25 februari 2024
Idag vaknade jag upp med en klump i magen efter att ha läst om vad som hänt utanför Västerås. I en snögrop precis vid landsvägen hade någon lämnat nyfödda valpar små liv som kämpade för varje andetag i kylan. Nyheten spred sig som en löpeld i sociala medier under morgonen, och jag kunde inte sluta tänka på hur de små kropparna trängde sig tätt intill varandra, i hopp om lite värme i ett landskap där vintern fortfarande bet hårt, trots att våren borde vara på väg. I stan låg temperaturen på 7 grader, men ute vid landsvägen sjönk den ända ner till 10. Hur länge hade de kunnat klara sig där ute i det kalla snölandskapet?
Snögropen där de låg var ungefär tjugo centimeter djup. Under valparnas kroppar hade snön smält en aning så länge hade de legat där, och det lilla de kunnat skapa av värme störde ikke vinterns kyla. Men ödet ville annorlunda; det var Simon, ägaren till bilverkstaden intill, som hittade dem. Han kunde inte bara gå förbi han bar in dem i verkstadens värme. Simon visste inte riktigt vad han skulle göra sedan, men det viktigaste var ändå att han inte lät dem ligga kvar och frysa ihjäl. Jag känner en stor tacksamhet till honom för hans medmänsklighet.
Det är så små. Fem små liv tre hanar och två tikar, om vi såg rätt. Eller kanske fyra hanar och en tik, det var svårt att avgöra när de låg där hopkrupna och huttrade. Simon försökte ringa några volontärer han känner, men ingen hade möjlighet att ta emot dem. Det går inte att ta dem till något av djurhemmen heller de är bara två-tre veckor gamla, och så små får inte vaccineras än. Skulle de komma till ett djurhem nu är risken stor att de blir sjuka och inte klarar sig. Vi har redan varit med om det för många gånger och vet hur lätt de minsta drar på sig infektioner.
Dessvärre har ingen möjlighet att ta dem på tillfällig jour heller; där har redan varit två valpar nyligen som varit sjuka. Så i natt fick valparna stanna på verkstaden. När Simon gick igenom övervakningskamerorna såg han hur en kvinna även om det tar emot att kalla henne det gått ut mitt i natten och lämnat dem direkt på snön. Att bara kliva ut och överge hjälplösa små liv i kylan är något jag aldrig kommer förstå.
Hur känns det, undrar jag, att slitas bort från mamman och lämnas ensam åt sitt öde? Man kan bara hoppas att någon dag får den personen stå till svars för sina handlingar.
Vi gör allt vi kan för att dessa små ska få en riktig chans till ett liv ett hem fyllt av kärlek och omtanke. De har förtjänat värme, inte bara i kroppen utan också i människors hjärtan. Och jag lovar mig själv, medan jag skriver de här raderna, att inte ge upp förrän vi hittat någon som kan ta hand om dem och ge dem den trygghet de förtjänar.
