19 mars
Utåt sett har jag nog alltid verkat som den lyckade. Tre barn, flytande svenska, engelska och tyska, ett stabilt jobb som analytiker på SEB, god lön och stilkänsla som en stockholmare förväntas ha. Mitt liv i Vasastan har alltid sett så bra ut för andra. Men inuti är det ibland kaos.
Min man, Anders, har suttit hemma i fem år nu och verkar helt sakna intresse för att söka jobb. Efter barnens födelse gick jag tillbaka till jobbet och min lön har gjort det möjligt att ha en fantastisk barnflicka, Elin, som hjälper oss att få vardagen att gå ihop. Vår lägenhet ärvs från Anders farföräldrar, men jag tog ändå ett lån för att köpa en liten etta ute i Solna jag hyr ut den så att vi får lite hjälp med våra utgifter.
Jag har alltid försökt förstå Anders, väntat tålmodigt på att han skulle hitta sin motivation igen. Kanske är det naivt, men jag har alltid sett hans goda sidor. Genom jobbet lärde jag känna ett par, Rebecka och Daniel. Vi klickade direkt och blev som familj; våra barn lekte ihop och vi åkte till landet tillsammans på semestrarna. Det var en sorts värme jag alltid saknat.
Allt förändrades när Daniel blev sjuk. Jag stöttade dem så mycket jag kunde, både känslomässigt och ekonomiskt lånade ut pengar till vård och mat när deras Försäkringskassan-strulade. Efter Daniels bortgång fortsatte jag vara där för Rebecka. Hon blev min närmaste vän och vi pratade om allt mellan himmel och jord.
En kväll det kom helt oväntat sa Anders plötsligt att han träffat någon annan. Han ville skiljas. Jag frös till is, fattade inte varför, kände mig förvirrad och sviken. Vem var denna människa han valt över oss? Jag kunde inte sluta grubbla.
Med ett brustet hjärta tog jag mig till Rebeckas lägenhet på Söder. Trött och förvirrad öppnade jag dörren och såg Anders där allting föll på plats med en iskall tydlighet. Han och Rebecka. Det som hänt var plötsligt så smärtsamt uppenbart.
Jag var helt slut när jag kom hem. Då ringde min svärmor, Birgitta. Hennes röst var hård när hon beskyllde mig för allt att Anders lämnat oss, för att han inte jobbat på flera år. Enligt henne hade jag försummat familjen för karriären och pengarna. Hennes ord sved och la sig tungt i kroppen. Jag ifrågasatte mig själv: Hade jag gjort fel? Har jag svikit dem jag älskar?
Ibland känns det som jag inte längre vet vem jag är, men jag måste fortsätta gå vidare, för mina barns skull. Kanske en dag för min egen också.
