Åtta år av struntsaker
Telefonen ringde klockan halv åtta på morgonen, just som Maria stod vid spisen och betraktade hur vattnet började koka i kastrullen. Spisen var gammal, med tunga gjutjärnsgaller täckta av en hinna av främmande fett som hon aldrig lyckades få bort helt. Varje morgon påminde fettet henne om att lägenheten inte var hennes, att andra människor bott här före henne med sina förtjusningar, sina kåldolmar och sina liv.
Hon tittade på displayen. Alva.
Maria lyfte luren.
Du har inte svarat på hans meddelande igen, sa dottern i stället för att hälsa.
God morgon, Alva.
Mamma, jag menar allvar. Han skrev till mig igår kväll. Säger att du ignorerar honom.
Vattnet kokade. Maria vred av plattan och släppte i en tepåse. Billigt svart te, svenskt, fyrtio påsar i en låda. Förr drack hon bara löste, helst Ceylon, som Håkan brukade köpa i saluhallen på Östermalm.
Låt honom säga det han vill, sa Maria kort.
Mamma, fattar du vad du gör? Du bor i en sunkig liten lägenhet i Bredäng, du är ensam, du fyller snart sextio…
Jag är femtioåtta.
Det är nästan sextio! Och du lämnade en bra kille, en våning mitt i stan, ett ordnat liv. För vadå?
Maria tittade ut genom fönstret. Novemberhimlen var tunn och grå, lönnen utanför svart och naken, ett hörn av grannhuset där den gula putsen flagade. Någonstans där nere dundrade spårvagnen förbi. Rälsen här var gammal, och det tog henne flera nätter att vänja sig vid dånet.
Sen blev det vardag.
Alva, jag måste gå nu, jag blir sen till jobbet.
Du vill aldrig prata på riktigt!
Jag vill. Men inte så här och inte nu. Kan du komma på lördag? Jag kan koka soppa.
Jag kommer inte till ditt lilla hål.
Hål. Ordet hade alltså redan nått Alvas läppar. Gissningsvis via Anna.
Okej, sa Maria lugnt. Då får vi prata en annan gång.
Mamma…
Jag älskar dig, Alva. Vi hörs.
Hon la telefonen på köksbordet. Hällde teet i ett gammalt, stadigt glas med slipade kanter som hon hittat högst upp i köksskåpet bland andras kastruller. Sådana glas hade hon inte hållit i på trettio år. Hon tog en klunk. Smaken var besk, lite pappersaktig från påsen.
Hon drack stående, blickande ut på den nakna lönnen.
Sedan klädde hon sig och gick nerför trapporna.
***
Trappuppgången luktade fukt och katt. På tredje våningen bodde en katt som hon aldrig sett, men ofta hört om nätterna. Hissen fungerade inte, så hon gick fyra våningar ner, förbi gamla brevinkast med trasiga luckor, förbi en sliten snowracer som nog stått där sen förra vintern.
Ute var det knappt fem grader. Maria knäppte kappan och styrde stegen mot tunnelbanan. Hon hade fortfarande inte riktigt förstått sig på Bredäng: trots ett halvår i området gick hon ibland vilse bland tvärgatorna. Mälarhöjden, Skärholmen, Sätra gatorna var andra än i innerstan, bredare, tystare, fler träd. Människor rörde sig snabbt, undvek blickar, men här fanns ändå inte den där jäktiga nerven från centrala Stockholm som alltid retat henne.
Hon handlade fil och en halva grovt bröd i kvartersbutiken. Kassörskan ung, gröna skuggor på ögonlocken mötte inte hennes blick. Maria tog emot växeln i kronor, packade varorna i tygpåsen och gick ut.
Tunnelbanan var varm och fylld av sorl. Hon stod och höll sig i stången, tankarna kretsade kring projektet på jobbet. Igår hade hon och Erik slutfört den första omgången mätningar, idag väntade utredning av källargolvet, som verkade håller ihop enbart genom ett byggunder och svensk timmerkonst från artonhundratalet.
Villan låg i Aspudden. En mindre herrgård, sent adertonhundratal, huvudbyggnad med två flyglar, och en märklig vagnslänga som byggts om otaliga gånger och där man knappt kunde utröna originalet. Ägarna hade skiftat, kommunen förvandlat den till lager sen stod huset tomt i över tjugo år. Nu fanns det plötsligt pengar, initiativ och viljan att skapa ett kulturcentrum, där Maria var huvudansvarig arkitekt-restauratör. Erik, kollegan, ansvarade för konstruktionen.
Det var riktig, äkta jobb. Inte de små beställningarna hon gjort under åren med Håkan, de där ombyggnaderna av innerstadslägenheter, utan ett projekt med historia och riktiga utmaningar.
***
Erik var redan på plats när hon kom. Han stod i stora salen med sitt slitna gråa vinterställ, ett måttband i handen och blicken riktad mot taket.
God morgon, sa Maria i dörren.
Kolla här, svarade han och pekade mot ett hörn där putsen fallit och blottat tegelstenarna. Jag tror jag fattar varför taket sviktar. Bjälken där uppe är spräckt rakt igenom. Inte ren restaurering, det är i princip ett byte.
Spricka eller lossat längs årsringarna?
Kom, jag visar.
De tog trappan upp till andra våningen, den som de delvis förstärkt men som ändå knäppte oroväckande under fötterna. Maria höll sig i trädetaljerna och drog in doften av gammalt virke torrt, lite sött, med en underton av damm och något ogripbart. Tiden, tänkte hon. Doften av levda liv som försvunnit in i väggarna.
Hon älskade den lukten. Hade alltid gjort det.
Erik visade bjälken. Hon hukade sig, lyste med ficklampan längs sprickan.
Inte årsringarna, sa hon. Se på mönstret. Något tungt stod här.
En maskin, kanske.
Eller flera. Det var ju lager här.
Erik satte sig bredvid. De andades tystnaden, vinden rasslade till i det spruckna fönstret.
Vi byter, då, sa han.
Ja, men enligt ursprunglig metod. Jag kollade gamla byggpapper igår, virket var svensk fura, långlagrad.
Sånt hittar man knappt numera…
Jag har en leverantör i Hälsingland, de hjälpte till när vi var på Södermalmsprojektet. Jag ringer.
Erik nickade, borstade av knäna. Han var lång, kunde se lite hopsjunken ut, med sättet att lyssna nedböjd, så att han verkade försjunken i egna tankar. Men det var missvisande. Han lyssnade uppmärksamt, avbröt aldrig. På fyra månader som kollegor hade Maria vant sig vid det och uppskattade det.
Te? frågade han. Jag har termos.
Gärna.
De slog sig ner i korridoren. Han tog fram två plastmuggar.
Du är ovanligt… han avslutade inte, men såg på henne.
Hur då?
Fokuserad. Riktigt koncentrerad.
Maria log snett.
Det betyder att dottern, eller min syster, ringt imorse.
Han frågade inget mer. Räckte bara fram muggen.
Teet var riktig, inte påspåse.
***
Hon hade träffat Anna på söndagen. Systern dök upp utan förvarning, ringde nerifrån porten: “Släpp in mig, jag har med mig äppelkaka.” Maria öppnade.
Anna var tre år äldre, bodde vid Odenplan med maken Ragnar, jobbade som ekonom på ett större entreprenadföretag och hade den där orubbliga blicken på livet som inte gick att röra med logik. Hon steg in, såg sig omkring, och på hennes ansikte låg blandningen av medlidande och triumf som Maria kände sedan de var barn.
Herregud, är det här badrum eller skrubb?
Badrum.
Kaklet är sprucket.
Anna, du har väl med dig kakan?
Så klart. Hon klev in i köket, satte kakan på bordet, granskade rummet en gång till. Men säg mig nu: där hade du tre rum vid Humlegården, parkett, högt i tak, schysst karl. Varför lämna allt?
Han slog mig inte.
Varken otrogen?
Vem vet. Det spelade inte längre någon roll.
Så varför då? Tokig på gamla dar, fattar du det?
Maria tog fram tallrikar.
Anna, snälla, utan det där.
Utan vad? Jag är din syster, för helvete! Ska jag prata eller inte? Alva ringer och gråter. Håkan ringer och undrar hur du mår. Han är en reko kille.
Ja, för någon annan. Ska du skära kakan?
Du vill aldrig prata, du bara stänger av: “Skär kakan.” Alltid så.
Jag har berättat. Flera gånger.
Inte vad du kände! “Jag mådde dåligt.” Alla mår dåligt ibland. Tror du det alltid är dans på rosor med Ragnar? Men jag flyttar ju inte till ett råtthål för det.
Jag bor ensam här, det är ingen kollektiv.
Ensam! Du är femtioåtta, sitter här i en håla, tjänar småpengar och säger att det är bra?
Maria såg på sin syster. Anna satt tung mitt emot, varm i sin eviga beiga kofta, med det där alldeles raka oförståndet i ögonen. Hon förstod verkligen inte. Man kunde inte vara arg på henne för det.
Anna, sa Maria tyst. Utan mig skulle du gå under, sa Anna och skrattade hårt.
Maria log och ruskade på huvudet: Jag går under, men på mitt sätt.
Anna blängde ilsket.
Vad säger du?
Inget. Maria började skära kakan Vad har du i den?
Kål. Anna såg fortsatt misstänksam ut. Mår du egentligen bra? Går du till psykologen?
Ja.
Vad säger hon?
Att jag fattar rätt beslut.
Så säger de väl till alla, de får ju betalt…
De drack te och åt kolkakan. Anna berättade om Ragnar och hans rygg, om grannarna som skaffat hund och oljudet på nätterna. Maria lyssnade. Skymningen samlade på sig utanför fönstret, himlen blev lila över lönnen.
Vid dörren höll Anna fast henne:
Du kunde skriva till honom. Han är orolig.
Jag ska tänka på det.
Men Maria visste att hon inte skulle höra av sig.
***
Hon och Håkan bodde tillsammans i åtta år. Inte gifta han vägrade “pappersexercis”, vilket egentligen sa rätt mycket, fast det förstod hon för sent.
De första två åren var annorlunda. Eller så inbillade hon sig det. Han var omtänksam, tog henne till gallerier, på resor till Italien och Prag, han sa att hon var smart och hade god smak. Sedan vände det, långsamt, som en spricka i gammalt puts.
Det började med detaljer. En gång tog hon på sig sin gröna favoritklänning på hans jobbmiddag. Han såg på henne i hallen och sa: “Är du säker?” Inget mer. Bara det. Hon bytte till svart.
Sen kom klagomålen på hennes matlagning. Hur hon pratade med hans vänner. Att hon lade för mycket tid på ett jobb med så lite utdelning. Allting med en mild röst, hjälpsamt påpekande.
Maria, du vet ju att restaurering inte är nåt man blir stor på. Det är återvändsgränd för folk utan ambitioner.
Jag är ambitiös.
Visst är du det. Du är duktig. Men mellanduktig. Och det är okej. Alla måste inte bli briljanta.
Hon blev stum. Satte sig i vardagsrummet och kom inte på varför orden sved så mycket, fast han sa dem så snällt.
Han skrek aldrig. Hände aldrig henne. Men han plockade isär henne, bit för bit: att utan honom var hon ingen, hennes yrke överskattat, hennes vänner ointressanta, hennes smak småstadig. Att hon skulle vara tacksam för att han ens var där.
Hon kokade soppa och undrade om det smakade rätt. Hon ringde vänner och vågade aldrig riktigt ta plats. Hon gick på möten och sa fel sak. Den där inre rösten, alltid osäker, talade numera med hans stämma.
Sen kom den kvällen.
De var hos hans vänner på Östermalm, diskussionen kom in på nya byggprojekt och Maria påpekade något om trist arkitektur, att man ser direkt vilka byggherrar som sparat in på arkitekten. Sakligt, inget särskilt.
Håkan log det där lilla, privata leendet hon lärt sig frukta.
Maria är expert, sa han till värden. Men vissa är ju praktiker, andra teoretiker. Maria är rätt teoretisk. Hon har inte gjort något större på länge.
Det blev tyst ett ögonblick. Värdinnan såg ner, värden fyllde sitt glas.
Maria log bara. Åt upp. Pratade på. Beställde taxi. På vägen hem pratade han om vad värden sagt. Hon såg ut på Stockholm i natten och insåg tydligt: Jag orkar inte mer.
Inte “han är hemsk”, inte “jag är olycklig.” Bara: jag orkar inte mer. Som en mur, inte ett val.
Tre månader senare flyttade hon. Letade lägenhet, hamnade här i Bredäng. Flyttade saker själv, två vändor. Håkan var bortrest. Hon lämnade nyckeln och en lapp på köksbordet: “Förlåt”.
Sen undrade hon länge varför hon skrev det. Visste inte. Skrev bara.
***
November i Bredäng hade sin egen tyngd. När Maria gick från jobbet passerade hon då och då genom parken, inte raka vägen hem utan via gamla träd. Löven låg blöta och tunga, asfalten nästan genomskinlig, men här var tystnaden speciell. Den rogivande fukten och lukten av förmultnade löv och bark, som att andas in något väsentligt.
Det var kallt hemma. Värmen i huset fungerade sällan, och elementet var av gammal modell, antingen glödhett eller iskallt. Kökskranen droppade. Hon ringde hyresvärden upprepade gånger, en rörmokare skulle komma men dök aldrig upp.
Maria handlade en ny packning och bytte själv. Det tog fyrtio minuter, två brutna naglar och ett högst svenskt svärord när skiftnyckeln slant. Sedan vred hon på och såg vattnet rinna jämnt, utan dropp.
Då kände hon faktiskt stolthet. Lite fånigt, men ändå äkta.
Om kvällarna satt hon vid köksbordet, spred ut ritningar, tände sin gamla skrivbordslampa med grön glaskupa som hon köpt på Myrorna under nittiotalet. Håkan hatade lampan. Den hörde hemma i förrådet i stan. Nu lyste den ovanpå köksbordet.
Arbetet med villan bredde ut sig långsamt. Först mätningar, sedan arkivsökningar, sedan analys av skador, därefter idé. Maria älskade processen och dess ärlighet. Antingen höll huset, eller så gjorde det inte. Tegel levde, eller var dött. Historien fanns, eller var uppdiktad.
I Stockholms stadsarkiv fann hon akter om villan. Klart var: huset hade tillhört grosshandlare Wallström, sen gått till hans dotter Karlotta som skapat en liten skola i byggnaden, innan revolutionen, innan lagret. På ett foto såg Maria en kvinna, drygt femtio, rak rygg, ansiktet nästan trotsigt någon som såg in i kameran och visste vad fotografen inte visste.
Maria satt länge och såg på bilden.
Sen satte hon sig igen med ritningarna.
***
En gång frågade Erik hur hon började med restaurering.
De satt i hans bil och lät motorn gå varm innan de skulle till arkivet. Snön föll lätt utanför.
På nittiotalet ritade jag mycket nytt, sa Maria. Bostäder, kontor. Bra betalt, mycket att göra. Sen hamnade jag av en slump på en kyrkorestaurering utanför Norrtälje. Fick följa med en väninna. Sen var det kört.
Kört?
Jag visste bara att det var det jag ville.
Han satt tyst en lång stund.
Det är ovanligt att veta vad som är viktigt.
Visste du?
Nej, tog lång tid. Först gjorde jag det alla sa var rätt. Sen stannade jag.
Hon såg på honom. Han stirrade rakt ut på snön.
Och nu?
Nu är det så här. Pekade bort mot villan, osynlig härifrån. Och det räcker.
De åkte mot arkivet. I bilen luktade det kaffe och lädersäte.
***
Håkan dök upp på onsdagen.
Hon väntade honom inte. Det ringde på dörren vid åtta, medan hon satt med ritningarna och åt naturell yoghurt direkt ur förpackningen. Ringsignalen var samma för alla lägenheter gnälligt, gammaldags.
Hon öppnade, trodde att det var hyresvärden.
Håkan stod där med sin mörka höstkappa och en liten bukett. Krysantemum. Hon hatade krysantemum. På åtta år mindes han ändå inte.
Hej, sa han.
Hon blev ställd, bara stirrade.
Hur fick du adressen?
Alva gav mig den.
Så, Alva alltså. Maria tog in det i tysthet.
Vad vill du? frågade hon.
Prata. Han smålog. Samma leende. Får jag komma in?
Hon tvekade, men flyttade på sig.
Han steg in, granskade hallen, de sneda krokarna, hennes skor vid dörren.
Du bor här alltså, konstaterade han.
Ja.
Maria… Han tog hennes hand, hon drog undan den. Han verkade oberörd, la bara blommorna i andra handen. Hör du, du har fått vara ensam nu. Men det räcker. Ett halvår. Det är nog.
Nog med vad?
Nog med… att ha paus? Jag vet inte vad det heter. Han gick in i köket, såg ritningarna. Jobbar du?
Ja.
Vad med då?
Restaurering av Aspuddens villa.
Det är bra för dig.
Det är bra för huset också. Artonhundratalskulturhistoria.
Han satte blommorna ovanpå ritningen. Hon flyttade dem snabbt.
Maria, inser du vad du gör? Du bor så här! Han svepte med handen.
Jag vet var jag bor.
Jag vill ha hem dig.
Hon såg på honom. Håkan var stiligt åldrande, välklippt, såg yngre ut än sina sextiofem. Kappan satt elegant.
Varför? frågade hon.
Han blev ställd. Den frågan väntade han sig inte.
Vadå “varför”?
Varför vill du att jag ska flytta hem? Varför just nu?
Jag… Han tvekade Jag saknar dig.
Saknar vad?
Maria, vad är det för samtal?
Ett vanligt samtal. Du säger att du saknar mig. Jag undrar vad du menar.
Han såg irriterad ut, men samlat.
Saknar DIG. Vi har varit tillsammans i åtta år.
Det vet jag.
Alltså det är slut nu? Du bara försvann.
Jag försvann inte. Maria korsade armarna, i gammal stickad tröja och jeans, verkligen inte den kvinna han brukade se. Jag försvann åtta år i taget. Du såg det bara aldrig.
Jag förstår inte.
Nej, det vet jag.
Förklara.
Jag har försökt. Rösten höll sig jämn, mycket jämnare än för ett halvår sedan, då hade hon gråtit eller stammat eller bett om ursäkt. Du minns kvällen hos Anders och Sara?
Vilken kväll?
När du sa till alla att jag var teoretiker och aldrig gjort något stort. Inför gästerna.
Han såg ut att fundera.
Jag skojade. Minns knappt, men så var det nog inte illa menat.
Kanske det. Maria nickade. Men det var en av hundra “skämt”. Jag minns dem alla.
Du är för känslig.
Du har rätt.
Det var ingen förolämpning.
Okej. Men illa mådde jag ändå.
För en struntsak.
För åtta år av struntsaker.
Han tystnade. Granskade köket, glaset vid diskbänken, lampan med grön skärm.
Trivs du verkligen här? sa han smått skeptiskt.
Maria tänkte efter, för sin egen skull.
Både och. Det kan vara ensamt, ibland tufft. Elementen funkar knappt. Men bättre än där.
En illusion.
Kanske. Men den är min.
Han tog kappan, såg på henne igen. Något mjuknade i blicken, något faktiskt mänskligt.
Jag är inte främmande för dig.
Nej. Men inte hemma för mig längre. Håkan, gå nu.
Han stod där en sekund, sen gick han till hallen, klädde på sig, öppnade dörren.
Du kommer ångra dig, sa han.
Inte som ett hot. Som sorg.
Kanske, sa Maria.
Dörren slog igen. Maria stod kvar i hallen och såg på den nött gröna dörren med sina märkliga ögon. Gick in igen. Ställde blomsterbuketten i en tom syltburk, fyllde med vatten. Det var ändå blommor, svårt att bara slänga.
Hon återvände till ritningarna.
Spårvagnen dånade förbi. En gång, sen en gång till, så blev det tyst.
Hon insåg plötsligt att ljudet inte störde henne längre.
***
Försvaret av projektidén skulle hållas andra veckan i december. Första rundan, beställaren ville se strategi: vad bevarar vi, vad återskapas, vad görs nytt och varför. Maria la ned timmar inför detta. Erik också. De ringdes om kvällarna, bollade detaljer och hade hetta i diskussionerna.
En gång sa han något om källargolvet, hon höll inte med, och de diskuterade i fyrtio minuter tills båda insåg att de hade rätt, men med olika synvinklar: hon såg till estetiken, han till hållfasthet.
Du är tuff, sa han utan kritik.
Yrkesmässigt.
Det är bra.
Hon la på och märkte att hon log.
***
Tre dagar innan rapporten ringde Alva. Den här gången på kvällen.
Mamma, sa hon, med en annan ton än på sistone. Får jag komma förbi?
Kom.
Alva kom med en flaska vin och det där uttrycket som folk har när de bestämt sig men inte kan formulera det. Hon var så lik Maria som ung, samma kindben, samma händer. Trettiotvå, jobbade med grafisk design, bodde i Hornstull.
De satt i köket, Maria serverade i två vanliga glas bara ett vinglas i skåpet, det sparade hon till gäster men Alva tyckte det var bättre så.
Har han ringt sen han var här? frågade Alva.
Nej. Ibland sms.
Vad då?
Olika saker. Jag svarar inte alltid.
Alva vred på glaset.
Mamma, det var jag som gav honom din adress. Är du arg?
Nej.
Jag tänkte… Jag visste inte riktigt… att ni skulle prata och…
Vi pratade.
Och?
Det blev ingenting. Han gick.
Alva var tyst. Tittade på vinet.
Jag har hela tiden varit på hans sida, fattar du det?
Jag förstår.
Jag sa till mig själv att du bara gick runt i någon bubbla, att du borde tillbaka. Jag tyckte synd om honom, han verkade så ensam.
Han är bra på att verka så.
Ja. Hon såg upp. Jag fattade det först nu. Han ringde när han varit hos dig. Sa: du har alltid varit lite “konstig”. Att han “stått ut” med dig. Att han gjort dig en tjänst i åtta år.
Maria nickade.
Hans vanliga ord.
Mamma… Nu såg Alva henne utan den där tunnan av irritation och överseende. Mådde du dåligt?
Väldigt.
Varför sa du aldrig nåt?
Maria tänkte efter.
Jag hade inga ord för det. Om man inte blivit slagen, bedragen eller utslängd, är det svårt att förklara varför man mår dåligt. Speciellt för en dotter som bara sett honom när han var på sitt bästa humör.
Alva ställde sig upp, gick runt bordet och kramade henne hårt, plötsligt. Maria blev först stel, sedan kramade hon tillbaka. Hennes dotters hår luktade fortfarande av det gamla päronschampot från högstadiet.
Du är ingen idiot, sa Alva mot hennes axel. Anna har fel.
Maria skrattade lågt.
Bra att höra.
De drack ur. Alva beundrade villafotona, frågade om projektet. Maria förklarade, visade bilden på Karlotta Wallström. Alva sa: “Hon påminner om dig.” Maria såg på porträttet igen. Kanske.
Alva gick vid halv tolv, lovade ses nästa lördag.
Maria diskade glasen, packade samman papper, stod vid fönstret en stund.
Spårvagnen hade slutat gå, det var för sent. Gården under var blå och stilla, i en lägenhet mittemot skymtade en ensam gestalt.
Hon tänkte att hon borde ringa Erik om källarbjälken men det fick bli imorgon.
***
Försvaret hölls hos projektkontoret. Beställaren var gravallvarlig, med juristteam och en rådgivare inom kulturmiljö som ställde vassa frågor. Maria svarade, Erik fyllde på kring tekniken. En gång undrade beställaren om tidsplan för andra våningens bjälkar hon svarade ärligt: hittar vi rätt virke håller vi tidsplanen, annars bli det tre veckors förskjutning. Rådgivaren rynkade pannan. Maria la till: “Jag säger hellre som det är redan nu, än behöver bortförklara mig sen.”
Rådgivaren nickade. Det var vad som gillades mest, tror hon.
Efteråt stod de i korridoren. Erik höll utskrifterna.
Jag tror vi får godkänt, sa han.
Jag tror det också.
Han såg på henne. Korridoren var full av folk, ingen lyssnade på dem.
Vill du äta något? Han log. Vi kan fira lite.
Hon såg på honom.
Ja, sa hon.
De gick genom decemberkvällen i Aspudden, gatlyktor tändes, snön låg över taken. Erik gick bredvid, lätt lutad. De pratade om bjälkar och rådgivare och vintermörker.
Krogen var liten och tyst; träbord, tunga gardiner. De beställde varm mat och varsitt glas rött. Pratet blev längre, djupare, inte bara om jobb. Om stan, om livet, om böcker. Hon märkte att hon struntade i klockan.
När de gick hjälpte han henne på med kappan. En enkel, vänlig gest. Hon fäste ingen stor vikt vid det eller kanske gjorde hon det, men skyndade inte på.
Ute sa han:
Jag är glad att vi jobbar ihop.
Hon svarade:
Jag också.
De gick åt varsitt håll mot tunnelbanan.
