Min trettioårige son dyker upp hemma klockan åtta på kvällen, släpandes på två resväskor över trottoaren som om han kommit hem efter en väldigt lång resa. Så fort han kliver in säger han, utan ens en hälsning, att han måste bo här ett tag, att han inte klarar av livet där ute längre.
När jag frågar vad som har hänt erkänner han att han sagt upp sig från jobbet på studs, att han lämnat allt bakom sig och att han är utmattad av all press och inte vill återvända. Men det som träffar mig mest är när han avslöjar att han sålt sin bil också, för att kapa alla band. Han sade det stolt, som om det var det bästa beslutet han någonsin tagit. Jag blev helt paff han la ner åratal av slit på den bilen.
Jag undrar var han tänker bo tills han kommer på fötter igen, och han svarar bara att det blir här hos mig precis som förr, att han behöver vila och att han känner sig trygg hemma. Jag skrattar till, tänker först att han skojar, men han är blodigt allvarlig. Han gör det tydligt att han vill flytta in i sitt gamla rum, samma rum han flyttade ut ifrån när han var 20, som om inget har förändrats.
När han kommer upp och ser att rummet inte finns kvar det är numera min ateljé blir han märkbart upprörd. Han säger att jag borde förstått att han alltid kan komma tillbaka och att rummet borde ha sparats för säkerhets skull. Jag förklarar att jag bott ensam i flera år, ordnat hemmet efter mina behov, och att han inte kan komma hit och låtsas som om tiden stått stilla. Han tar illa vid sig, som om jag stöter bort honom.
Samma kväll börjar han bete sig som en femtonåring: slänger kläder på vardagsrumsgolvet, öppnar kylskåpet hej vilt, ber mig värma mat åt honom och frågar till och med om han kan låna lite pengar några dagar. Jag ser på honom och begriper inte när den här vuxna mannen bestämde sig för att ge upp allt och bli beroende av sin mamma igen.
Nästa morgon kliver jag upp tidigt och han ligger fortfarande och sover, med allt sitt kaos kvar efter sig. Båda väskorna ligger mitt på vardagsrumsgolvet, smutsiga kläder på soffan, odiskade tallrikar överallt. När jag väcker honom för att prata blir han sur och säger att det är det ett föräldrahem är till för, att han är här för att vila och att jag överdriver.
När jag bestämt förklarar att han får stanna några dagar, men inte kan bete sig som en ansvarslös tonåring, tar han väskorna igen och muttrar att ingen förstår honom. Han lämnar huset och säger om och om att han klarar sig själv.
Och även om det gör ont att se honom så där, låter jag honom gå. För det är en sak att stötta sitt barn, men något helt annat att bära en vuxen människa på sina axlar när han vägrar ta ansvar för sitt eget liv.
Gjorde jag rätt, eller har jag tagit fel beslut?
Anonym berättelse från en läsare.
