Mamma sa åt mig att göra mig av med barnet – nu kommer jag aldrig kunna få barn igen.

Jag var sexton år när jag blev gravid med en pojke jag älskade innerligt. Jag och Viktor hade varit tillsammans i ett år innan det hände. Viktor var min klasskamrat. När vi fick reda på graviditeten blev vi rädda och berättade ingenting för våra föräldrar. När de till slut fick veta blev de rasande.

Vår familj ansågs vara föredömlig. Jag var enda dottern och hade toppbetyg i skolan. Eftersom både jag och Viktor var minderåriga tog våra föräldrar besluten åt oss.

Vi var båda ambitiösa och presterade bra i skolan, så våra föräldrar drömde om att vi skulle studera vidare på universitet, få trygga arbeten och bygga en framtid. Ett barn hade förstört dessa drömmar.

Därför tvingade mamma mig till abort. Det var fortfarande möjligt, och allting gick utan några större problem.

Efteråt återvände jag och Viktor till vårt vanliga liv. Vi fortsatte träffas. Vi tog studenten, kom in på universitetet, och ett år senare gifte vi oss. Nu höll sig våra föräldrar undan. Sedan blev jag gravid igen. Den här gången var alla glada.

Men i den sjätte månaden började jag blöda plötsligt, som om snön smälte på fel dag. Pojken föddes liten som en nykläckt fågelbara ett och ett halvt kilo vägde han. Tre timmar efter förlossningen slutade han andas.

Det blev komplikationer. Läkarna kunde inte stoppa blödningen och var tvungna att ta bort min livmoder, som om ett vintergammalt träd hade rotats ur marken. Möjligheten att få barn försvann som dimma över Mälaren.

Mamma kom till Sankt Görans sjukhus, satte sig vid min sida och sade tyst att hon ångrade att hon hade tvingat mig till abort den gången. Men hennes ord var bara som ett eko i vinterluften, som aldrig riktigt nådde mitt hjärta.

Det förflutna ligger drivande och kan inte suddas utmisstag förr förblir sår i nuet. Nu kommer jag aldrig mer att bli mamma, aldrig mer vänta på små steg genom lägenheten i Sundbyberg. Jag vet inte om Viktor och jag kommer kunna hålla ihop, och vara lyckliga tillsammans i vårt lilla hus med blå dörr. Barn är trots allt som ljuset i ett svenskt hem, som värmen från en vedeldad spis på en mörk novemberkväll.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Mamma sa åt mig att göra mig av med barnet – nu kommer jag aldrig kunna få barn igen.
Varför ska du ta med egen mat till julfirandet? Min mans syster och bror med sina familjer har firat varje jul hos oss i fem år. Jag har lagat all mat själv, dukat, tagit hand om allt och städat efteråt – medan de bara har firat. Men förra året rann bägaren över för mig; det kändes både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt jobbigt. Därför försökte jag i år dela upp ansvaret mellan oss alla. Men nyligen försökte min svärmor förklara att de är äldre nu och tiden inte är lätt, så hon önskade ännu en jul tillsammans hemma hos oss. Jag ringde då min mans syskon och berättade om mammas önskan. De blev först glada och sade att vi ska lyssna på mamma och att de var med på det. Sedan förklarade jag att vi måste dela upp rätterna: vem lagar och vem tar med vad. Jag kan fixa förrätterna, tillaga två varma rätter och baka en tårta. De får ordna två sallader, fisk, kött, ost, frukt och drycker – var och en tar med något att dricka. När jag räknade upp allt detta försvann glädjen snabbt ur deras röster. De sade att de inte hinner laga mat för de jobbar och måste både handla och laga och dessutom ser de ingen poäng med att ta med mat. Hellre firar de hemma hos sig själva. Jag frågade då: men mamma då? Gissa vad de svarade… Vi ringer och önskar henne god jul på telefon, det får räcka. De vill alltså varken dela upp arbete eller inköp. Jag har fortfarande inte berättat detta för min svärmor. Jag vet inte hur jag ska säga det – hon kommer bli väldigt ledsen. Vad ska jag göra i den här situationen? Borde jag ändå ordna hela julen själv igen?