Alltså, du vet, den där perioden i mitt liv var helt fruktansvärd. Pappa lämnade oss plötsligt för att vara med en annan kvinna, och det kändes nästan som om hela marken öppnade sig under mig. Han stack bara, utan att se sig om och där stod mamma, min lillasyster Elsa som knappt var två år gammal, och jag kvar. Elsa var sjuk och blev bara sämre med tiden, och att ta hand om henne slet både på ekonomin, orken och tålamodet. Jag fattade inte riktigt vad som hände med Elsa, men det gjorde ont att se hur mamma kämpade varje dag, tillsammans med mormor, med allt de kunde för att hjälpa henne. Pappa han bara suckade och gnällde över att han var slutkörd, och grälade på mamma hela tiden. När han gick kändes det verkligen som ett knivhugg i ryggen, särskilt eftersom han alltid varit snäll mot mig när mamma var upptagen med Elsa.
Jag minns fortfarande den där dagen när mamma fick veta att pappa hade stuckit. Det är den absolut sorgligaste dagen i hela mitt liv. Han flyttade till Göteborg, började ett helt nytt liv med den där kvinnan och glömde oss, som om vi aldrig funnits. Till och med när farmor försökte övertala honom att komma tillbaka, brydde han sig inte alls. Ett år senare dog Elsa, och det krossade oss helt. Inte ens då dök pappa upp igen, inte ens för att säga hej då till sin egen dotter.
Mamma bröt nästan ihop av sorgen över Elsa, och det var mormor som blev min stora trygghet. Tack och lov hade jag både mormor och farmor de var som extramammor båda två, och såg till att jag aldrig kände mig ensam. Sakta men säkert började mamma komma tillbaka till livet, och en dag omfamnade hon mig med tårarna rinnande och lovade att aldrig lämna mig. Hon svor att alltid göra allt för att jag skulle vara lycklig, och vet du, hon och mormor höll verkligen det löftet. Oavsett vad så stöttade och tog de hand om mig. Till och med när jag skulle på min studentbal, såg de till att jag hade en fantastiskt fin klänning så jag kunde känna mig som prinsessan på dansgolvet.
Pappa såg jag inte till på flera, flera år. Men du vet, han fanns alltid där i tankarna, och det gick aldrig riktigt att släppa honom helt. Han dök faktiskt bara upp en gång och det var när farmor gått bort. Han ville bara se om han kunde få ärva hennes lägenhet på Södermalm, typiskt honom. Men farmor, den kloka människan, hade för länge sedan skrivit över lägenheten på mig, redan när jag var tolv år. Det var hennes sätt att visa hur mycket hon älskade mig och hur stark den där kärleken var mycket mer än bara blodsband.
