Det är svårt att riktigt förstå det som hände med min familj om jag inte själv hade varit med om det. Allt började för ungefär ett halvår sedan, när min älskade morfar gick bort och lämnade efter sig en charmig lägenhet mitt i Stockholm. En månad efter hans död samlade vi oss, alla i min familj, och bestämde att vi skulle städa ur lägenheten och förbereda den för försäljning. Under dagen packade vi ner morfars saker i stora säckar.
Mot kvällen åkte alla hem, men min bror ville stanna kvar över natten i lägenheten. Det var vid sex på morgonen när han ringde mig, och jag hörde direkt på hans darrande röst att något var fel. Jag rusade dit utan att tveka. När jag kom in såg jag hur blek och skrämd min bror var. Vi hörde tunga steg från vardagsrummet, men när vi tittade efter fanns där ingen. Stämningen var obehaglig, nästan tryckande, och iskalla rysningar gick genom kroppen på mig. Vi blev så rädda att vi snabbt lämnade lägenheten.
Det tog oss nästan en halvtimme innan vi vågade gå tillbaka igen. Till vår stora förvåning hade då alla morfars saker blivit noggrant ordnade på sina vanliga platser, precis som om någon ville återställa ordningen. Det kändes både som en lättnad och som något mycket märkligt. Efter händelsen bestämde vi oss för att inte besöka lägenheten mer, och vi lät mäklaren ta hand om försäljningen. Lyckligtvis har de nya hyresgästerna inte märkt av några problem alls. Men minnet av den natten får fortfarande min hud att knottra sig när jag tänker på hur konstigt allting var.
