De brukar säga att barn är lycka. Så även barnbarn. Ja, jag håller med men bara när man inte har för många och har möjlighet att stötta dem. Min fru och jag har en dotter, vår Elsa. Som livet vill, kom hon hem när hon var nitton och berättade att hon väntade barn vilket gjorde oss både förvånade och lite oroade. Hon födde tvillingar. Sedan gifte hon sig med Oskar.
Allt blev plötsligt väldigt mycket att hantera. Elsa var en ung mamma med två små barn. Hennes make var också ung, fick knappt ihop några kronor varje månad, så vi tog på oss det mesta av ansvaret. Min fru och jag fick båda skaffa oss extra arbete för att kunna hjälpa till ekonomiskt annars hade det aldrig gått ihop.
Under en period bodde de hos oss. Jag gick upp tidigt för att hinna till två jobb, och på nätterna sprang jag omkring efter tvillingarna så att Elsa skulle få vila lite. Det tog hårt på min hälsa kroppen började säga ifrån.
Så här gick det i närmare tre år. När barnen blev lite större och familjen kom på egna ben, ringde Elsa och sa att hon var gravid igen. Det första jag sa, kanske lite hårt, var att det vore bättre om hon övervägde abort. Det är svårt nog att få två barn att växa upp. Men hon var bestämd barnet skulle födas. Så blev det också, och allt fortsatte som förut. Pengarna räckte inte ännu en liten att mätta. Min fru och jag började jobba ännu mer, även om Oskar tjänade lite mer nu. Men hur skulle hans lön räcka till fem personer?
Så småningom blev min fru sjuk i hjärtat, och jag fick själv svårt att orka. Jag insåg till slut att vi inte klarade mer. Jag sa till Elsa att nu måste de stå på egna ben. Då fick jag ytterligare en chock hon var gravid med sitt fjärde barn.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad tänkte de egentligen? Det kändes som om de trodde att vi skulle hjälpa dem för alltid. Men vi klarar det inte längre. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra nu. Och jag oroar mig för vad folk ska säga när vi slutar stötta vårt enda barn. Men vi har verkligen gjort allt vi kan.
Min lärdom är att även kärlek till barn och barnbarn har gränser särskilt när det gäller ork och hälsa. Det är viktigt att inse när man faktiskt måste säga nej, även om det gör ont.
