Det var en sommar för länge sedan, när doften av nyslaget hö och ljudet av syrsor fyllde byarna kring Småland. Jag minns hur lilla Anneli, min dotter, en gång kom hem till oss med sin fästman, och den gången ställde han henne ett krav som vi sent skulle glömma.
Den gången sprang lille Mattis, hennes son, det fortaste han kunde så snart han såg bussen sakta in på grusvägen vid vägskälet. Den röd-vita boll han hade sparkat rullade åt sidan, och den rutiga skjortan fladdrade oknäppt kring hans smala bröst. Hans ljusa rufs for upp i vinden. Allt han hann tänka var: Mamma, mamma har kommit!
Men Anneli var inte ensam när hon steg av bussen. Med henne följde en mätt, bastant man i ljusgrå kostym, portfölj i handen. Han gick som en chef, bredvid Anneli, och vinkade vänligt till Mattis. Pojken grep sin mammas hand och såg lycklig in i hennes ögon.
Hej min pojke, viskade Anneli och kysste sitt barn över håret.
Tjenare grabben! ropade den främmande mannen, och hans stora hand borstade till Mattis hårtussar. Handen var tung, och Mattis raglade nästan till av den hjärtliga hälsningen.
Kom och sätt er vid bordet, bjöd farmor Margit Annelis mamma med vördnadsfull stämma.
Tack, kära ni, tack, sade torftigt herr Karlsson, och granskade det dignande bordet.
Titta bara! Det här är landet! sa han gestikulerande mot det hemlagade smörgåsbordet. I stan måste vi ha kuponger, men här har ni kött, potatis och mjölk från egna kossor!
Gräddfil också, och burkar med egna bär, kvittrade Margit med gnista i rösten.
Så länge vi förmår, så håller vi vårt, instämde morfar Leif, tystlåten och senig efter ett liv på den svenska landsbygden.
Karlsson skröt vidare: Vi har det inte så tokigt vi heller! Får lite extra via syrran på kooperativet ibland, och delikatesser kan jag sannerligen fixa åt Anneli.
Mattis studerade mannen försiktigt och försökte hitta en anledning att komma nära. I sin fantasi hade han ofta undrat hur en pappa skulle vara. Han hade sett andra pappor ta sina barn till Skansen eller sparka boll i parken, och ibland längtade han efter den där närheten.
Nu när denne rundlagde man satt bredvid mamma i köket tänkte han: Han kanske ska bli min pappa?
Mattis tog sitt lilla träsflygplan som morfar Leif hade täljt av björk, med vingar slipade att likna ett riktigt plan. Han satte sig trevande intill Karlsson och räckte honom stolt sin leksak:
Kolla vilket plan!
Karlsson tog planet och snärtade till propellern med fingret. Den lossnade direkt och for i golvet.
Jaha, där ser man, bräcklig leksak det där, muttrade Karlsson och räckte nonchalant tillbaka planet.
Mattis plockade upp propellern och såg på morfar.
Vi lagar det, pojk, sade morfar Leif lugnt.
Anneli, stolt över sin man, inflikade:
Karlsson är arbetsledare nu på fabriken i Växjö!
Karlsson log självsäkert och blåste upp kinderna. Nåja, så är det.
Anneli var dryga trettio, arbetade som sömmerska och kände sig för första gången trygg med ett giftermål med en äldre, ansvarsfull man. Hon sköt tallrikar närmare Karlsson, lockade med sill, vildfisk och pannkakor med sylt.
Senare, när de gick ut på trappan, utropade Karlsson och svepte med armarna:
Är det inte underbart här? Och luften! Känn!
Tycker du om det?
Gissa! Det är fantastiskt.
Då stannar vi några dagar, får njuta av landet, men sen måste vi hem till Växjö och köpa skolkläder åt Mattis.
Men Annelie, varför släpa pojken till stan? Här finns väl en skola?
Jo, men bara lågstadiet ; han måste ändå förr eller senare flytta.
Låt honom gå klart här, mamma och pappa ser ju efter honom. Och vi kan göra klart lägenheten så länge, fixa riktiga möbler, sa Karlsson eftertänksamt.
Farmor Margit såg ängsligt på morfar Leif när hon hörde Karls förslag. Leif knep mustaschen; hans ogillande var tydligt.
Det där låter mer som ett villkor än ett förslag, muttrade han.
Följande morgon stod Anneli och förklarade för Mattis varför han skulle stanna kvar. Pojken nickade tyst men sa inget ord. När Karlsson och Anneli tog bussen in mot stan, försvann Mattis. Margit letade överallt: på vinden, i vedboden, men han fanns ingenstans.
Han har väl bara sprungit i väg och leker, viftade Karlsson avvärjande.
Men Mattis satt hopkrupen i vedskjulet, tryckte planet mot bröstet, tårarna rann. Han var ingen lipsill han hade inte gråtit ens när morfar tvättade hans öron med nässlor för något bus.
Men nu, när ingen ens hade rört honom, så svämmade tårarna över. Han visste med barnets instinkt att han nu blivit överflödig, när den flintskallige mannen kommit.
Här är du ju! utropade farmor Margit, långt senare när Anneli och Karlsson redan åkt. Oroa dig inte, gubben. Mamma kommer tillbaka, du får snart din skoluniform, och du har ju oss.
Mattis hade sänkt huvudet, det ljusa håret föll ner i pannan. Han tänkte på sina kompisar i bokstavsklassen, sparkcykeln och sandlådan hemma i stan. Men ändå sommaren i Småland bland älgar och blåbär var alltid något speciellt.
Veckan gick. Leken och vännerna hjälpte till att glömma, och saknaden efter Anneli blev allt mindre.
En solig dag när Margit gick från brunnen tappade hon nästan hinken av förvåning där stod Anneli vid grinden.
Vi väntade inte dig än, sa Margit förvånat.
Anneli sjönk tungt ner på bänken.
Skulle kommit om en månad, men nu har jag bestämt mig. Jag tar hem Mattis.
Och Karlsson då?
Det är över, mamma. Han sa att Mattis var som ett villkor. Och själv har han börjat träffa bokförar-Susan i stället, bär hem delikatesser till henne hon har inga barn. Jag behöver inte hans gåvor, jag ville ha en familj, för Mattis skull.
Margit såg sorgset på sin dotter. Hon ville ha Anneli lycklig, men inte till priset av ett sådant äktenskap.
Det är kanske bäst så här, min flicka.
Ja, visst är det mamma. Jag tar hem Mattis, köper skolkläder i stan till honom, anmäler honom till klass två. Vi har ju klarat oss själva hittills!
Mattis stod plötsligt på gården, tagen på sängen av lyckan så han glömde sin gamla besvikelse och rusade till Anneli.
Mamma!
Min pojke! Vad jag har saknat dig! Nu far vi hem, snart börjar skolan.
Mattis såg förundrat på henne.
Du ska börja skolan i Växjö, jag hjälper dig med läxorna, och anmäler dig till fotboll, som du ville.
När de packade, lade Mattis allt han ägde i ryggsäcken så att hans mammas väska skulle bli mindre tung.
Stopp, Mattis, du orkar inte allt det där.
Jo då! Jag är stark!
Morfar och farmor följde dem ända till busshållplatsen. När bussen stannade, hoppade Mattis in, satte sig vid fönstret och vinkade så länge att hans hand värkte.
Han höll sitt träsflygplan i händerna, nu lagat av morfar, och sneglade på Anneli. Äntligen var han på väg hem och var stolt och otroligt lycklig över att ha sin mamma bredvid sig, den viktigaste personen i hans liv.
