För ett och ett halvt år sedan blev jag och min make föräldrar. Jag födde en underbar liten flicka. Så i år, trots att vår dotter fortfarande var så liten, bestämde vi oss för att våga oss ut på semester tillsammans. När min mamma kom på besök berättade jag för henne om våra planer.
Mamma sa:
Hur ska ni kunna vila med ett så litet barn? Ni kommer ju inte kunna ha någon ordentlig semester med henne. Min granne kom nyligen hem från en resa hennes barn tog med henne för att passa deras barn. Jag skulle också gärna följa med, men jag har helt enkelt inte råd.
Jag förstod förstås vad mamma menade, men svarade henne inte direkt utan bestämde att vi skulle fundera lite. Nästa dag berättade jag för mamma att vi ville att hon skulle följa med oss. Men jag sa ärligt till henne:
Hör du, mamma, min make betalar hela din resa. Du får ett eget rum och vi ordnar biljetter och allt åt dig. Du kommer till och med få fickpengar av oss. Men du är med för att hjälpa oss. Jag ger dig extra pengar, men säg inget till min man!
Mamma blev jätteglad och tackade ja. Så vi reste iväg. Första dagen tog vi det bara lugnt. Efter flygresan var vi rätt trötta, så vi gick och lade oss tidigt. Nästa kväll sa min man till mamma:
Kan du ta med dig ditt barnbarn till ditt rum ikväll? Vi tänkte gå ut och äta middag bara vi två!
Gärna, men tyvärr kan jag inte, svarade mamma. Jag köpte nämligen två utflykter igår och måste iväg tidigt imorgon.
Men mamma, vänta! Vad är det som händer? Du skulle ju hjälpa oss med barnet! Det var det vi kom överens om!
Men jag har ju bara två utflykter. Bara två dagar för mig själv för min egen semester. Sen hjälper jag er hela tiden, lovade mamma.
Och visst, vi gick med på det. Efter två dagar sa mamma:
Jag tror att jag har blivit förkyld! Ta hand om barnet själv så länge, jag vill inte smitta henne.
Men mamma, du ser inte alls sjuk ut! Du nyser inte, hostar inte ens! sa jag förvånat.
Det gick en vecka. Mamma klagade hela tiden på hur dåligt hon mådde. Sedan råkade jag se henne sitta och äta glass.
Mamma! Vad gör du? Hur går det med din onda hals egentligen? Är du inte alls sjuk har du ljugit för oss flera dagar nu?
Men jag måste ju också få vila! Jag jobbar jättemycket och är väldigt trött. Jag är faktiskt inte er barnflicka! svarade mamma.
Jag blev riktigt upprörd:
Men vi kom ju överens om att vi skulle betala för semestern och att du skulle hjälpa oss med barnet. Du har bara passat på att ha semester själv!
Jag kände mig djupt sårad. Resten av semestern pratade vi inte alls mer med varandra. Vi åkte hem till Stockholm igen, men vi har fortfarande ingen kontakt. Tre månader har gått, men jag kan ännu inte förlåta mamma för vad hon gjorde…
