Elin, hördes svärmoderns röst plötsligt. Elin, som just pratade i telefon, ryckte till. “Sitter du där som vanligt,” sa svärmodern med ett suck. Elin fortsatte sitt samtal och försökte ignorera henne. “Du bara pratar och pratar, du borde ha lagat något till min son,” fortsatte svärmodern.
“Snälla, lugn,” pratade Elin vidare. “Titta på henne! Ja ja!” Svärmodern gick ut ur rummet. Elin avslutade samtalet och suckade djupt ut. Allt detta började tära på henne. Förra året hade Elin och hennes man Oskar äntligen betalat av sitt bolån. Det var bara en enrummare, men köket var ljust och rymligt, och det fanns en fin balkong. Nu kunde de för första gången börja fundera på att skaffa barn. Elin jobbade hemifrån; Oskar förstod att det inte var så enkelt som det verkade. Men svärmodern, Birgitta, såg inte likadant på saken.
Oskars föräldrar hade bott ute på landet, och de unga makar hann inte åka dit så ofta. Dessutom hade grannen försökt länge att övertala dem att sälja sitt hus för att bygga ut sitt eget. När det blev känt att en lägenhet precis bredvid Oskars blev till salu, ändrade Birgitta direkt åsikt. Plötsligt sålde hon huset och flyttade till staden. Oskars pappa Arne jobbade fortfarande, men Birgitta hade just gått i pension. Hon vantrivdes ensam i byn men här hade hon Elin nära. Det hon inte verkade fatta var att Elin faktiskt jobbade i telefon hela dagarna, det var inga planlösa samtal eller slösurf det var jobb. Hon hade ansvar att ta.
Så varje morgon, direkt efter att Oskar lämnat lägenheten, dök Birgitta upp hemma hos Elin. I början försökte Elin förklara, Oskar likaså. Men det hjälpte inte. Några dagar gick, sedan stod Birgitta ändå där på tröskeln till deras lilla lägenhet. En dag bestämde de sig för att inte öppna. Elin fick försöka arbeta till signalen av dörrklockan. Då började Birgitta ropa att hon skulle ringa polisen, och först då vågade Elin släppa in henne. Varken Elin eller Oskar visste längre hur de skulle bli av med svärmors närgångna besök så här kunde det inte fortsätta. En gång blev Birgitta genuint sur, men det varade inte ens ett dygn.
Redan nästa dag stod hon åter där, med sina råd och ändlösa samtal. “Jag står inte ut längre,” sa Elin en kväll till Oskar, “hon lyssnar inte på dig och absolut inte på mig.” “Jag förstår precis. Men vad ska vi göra? Det var hennes val att sälja huset och köpa en lägenhet här hur skulle jag kunna stoppa henne? Kanske om vi kunde hitta något för mamma att göra?” “Jag har redan kollat runt men inget passar,” suckade Elin. Mellan dem lade sig en tystnad.
“Hur mycket har vi på sparkontot?” frågade Oskar plötsligt. “Vi får titta. Varför?” undrade Elin. “Vi bor nu i en liten lägenhet när vi får barn behöver vi mer plats. Ska vi hitta något större?” “Större? I ett annat område?” “Ja. Varför vänta?” “Det kan inte vara möjligt!” Elin for upp i Oskars famn med glädjetårar. Nästa dag plockade hon omkring hemma utan att ens märka när Birgitta ringde på dörren igen. Två veckor senare berättade de föräldrarna sin nyhet.
“Vad menar ni?” Birgitta satte sig tungt på en stol. “Men barn, var ska våra barnbarn sova? Ja, så är det!” instämde Arne. “Mamma, det är klart det går! Vi flyttar bara till ett annat område, inte ens till en annan stad. Det bor massor av personer i din ålder här i huset! Och vi kommer och hälsar på,” försäkrade Oskar snabbt.
Underligt nog hittade Birgitta omgående nya vänner i huset. Och Elin och Oskar, de gick in i nästa kapitel av sitt liv med spänning och lättnad.
