ONÖDIG MAMMA
Johan, sätt dig ner! Vi måste prata allvar nu! hans fru slog sig ner vid köksbordet, beslutsam som en domare på skatteverket.
Han slog sig ner bredvid. Ylva torkade tårarna under ögonen med en skrynklig näsduk:
Jag vet inte vad vi ska göra med mamma. Hon orkar knappt stå på egna ben längre. Den här vintern överlever hon inte själv i stugan, den är på väg att rasa ihop redan som det är.
Vad vill du föreslå då?
Sa ju det: jag vet inte.
Ylva, du hoppas alltid att jag ska komma med lösningen, men det är ju din mamma ditt beslut.
Johan, vi kan inte ta hit henne. Vi har två rum och två grabbar som båda behöver plats. Var skulle morsan få plats liksom? det märktes att dottern redan mejslat fram ett beslut om sin mor och nu försökte leverera det med så slätt som möjligt till maken. Det finns ju ett äldreboende här i stan. Ett sånt man betalar för.
Ylva, vill du sätta din mamma på hem?
Har vi något annat val? Folk säger att det är rätt trivsamt där.
Men, som du sa, det kostar. Johan log snett. Och hur mycket då?
Två tusen kronor om dagen. Betalar man för hela månaden på en gång, blir det fyrtio tusen. Hon får vård och medicin. Fyrtio tusen är mycket för oss men vi får väl trolla fram det.
Ylva, det här känns inte hederligt. Din mamma har alltid kommit hit med syltburkar och kakor, köpt presenter till grabbarna. Gjort allt för oss. Och nu ska vi skicka henne på hem?!
Tror du jag inte lider eller? Det finns ingen annan utväg.
Usch! suckade maken tungt. Finns det verkligen inget alternativ?
Tänkte sälja hennes stuga. Mamma skrev ju redan över den på mig. Men vem vill köpa det schabraket nu i november? Vad får man ens för den?
Har du pratat med din mor om det?
Inte än. Vi åker till henne på lördag, fixar det sista på tomten och tar snacket då.
Jag fixar ju trädgården med pojkarna, muttrade Johan. Men själva samtalet om äldreboende får du ta själv.
Hon får bo där till våren iallafall, sen hittar vi kanske på något annat om hon inte trivs
Nej, Ylva. Det känns som att om vi väl skickar iväg henne så då blir det för gott. Det är lurigt alltihop.
***
En vecka. Så länge hade Ingrid Johansson nu bott på äldreboendet. Hon förstod ju ändå dottern hade inget val. Hon gick ju knappt nu, vad hjälpte det att sitta ensam, snart åttio och allting.
Fast det var inte den här sortens ålderdom hon drömt om. Hon hade velat tillbringa de sista åren bland sina kära. Men vem har man kvar när man blivit gammal och skröplig?
En undersköterska kikade in:
Ingrid, du har fått besök av barnbarnen!
Ett brett leende sprack upp i ansiktet när de kom in. Till och med lille Edvin var nu längre än mormor, och Oskar, ja, han stack upp en hel panna till.
Hej mormor! Hur har du det här?
Inte så tokigt! De lagar god mat och sköterskorna är snälla, började hon genast pyssla omkring. Kom, sätt er, sätt er vid bordet!
Vi stannar inte så länge. Vi har med mat och varmare kläder till dig.
Tack! Och hur går det i skolan då?
Jorå, svarade båda i kör.
Plugga vidare, hör ni! Oskar, det är sista året för dig. Har du tänkt på vad du vill sen?
Ska försöka komma in på universitetet.
Och föräldrarna då? Slog de på er och lät er gå själva hit?
Pappa är hemma hos dig.
Oj, måste säga till honom att dra upp morötterna, det börjar bli så kallt ute, suckade Ingrid. Och ta in kålen, de största huvuden är klara.
Jag ringer honom nu!
Edvin rotade upp mobilen:
Pappa, mormor säger att du ska ta upp morötter och ta in kålen.
Okej, hördes pappa på andra sidan.
Ge hit, mormor ryckte till sig telefonen och började detaljstyra: Johan, när du dragit upp morötterna så låt dem ligga och torka tre dagar, sen ner i källaren. Kålen, ta rotstocken med, lägg ner den direkt. I ena delen finns sand, stick kålen där, rotstocken neråt, och morötterna bara de största! Tag mindre åt er själva.
Jaja, mamma, oroa dig inte!
Och du, mata min Smilla! Katten, du vet hon är alldeles själv nu.
Jag fixar det.
Så nu varsågoda!
Mormor, vi måste gå nu, okej? Oskar reste sig.
Vänta! Ingrid tog fram plånboken. Här, tusen kronor var. Köp er något kul.
Men du då
Ta emot nu! Pengar har jag ingen användning för här längre.
Tack, mormor!
De gick, och Ingrid stod länge vid fönstret och såg efter barnbarnen.
***
Johan parkerade sin gamla Volvo under fönstret till deras lägenhet. I bilen bredvid såg han grannen Lars, som precis backade in sin Mazda. När han såg Johans påsar med morötter och kål, ropade han:
Från landet?
Typ, från svärmor.
Vi tänkte också köpa stuga, eller ett litet hus på landet. Barnen har ju flyttat ut.
Men du Lars, sa Johan fundersamt, du har ju fyra rum.
Japp, andra våningen.
Du kanske vill byta mot min tvåa? Samma våning, plus stuga med trädgård tanten orkar ju inte längre själva.
Hoppsan! Lars kliade sig i huvudet. Intressant idé. Vi borde kolla.
Prata med Carina och kom över i kväll!
Det ska jag.
***
Johan duschade, åt och slängde sig på sängen. Ylva var i köket och stod vid spisen snart kommer grabbarna, den yngre från fotbollen och den äldre ja, han har ju blivit kär.
(Det var då på tiden, han är sjutton! Huvudsaken att han inte ställer till med något dumt. Och lillebror får man aldrig in på kvällarna.)
Då knackade det på dörren. Hon torkade av händerna och öppnade. Där stod Lars och Carina från trappuppgången bredvid:
Ylva, vi tänkte titta in!
Klart! Carina, vad har hänt?
Har inte Johan sagt något?
Nej? Ylva såg förvånad ut.
Männen vill byta lägenheter!
Vad säger du? Ylva vaknade till och blev stressad. Kom in för sjutton!
Hon rusade in och petade på maken där han låg utslagen på soffan:
Johan, vakna! Vi har fått gäster.
Han flög upp och försvann ut på toan:
Kommer snart!
Carina spanade in hela lägenheten.
Kan någon nu berätta vad det här handlar om?
Ylva, våra karlar vill byta er tvåa och stugan till vår fyrarummare, hon gav lägenheten en sista granskning. Ni har det ju riktigt mysigt här.
Värden återvände och Ylva kastade sig på honom:
Har du blivit tokig?
Om vi kör bytet kan vi flytta till större och ta hem din mamma.
Ylva mumlade, småleende:
Så te eller grogg och sen går vi och inspekterar er lägenhet!
Vadå te? fnissade Johan. Något starkare ska vi ha idag.
***
Den natten låg Ylva och Johan vaken länge, pratade och fantiserade i smyg om hur de skulle inreda den nya stora lyan. Ylva pratade mest, tills hennes man började snarka.
Sover du redan? väste hon och puffade honom i sidan.
Ylva, säg inget till morsan än, annars får hon panik. Vi tar hem henne när allt är klart.
***
En gråregnig höstmorgon satt Ingrid Johansson och stirrade ut genom fönstret på hemmet. Hennes humör var i klass med vädret:
Tre veckor här. Barnen verkar ha glömt bort mig. Onödig mamma Barnbarnen kom en gång, sen inget mer. Ylva har ringt två gånger.
Första samtalet hon hade så lycklig röst sa att mitt hus blivit sålt eller bytt bort, jag fattade knappt. Nåja då har de råd att betala avgiften på fyrtio tusen i månaden för mig. Men hem, det finns inget att återvända till.
Andra gången sa hon bara att de haft så mycket på jobbet när de får tid, kommer de. Unga har ju alltid bråttom. Det är lördag idag. Kanske de kommer? Varför har jag aldrig skaffat mobil?
Så satt hon där och betraktade det grå regnet. Plötsligt, utanför grinden, stannade Johans Volvo:
De kommer! Har de kanske ändå inte glömt mig? Men varför bara Johan och utan några påsar?
Med blicken limmad på dörren satt hon där. Den öppnades. Johan log:
Hej mamma!
Hej Johan? Har det hänt något?
Packa dina saker! log han. Du ska hem.
Hem som på besök?
Nej, hem hem! För alltid. Ta allt du har!
Sluta prata i gåtor!
Dina barnbarn ville att det skulle bli en överraskning.
Ingrid kvicknade till, hennes liv vände på en femöring. Då kom hennes rumskompis och nyfunna vän, Märta, tillbaka från dagens sjukgymnastik:
Ingrid, vart ska du?
Märta, min svärson tar hem mig, på riktigt! kvittrade Ingrid. Han säger för alltid!
Åh, vilken tur du har! Mina verkar låta mig ruttna här.
Men du, Märta, de tar hem dig också. Det är knepigt för barnen med oss gamla ibland.
***
Ingrid kollade ut genom rutan när Johan körde. Tankarna snurrade:
Varför tar de hem mig? Deras gamla tvåa är ju redan trång. Var ska jag ligga? Jag kommer bara att vara i vägen De skickar väl tillbaka mig till hemmet ändå.
De svängde in på gården. Istället för att gå in i samma trapphus gick Johan mot grannporten. Ingrid såg undrande ut.
Kom, kom!
Upp för trappan, och fram till en ny dörr. Den slets upp och båda barnbarnen hoppade ut:
Mormor, nu bor vi här! tjöt Edvin.
In klev Ingrid. Ylva kastade sig om halsen på henne:
Mamma! Nu ska du bo hos oss. Kom, jag ska visa ditt rum.
Ett litet men jättemysigt rum med garderob och ny säng. Hon kunde inte tro det var sant, att hon skulle bo vägg i vägg med dottern, svärsonen och barnbarnen.
Just som hon stod där kom en lurvig katt och strök sig mot hennes ben och spann:
Smilla! Ingrid tjöt så tårarna rann, av ren lycka.
