Folk upptäckte en utmattad häst den hade inte ens styrka att resa sig
Ett förälskat par gick sakta genom den höga, täta gräset i utkanten av byn. De höll varandras händer och såg då och då på varandra, med det där varma, nyförälskade leendet som bara riktigt kära människor har. Kanske var det just deras försjunkenhet i varandra som gjorde att de inte märkte något märkligt förrän de plötsligt stod mitt framför det.
Plötsligt gav flickvännen ifrån sig ett litet skrik och tog ett snabbt steg bakåt. Jag klev automatiskt fram, som för att skydda henne, även om det inte fanns någon omedelbar fara för oss.
Där, mitt i gräset, låg en häst.
Eller snarare det som en gång varit en häst. Det som låg framför oss liknade mest ett grått skelett inlindat i en trött hudkostym.
Skinnet var tunt och torrt, så spänt över de utstickande revbenen att det såg ut som om benen skulle trycka sig ut. över hela kroppen fanns torra sårskorpor, och kring dem surrade flugor med dovt, envist ljud.
Synen var så oväntat hemsk att det var svårt att inte backa ännu mer.
Stackars djur! utbrast Sigrid.
Hennes starka röst fick plötsligt hela ängskanten att tystna, som om naturen själv höll andan. Så såg vi något nästan omärkligt: hästens kropp ryckte svagt till.
Vi kände hur håret reste sig på armarna. Och i nästa ögonblick, utan att vi reflekterade, skrek vi båda till av fasa och satte av mot grusvägen, utan att våga vända oss om. På vägen andades vi ut, skakiga men i säkerhet för ingen följde efter oss.
Efter en stund började den värsta paniken lägga sig. Vi funderade.
Den lever viskade Sigrid chockad.
Ja, men den ser nästan död ut, svarade jag dystert.
Men vi såg ju att den rörde sig.
Skulle vi gå tillbaka och titta igen? Vad om något åt upp den inifrån tanken fick Sigrid att rysa, så hon bad mig att gå tillbaka själv medan hon blev kvar vid vägen.
Jag gick försiktigt ut i gräset igen, och konstaterade snabbt att ingen annan fanns där. Och viktigast av allt hästen var fortfarande vid liv.
När jag närmade mig vred hästen svagt på huvudet och andades ut i ett tyst, nästan ohörbart fnys.
Att röra sig var uppenbart plågsamt, men jag kunde i alla fall höra den svaga, rytmiska andningen. Ögonlocken låg nästan stängda, som om hon försökte titta på mig men inte orkade. Pupillen doldes delvis av en konstig rödaktig hinna. Underläppen hängde utanför munnen och stängde den inte helt.
Ben och svans låg orörligt, förutom öronen som då och då skälvde svagt eller var det bara vinddraget?
Hästen var bortom all räddning, tänkte jag för mig själv. Men likafullt klamrade den sig kvar vid livet.
Jag såg mig omkring. Hur hade djuret hamnat här, mitt bland blåbärsris och älggräs? Runt omkring syntes inga tecken på kamp, inget nedtrampat gräs den hade nog legat här länge.
Jag gick tillbaka till Sigrid och berättade vad jag sett.
Spelar det någon roll hur den hamnat här? Vad ska vi göra nu? Hon ser ut att dö vilken sekund som helst Och vem i bygden vet något egentligen om hästar? suckade hon.
Då mindes jag att det fanns stall i Hökås, granngården några kilometer bort. Där hyrde folk in sig och red ibland.
Vi lyckades snabbt få tag i Eva och Bengt, ägarna. De förstod först inte riktigt vad vi stammade fram, men lovade komma så fort de bara kunde.
Solen stod ännu högt när vi såg dammvirvlar på grusvägen en Volvo med hästtransport närmade sig. Vi vinkade intensivt så att de skulle hitta rätt.
Bilen rullade fram till vår plats. Eva och Bengt var först förbryllade, men när de närmade sig hästen kände de båda skräcken och sorgen i samma stund.
Möjligheten att få hästen att själv resa sig och gå in i transporten var utesluten. Nu var det bara att hoppas att hon ens skulle överleva resan till veterinären i Uppsala.
Trots att hon var så utmärglad, var det omöjligt för oss fyra att lyfta henne. Jag rusade hem för att hämta grannar, och efter ett tag samlades en hel grupp av starka män.
Vi la försiktigt en stadig filt under kroppen, greppade alla varsitt hörn och lyfte henne så varsamt vi kunde.
Hästens ögon spärrades vitt upp och ett svagt sprattling av ett bakben. Men mer hade hon inte kraft till.
Det var omöjligt att se på henne utan att få tårar i ögonen. Så hjälplös, så slut på krafter.
Till sist fick vi in henne i transporten. Den tunga dörren slog igen. Hjulen rullade sakta mot ett nytt liv för hästen.
Vid ankomsten till stall Hökås väntade både assistenter och veterinär, som Eva kontaktat under vägen.
Vi hjälptes åt att slida ut henne ur transporten. Veterinären dr. Dahl började genast undersöka hästen, ta prover och känna efter svullnader.
Så småningom kom polisen. De tog emot en anmälan om djurplågeri, antecknade veterinärens och allas våra vittnesmål. Men redan från början förvarnade de: chansen att hitta den skyldiga var liten.
Veterinären gav några sprutor, lade om svåra sår och satte dropp.
Med alla samlade krafter flyttades hästen in i en box. Hon var så utmärglad att veterinären tvivlade på om det ens gick att rädda henne, men gjorde sitt yttersta.
Det största problemet var att hästen nästan inte åt eller ens drack.
Efter flera prover sparades förklaringen: svår hudinfektion, spridd via skabb. Parasiten gjorde att små blåsor bildades överallt, som kliade, sprack och blev till sårskorpor. Klådan hade gjort henne galen, ingen aptit, kroppen urholkad till skuggan av det hon varit.
Förutom detta var även det tredje ögonlocket kraftigt svullet och rött. Veterinären misstänkte en tumör men först behövde djuret återhämta sig betydligt innan det kunde bli aktuellt med operation.
Munnen var också i dåligt skick. Inget gick att skjuta på allt måste behandlas direkt.
Stallboxen blev de närmaste veckorna en liten fältsjukhus. Veterinären kom varje dag. Till sist gav behandlingen resultat: parasiten försvann, sårskorporna började lossna och tänderna blev omhändertagna. När smärtan i munnen försvunnit, klarade hästen att börja äta själv igen.
Hennes tillstånd var länge så kritiskt att vi fick mata henne med nappflaska, och ge dropp, som till ett föl. Men sakta återvände hon till livet; först med stöd under huvudet, senare alltmer på egen hand.
Först låg hon mest, apatiskt och utan att reagera på omvärlden, men gradvis började hon känna igen röster. Hon famlade nosen mot händer, ryste ibland när veterinären muttrade under undersökningen, men visade åtminstone livstecken.
Synen var så dålig att hon mest orienterade sig genom ljud och beröring. Trots det blev hon allt piggare.
En dag lyckades hon vända sig från sida till sida och ibland till och med lyfta kroppen. Hon orkade längre stunder hålla huvudet uppe.
Men försöken att resa sig slutade gång på gång i rädsla. Hon försökte vika benen rätt, men styrkan räckte aldrig för att lyfta kroppen från golvet. Som om benen inte längre hörde till henne.
Veterinären kunde bara rycka på axlarna: musklerna var försvagade och rörde sig inte. Nu krävdes rehabilitering övningar, att med hjälp lyfta och stötta henne på benen.
Hennes vikt var inte längre skrämmande låg. Revbenen syntes inte lika tydligt. Samtidigt blev det tyngre att stötta henne. Till slut behövdes åtta personer för att hjälpa till.
Ägarna till stallet konstruerade en sele av täcken och läderremmar, så att hon kunde hållas upprätt i boxen. Men till utevistelse behövdes flera starka armar.
Många bybor och vänner kom på kvällarna för att hjälpa till. Först ställde de hästens ben manuellt, senare började hon själv med möda flytta benen. Rörelserna var klumpiga, men det var ändå framsteg.
Alla blev trötta, både häst och människor, men ingen gav upp.
Månad efter månad pågick träningen. Till sist stod hon själv stadigt och till slut började hon långsamt gå.
Ingen pressade, utan tog det i hennes takt. Ägaren, Bengt, gick bara några meter med henne i början innan hon fick vila. Men själv var hon ivrig att se mer av världen hon sög in doften av gräs och verkade drömma om att galoppera över vidderna igen.
När veterinären bedömde att hon åter var stark nog, bokades in operationen för ögat. Själva ingreppet var nog mera skrämmande för oss än för henne tumören skymde ändå sikten helt.
Hon kördes till klinik, opererades, och vaknade med ömmande, men betydligt piggare blick. För första gången såg hon klart sin omgivning, människorna och sin egen box.
Ögondroppar blev en rutinsak, och hon fann sig tålmodigt i allt.
Hon var inte bara ovanligt lugn utan också märkligt intelligent. Stallfolket började verkligen tycka om sitt nytillskott.
När hon blev stark nog släpptes hon ut med de andra två hästarna i hagen. Hon fann sig snabbt tillrätta lugnade til och med den hetlevrade unghingsten och strosade vid stoets sida.
Månaderna gick, och allt mindre mindes henne som den hudklädda skelettvarelse hon en gång varit.
Den runda bålen glänste nu av frisk päls. Bara några små kala fläckar samt de försiktiga rörelserna vittnade om allt hon varit med om.
Ägaren väntade länge med att rida in henne. Men en dag började hästen självmant stampa och gnägga så fort ett sadeltyg visades.
Med längtansfull blick följde hon de andra hästarna när de bar runt vuxna och barn.
Så en solig dag tog Bengt ut henne och lade på henne sadel och tyglar.
Hon gnäggade av glädje för första gången på hela tiden.
Ägarens vikt kändes fortfarande tung för henne, men hon klagade inte.
Vi red bara en kort sväng runt åkern.
Där och då kände hästen att livet faktiskt var värt att leva.
Trots skräcken och smärtan och all maktlöshet nu fanns det människor som på allvar brydde sig om henne.
Och hästen visste: vad som än händer, skulle hon aldrig mer bli övergiven.
