I två månader bjöd jag en 56-årig kvinna på restauranger. Men så fort jag bjöd hem henne, föll masken av direkt.
För fem år sedan skilde jag mig i lugn och ro och vande mig snabbt vid det stabila singellivet. Den senaste tiden har jag dock börjat känna att det är alltmer ensamt att komma hem till en tom lägenhet.
Jag är 56 år gammal, hälsan hänger ihop, orken räcker gott och väl. Jag registrerade mig på en svensk dejtingsida, i hopp om att hitta någon att dela livet med. Redan de första dagarna fick jag kontakt med en riktigt intressant kvinna.
Presentationstexten var enkel:
“Barbro, 56 år, änka, söker en seriös man för ett lugnt och långvarigt förhållande.”
Bilden visade en vänlig kvinna, jordnära och med ett varmt leende. Vi klickade direkt i chatten. Jag talade direkt om att jag inte var ute efter ändlöst mejlande jag ville ha ett verkligt förhållande, någon att dela vardagen och semestrar med. Hon höll med och vi bestämde att ses redan till helgen, mitt i centrala Stockholm.
Första dejten gick riktigt bra. Vi promenerade länge, vädret var strålande. Hon berättade engagerat om sitt jobb och sina barnbarn, och jag lyssnade intresserat. Det var skönt att hon var lugn och inte pratade konstant. Därefter bjöd jag henne på kaffe, och naturligtvis tog jag notan uppfostrad som jag är tycker jag att mannen ska betala när han bjuder ut någon.
Sedan följde det klassiska “blommor och praliner”-stadiet. Blommor och presenter stod jag för, men vi båda njöt av tiden vi tillbringade tillsammans. Varje fredag och lördag försökte jag fixa något kulturellt; teater, konstutställning, bio eller restaurang. Om jag idag räknar ihop kostnaderna för två månader dejtande, svindlar det nästan.
Vi avlöste Stockholms scener och restauranger, någon gång tog vi en dagsutflykt utanför stan och åt gott vid Mälarens strand. Jag försökte alltid vara en gentleman och trodde att vi verkligen närmade oss varandra. Hon log ofta, tog min arm när vi gick, och sa:
Håkan, det är så trevligt att vara med dig. Du är en riktig kavaljer.
Det värmde såklart mitt hjärta.
Varningsklockor på biosalongen
Så här i efterhand fattar jag att tecknen fanns där hela tiden.
Hon bjöd aldrig hem mig. Inte på fika, inte en vardagskväll, aldrig. Hon kom alltid med ursäkter: “Det ser ut som ett bombnedslag hemma”, “Barnbarnet är där i kväll”, “Jag är så trött, kan vi inte bara ses på café?”. Länge trodde jag att hon bara behövde vänja sig, ensam som hon var. Jag väntade tålmodigt.
Och när vi pratade om ålder blev det ibland konstigt. För aktiviteter, resor och nöjen var hon ung och pigg. Själv föreslog hon spontana helgresor eller akvabad. Men så fort samtalet blev mer personligt, kanske lite närgångna, förbyttes hon genast till något slags besvärlig mormor.
En gång på bion, sist i salongen, lade jag försiktigt min hand på hennes knä. Bara handen, ingenting mer. Hon flyttade den snabbt undan och sade bestämt men vänligt:
Håkan, vi är bland folk.
Barbro, det är mörkt och vi sitter själva.
Det spelar ingen roll. Vi är inga tonåringar. Det ser verkligen olämpligt ut.
Jag intalade mig att hon bara hade strikt fostran, att det handlade om gränser jag måste respektera. Men känslan av att det var något som skavde växte. Vi är ändå närmare 60, ingen tid att spela blyga tonåringar månader i sträck.
Dessutom älskade hon att prata om alla sina ålderskrämpor. I den här åldern har väl de flesta något besvär ryggen, blodtrycket det hör liksom till. Men hon nästan njöt av att gå igenom alla sina symptom vid middagen, diskuterade vilka kolesteroltaletter som funkade bäst.
Jag lyssnade, visade omtanke, föreslog till och med att följa med till en läkare. Om jag nämnde att jag simmar två gånger i veckan såg hon mest rynkad ut:
Varför pressa sig så? Man ska vila vid vår ålder, ligga på soffan och läsa, inte anstränga kroppen med klor.
Jag har verkligen inget intresse av att bara sitta hemma. Jag ville leva fullt ut.
Sanningen kommer fram och skammen lär oss
Igår kom till sist avgörandet nog med osäkerhet och aktningsvärda omvägar. Efter två månader borde man väl veta var man har varandra.
Vi åt på en liten italiensk restaurang, njöt av god mat och ett glas vin. Hon skrattade högt, berättade roliga anekdoter från jobbet, och allt kändes avslappnat. Jag tänkte att hon var som vilken kvinna som helst. Dags att prata ärligt.
Efter maten tog vi min bil hemåt. Ute småregnade det och det var varmt i kupén, låg musik i bakgrunden. Försiktigt tog jag hennes hand och den här gången ryckte hon inte bort den.
Barbro, vill du följa med hem på en kopp te, lyssna på lite skivor?
Hennes kropp stelnade, leendet försvann och blicken blev kall.
Håkan, vad menar du egentligen?
Jag menar precis vad jag säger. Jag tycker om dig. Vi är båda fria. Vi har träffats i över två månader. Nog är det naturligt att vilja ta nästa steg.
Då höll hon en lång moralpredikan om ålder, skam och “bildning”. Jag blev helt paff.
Förstår du ens vad du säger? sa hon strikt. Det där är för unga par, sådana där lekfulla saker syftar till familjebildning. Det är onödigt nu. Tänk hur horribelt vi skulle se ut nakna. Jag har valkar, du mage! Usch. Nu gäller vänskap och stöttning, inget kroppsligt.
Jag trodde inte mina öron. Jag var alltså någon slags snuskgubbe, bara för att jag, efter åtta veckor, ville vara närmare kvinnan jag dejtade.
Men hallå! Vadå “mage”? Jag tränar, du ser också bra ut för din ålder. Ska man ge upp allt för att fylla 56?
Så är det! svarade hon tvärt. Kvinnor med värdighet min ålder tar hand om barnbarn och trädgård. Skulle skämmas inför mina barn om jag började träffa dig så.
Då rann det över för mig och jag sa rätt ut vad jag tänkte:
Du har aldrig ens sökt någon man! Två månader, dina middagar, bilresor, teaterbesök allt på min bekostnad. Skämdes du aldrig? Medan du fick presenter var det lugnt, men så fort jag önskar närhet så är jag snuskig.
Hon blev röd, men av ilska snarare än skam.
Tycker du att jag är skyldig dig nåt bara för att du bjudit på middag?
Lägg av! sa jag lugnt, även om jag kokade inombords. Vad tror du att dejting handlar om? Självklart hoppas man på att det ska bli något på riktigt, att man kommer varandra nära. Du ville bara ha en praktisk kompis med bil och plånbok.
Hon smällde igen bildörren och försvann. Jag brydde mig inte om att ringa efter henne, allt var över. Såg henne försvinna i regnet och kände egentligen mer skam över mig själv.
Jag är förtjust i kultur, böcker, historia. Men jag är en levande man och tänker inte låtsas vara asexuell för att någon har bestämt att 56 är dödsstrecket för kroppslig närhet.
Jag raderade hennes nummer och stängde ned min profil. Bara tanken på att gå igenom det där igen gör mig matt.
Nu har jag bestämt: på första dejten tar jag reda på synen på närhet. Kommer det ännu en monolog om “ålder” och att barnbarn är allt i livet, då delar vi notan och går åt varsitt håll.
Vad tycker ni andra? Har jag fel, eller är det verkligen så fruktansvärt att föreslå närhet vid 56? Och varför finns de ens på dejtingappar om det ändå är för sent för allt i deras ögon?
Min lärdom: Att prata öppet om förväntningar från början sparar både tid och självkänsla. Och livet det är faktiskt långt ifrån över vid 56, om man själv så vill.
