Kunde aldrig älska – Väninnor, erkänn, vem av er är Lillan? – tjejen betraktade mig och min kompis med glimten i ögat. – Det är jag, Lillan. Varför undrar du? – sa jag frågande. – Här är ett brev till dig, Lillan. Från Vladimir, – den främmande flickan tog fram ett skrynkligt kuvert ur sin vårdrock och gav det till mig. – Från Vladimir? Var är han då? – jag blev förvånad. – Han har blivit flyttad till vuxenhemmet. Han väntade på dig, Lillan, som regn efter torka. Han bad mig läsa brevet först och kolla så han inte gjort några pinsamma misstag. Vladimir ville verkligen inte skämma ut sig inför dig. Nu måste jag rusa, snart är det lunch. Jag jobbar som vårdare här, – flickan gav mig en menande blick, suckade och försvann bort. …En sommar, när jag och min kompis Svetlana var sexton, drev vi av misstag in på området till en främmande institution. Sommaren var solig, ledigheten lång, äventyrslusten stor. Vi satte oss på en bekväm bänk. Pratade och skrattade. Vi märkte knappt att två killar kom fram till oss. – Hej, tjejer! Har ni tråkigt? Ska vi lära känna varandra? – Killen sträckte fram handen till mig, – Vladimir. Jag svarade: – Lillan. Och det här är min vän Svetlana. Vad heter din tysta vän? – Leonid, – sa den andra killen tyst. Killarna verkade blyga och lite gammalmodiga. Vladimir var allvarlig: – Tjejer, varför har ni så korta kjolar? Svetlanas urringning är väldigt djärv. – Hörrni, killar, titta inte där ni inte borde. Annars kanske ögonen börjar fara åt olika håll, – skrattade jag och Svetlana. – Det är svårt att låta bli. Vi är ju män. Röker ni också? – fortsatte den präktige Vladimir. – Självklart, men bara på skoj, – skrattade vi. Först nu märkte vi att killarna hade problem med benen. Vladimir gick mödosamt, Leonid haltade synligt. – Får ni behandling här? – undrade jag. – Ja. Jag råkade ut för en MC-olycka, Leonid skadade sig när han hoppade ner i vattnet från en klippa, – förklarade Vladimir och vi trodde på deras historia. Vi visste inte att de var barndomsinvalid. Internerade länge, de bodde och studerade bakom stängda dörrar. För varje sådan “olycka” hade killarna en egen påhittad historia. Vladimir och Leonid visade sig vara intressanta, belästa och klokare än sin ålder. Jag och Svetlana började besöka dem varje vecka – av medkänsla och för att de var stimulerande att prata med. Våra möten blev snart en tradition. Vladimir kom alltid med blommor från rabatterna, Leonid med origami som han blygt överlämnade till Svetlana. Alla fyra satt vi på samma bänk – Vladimir bredvid mig, Leonid vände ryggen mot oss och riktade allt sitt intresse till Svetlana. Min väninna blev alltid röd, men trivdes ändå. Vi samtalade om allt möjligt och skrattade mycket. Den mjuka sommaren passerade. Regnet och hösten kom. Lovet tog slut. Jag och Svetlana hade fullt upp med sista gymnasieåret, och glömde våra sommarvänskaper. …Examen, studentutspring, bal – och sedan kom den efterlängtade sommaren. Vi hamnade på internatets område igen för ett återbesök. Satte oss på den bekanta bänken, räknade med att Vladimir skulle komma med färska blommor och Leonid med origami. Efter två timmar gav vi upp. Då kom en tjej ut ur huset och gick direkt till oss. Hon överlämnade brevet från Vladimir till mig. Jag öppnade direkt: “Älskade Lillan! Du är min doftande blomma! Min ouppnåeliga stjärna! Du förstod nog inte att jag älskade dig från första stund. Våra möten var mitt syre, mitt liv. Ett halvt år har jag förgäves väntat på dig vid fönstret. Du har glömt mig. Så synd! Våra vägar skiljs. Men jag är tacksam för att jag fick uppleva min första riktiga kärlek. Minns din sammetsröst, ditt leende, dina mjuka händer. Så ont det gör att leva utan dig, Lillan! Jag skulle så gärna vilja se dig en enda gång till! Vill andas men luften räcker inte… Nu har jag och Leonid fyllt arton. Vi flyttas till vuxenhemmet snart. Det är osannolikt vi ses igen. Hjärtat är i småbitar! Jag hoppas jag blir frisk från dig. Farväl, min kära!” Undertecknat – “evigt din Vladimir”. I kuvertet låg en torkad blomma. Jag blev plötsligt väldigt skamsen och ledsen över att inget kunde förändras. Jag kom att tänka på “vi är ansvariga för dem vi väcker till liv.” Jag förstod aldrig att Vladimir brann så för mig. Men jag skulle inte ha kunnat älska honom tillbaka. Inga höga känslor fanns – bara vänskap och nyfikenhet. Visst hade jag flörtat lite med honom, men jag tänkte aldrig att det väckte sådan eld i hans hjärta. …Sedan dess har många år gått. Brevet från Vladimir har gulnat, blomman blivit till stoft. Men jag minns våra oskyldiga möten, våra skämtsamma samtal, det vilda skrattet tack vare Vladimir. …Den här berättelsen har en fortsättning: Min vän Svetlana tog till slut hand om Leonid och hans svåra livsöde. Hans föräldrar hade övergett honom för hans funktionshinder – ena benet mycket kortare än det andra. Svetlana tog examen som specialpedagog och arbetar nu på internatet. Leonid är hennes älskade make. De har två vuxna söner tillsammans. Vladimir, enligt Leonid, levde sitt liv i ensamhet. Vid fyrtio års ålder kom hans biologiska mamma till internatet, återvände till honom med tårar, tog med honom till landsbygden. Sedan försvann spåren…