och dansade – hon bad henne till och med att sluta. När Arina gick i femte klass sa hon: – Mamma, kan du snälla sluta sjunga och dansa… Jag tycker det är pinsamt, – fast hon själv egentligen inte visste varför. Inte ens nu, när Arina är vuxen och själv mamma, kan hon förklara. Men mamma Ann-Sofie sa alltid: – Arina, var inte generad när jag sjunger, var glad istället. Jag kommer ju inte alltid kunna sjunga och dansa, passar på nu när jag fortfarande är ung… Arina förstod inte då att livet inte alltid är glatt. När Arina gick i sjätte klass och hennes bror i andra, lämnade deras pappa familjen. Han packade sina saker och försvann för gott. Arina förstod aldrig vad som hände mellan föräldrarna. Tonårig frågade hon en gång: – Mamma, varför stack pappa? – Du får veta när du blir stor, – svarade mamma. Ann-Sofie kunde inte berätta att hon kommit hem från jobbet i förtid efter att ha glömt plånboken, och hittat sin man tillsammans med en annan kvinna, Vera, som bodde i närheten. Arina och hennes bror var i skolan. Dörren stod olåst fast maken borde varit på jobbet. Det var bara omkring elva på förmiddagen. Hon gick in och såg dem tillsammans i sovrummet, båda överraskade men nästan likgiltiga. Senare på kvällen konfronterade hon sin man och bad honom lämna huset direkt. Hon packade hans saker. – Jag förlåter aldrig sveket. Han försökte prata, men hon avvisade honom och gick ut på gården. Han tog sina saker och gick. Hon grät men tänkte: – Vi klarar oss på något sätt, bara vi tre. Och hon förlät honom aldrig. Blev ensam med två barn. Det var svårt – svårare än hon trott. Hon arbetade dubbelt, städade på dagarna och bakade bröd om nätterna. Hon sov knappt, och leendet försvann från hennes ansikte. Trots att pappan bodde bara fyra hus bort och barnen fick träffa honom, var det alltid mamman som såg till att de var mätta och fina. Arina såg aldrig mamma le igen – hon var snäll och omtänksam, men inåtvänd. Arina försökte prata med sin mamma, berättade om roliga saker från skolan, men mamma svarade bara kort. Arina visste att inget längre kunde glädja henne. Hon hörde också mamma gråta på nätterna. Det var först som vuxen Arina förstod: mamma slet sig trött för hennes och broderns skull, alltid ren och fin trots små pengar. Men leendet var borta. Arina önskade ofta: – Mamma, le lite – jag har inte sett dig glad på så länge. Ann-Sofie älskade barnen på sitt sätt – berömde dem om de skötte sig, gav god mat och höll ordning, men kramades nästan aldrig. Arina kände mammans kärlek när hon blev kammad – mamma var sorgsen, axlarna tunga. Efter skolan ville Arina inte plugga vidare, hon ville inte lämna mamma ensam; inkomst behövdes också – så hon började arbeta i affären i byn. En dag kom Mikael från en grannby – äldre än Arina, men charmade henne genast, och snart började de träffas. Han bjöd henne hem till sig, och till slut friade han: – Arina, vill du gifta dig med mig? Men du ska veta, min sjuka mamma behöver hjälp. Arina tackade ja. Hon tyckte inte det var svårt – och livet med Mikael blev lyckligt. De fick två söner, svärmor dog efter några år, men hushållet var stort och Mikael var både hjälpsam och generös. Ofta lastade Mikael bilen med kött, mjölk och grädde till svärmor: – Ann-Sofie behöver ju köpa allt, vi har ju vårt eget, sa han. Men mammans leende kom aldrig tillbaka. Oavsett hur mycket Arina försökte, var mamma alltid allvarlig, även med barnbarnen. – Arina, kanske du ska gå till prästen i kyrkan och prata? – sa Mikael en dag. Arina tog det på allvar, prästen lovade be för Ann-Sofie och bad Arina själv be att hennes mamma skulle möta en god människa. En dag bad mamma att få låna pengar: – Jag har bestämt mig för att sätta in nya tänder, pengarna räcker inte. Arina blev jätteglad, hjälpte henne direkt. Samtidigt hjälpte Mikael sin farbror Kalle med ett husköp i byn. Kalle blev snart bekant med sin första kärlek Anna (Arinas mamma), och en dag bjöd han in Mikael och Arina på middag. När Arina klev in, stod mamma där, leende och förlägen – hon hade blivit ihop med Kalle! – Mamma! Varför sa du inget? – Jag ville vänta tills jag var säker. Kalle log också – nu var de båda lyckliga. Från den dagen log Ann-Sofie ofta – och hela familjen blev lyckliga tillsammans. Tack för att du läste, för din prenumeration och ditt stöd. Lycka till i livet!