Jag gifte mig för att fly från fattigdom, och nu bor jag i en väldigt vacker bur. Jag är 35 år gammal. När jag var 20 levde jag inte i extrem misär, men jag vände verkligen på varje krona. Jag var student pluggade på kvällarna på Stockholms universitet och jobbade dagtid på ett bageri i Vasastan. När jag kom hem var jag helt slut, med värkande fötter, och oroade mig för om plånboken skulle räcka till SL-kortet, kopior till kursen, mat och terminsavgiften. Jag drömde om ett lugnare liv inte ett lyxliv, bara ett som kändes tryggt.
Det var då jag mötte honom. Han var 40, universitetslektor, alltid prydligt klädd, hade egen Volvo, pratade om resor till Alperna, investeringar och trygghet. Jag blev inte förälskad direkt. Visst tyckte jag om honom, men det jag tyckte om allra mest var vad han representerade: paus, stabilitet, ett liv där jag inte behövde kämpa hela tiden.
Vi blev tillsammans och skillnaden märktes direkt. Medan jag försökte läsa priserna på menyn, beställde han utan att ens titta. Medan jag funderade över extrajobb, pratade han om att köpa en till bostadsrätt för att investera. Han sa saker som: Du behöver inte leva så här snålt, Jag kan ge dig ett bättre liv, Jag vill inte att du ska behöva kämpa ensam. De orden fastnade i mig.
Jag visste att mitt liv skulle bli bättre om jag bara slutförde min utbildning, men det skulle ta år. Med honom blev hoppet plötsligt möjligt. Han friade efter sex månader. Jag grät inte av lycka jag blev tyst. Den natten sov jag knappt. Jag tänkte på mamma, på mina trötta morgnar, på hur jag aldrig mer skulle behöva räkna ören, på tanken om ett fint hem.
Mamma var emot i början. Hon sa att jag var för ung, att han var för gammal, och att hon inte såg mig förälskad. Jag svarade att kärlek inte betalar räkningar, att jag är trött på att kämpa och att jag vill ha något bättre. Vi grät mycket. I slutändan accepterade hon det, för hon ville inte förlora mig.
Vi gifte oss ett och ett halvt år efter att vi träffades. Allt gick snabbt: stort hus i Sundbyberg, nya möbler, resor första månaderna. Jag lade upp bilder med ett leende, men innerst inne kändes det som att jag agerade en roll en roll vald av bekvämlighet, inte av kärlek.
Jag kan inte säga att han är en dålig man. Han är trygg, ansvarsfull, fantastisk pappa till våra barn, hjälper både sin och min mamma ekonomiskt, är närvarande, är trogen, aldrig aggressiv. Problemet är inte honom det är jag. Jag älskar honom inte så som man kan älska på riktigt. Jag respekterar, beundrar och är tacksam för allt han gjort, men jag känner inte den där kärleken som får hjärtat att slå hårdare.
Hans livsrytm är annorlunda. Han somnar tidigt, gillar inte att gå ut, föredrar lugna planer och vill att allt ska vara som det alltid är. Jag vill fortfarande resa runt, skratta högt, improvisera, känna fjärilar i magen. Men jag anpassar mig. Jag har alltid anpassat mig.
Det finns nätter då jag ligger i vår enorma säng, med värme, tystnad och komfort, och känner en märklig tomhet. Det är inte sorg, mer känslan av att leva rätt liv, men inte det som gör mig lycklig. Jag lagar mat i ett vackert kök, tar barnen till bra skolor i Bromma, saknar ingenting materiellt men ofta saknar jag känsla, lust, illusion. Han säger Jag älskar dig, och jag svarar Jag med, men min röst låter annorlunda inuti.
Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade stannat ensam, om jag slutfört utbildningen utan genvägar, om jag väntat på en annan sorts kärlek. Ibland känner jag mig skyldig för att ens tänka så det finns ju så många kvinnor som skulle ge allt för denna stabilitet. Och det är där skulden kommer jag har ingen rätt att klaga, men jag kan inte ljuga för mig själv.
Vad skulle du ge mig för råd för att jag ska hitta lyckan?
