Dagen innan nyår följde jag med mamma till “Barnens Hus”. Det var egentligen bara för att köpa lite småsaker kanske en girlang, kanske glitter till granen. Men inne i affären såg jag en klänning som jag blev alldeles förälskad i. Den var röd, stickad, och hade en klarblå kant nertill och på ärmarna. Jag fastnade där direkt. Bad mamma om och om igen att åtminstone få prova den, och när jag till slut fick testa satt den som sydd just för mig.
Tankarna snurrade ivrigt det fanns nämligen en kille i klassen som jag tyckte väldigt mycket om, och jag ville så gärna att han skulle se mig i den där klänningen på skolans nyårsfest. Jag stod där och ville nästan gråta, för jag ville inte ta av mig klänningen. Mamma märkte det och sa till slut: “Jag får lön snart, vi tar den!”
Hemvägen var som att sväva på moln lyckan bubblade inom mig. Vi pyntade lägenheten tillsammans och klädde granen. Men i kylskåpet fanns det bara lite smör och ett isigt tomrum kvar. Vi väntade otåligt på mammas lön. På den tiden jobbade folk i Sverige ofta ända till den 31 december, men brukade få gå lite tidigare.
När mamma kom hem den dagen såg jag genast att något var fel. Hon såg ledsen ut och berättade att lönen hade blivit försenad. Tårar i ögonen, rösten fylld av besvikelse och mest av allt en känsla av skam för att vi inte hade något riktigt nyårsbord. Men, jag minns tydligt att jag inte var ledsen över det stämningen var ändå storslagen, det var ju nyår! Jag satt framför tv:n och såg nyårsfilmer, det var bara två kanaler på den tiden men just till nyår visades det många roliga program.
Till slut lagade mamma potatis som hon mosade med lite smör, rev morötter och strödde socker över. Mer än så fanns inte att plocka fram. Vi satte oss vid bordet och mamma började gråta. Jag försökte trösta henne och plötsligt satt vi båda och grät inte för att vi saknade festmat, utan för att jag tyckte så förskräckligt synd om henne. Det kändes ända in i bröstet.
Efter maten kröp vi ihop under filten i soffan, tätt intill varandra och såg på nyårskonserten på tv. När klockan slog tolv hörde vi hur grannarna ute i trapphuset samlades med bubbelglas. De skrålade, sjöng och gratulerade varandra. Bara vi stannade inne.
Så plötsligt ringde det på dörren flera gånger, bestämt och irriterande. Mamma gick och öppnade. Där stod grannen Vera alltid så butter och ovänlig mot mig, brukade gnälla när jag inte tvättade trappan ordentligt eller när jag stökade för mycket ute på gården. Barnen i kvarteret var lite rädda för henne.
Vera stegade in, såg på vårt lilla bord med potatisgrytan och försvann sedan. Men tjugo minuter senare dundrade det mot dörren någon sparkade nästan in den. Vi blev livrädda, mamma bad mig ligga kvar medan hon gick och öppnade igen. In rullade Vera, nu med påsar fulla med burkar, tallrikar och en flaska mousserande under armen. Hon fräste åt mamma att sluta stå och glo och hjälpte till och började packa upp: sallader, kallskuret, en burk inlagda gurkor, en halv kokt kyckling, godis och till och med några clementiner.
Mamma började gråta igen, fast på ett annat sätt än tidigare. Vera kallade henne för tok, torkade näsan på henne med sin stora ylleärm, vände och gick. Efter det styrde Vera fortfarande och förmanade alla i vårt hus, men aldrig tog hon själv nån uppmärksamhet för kvällen som förändrade vårt nyår.
Många år senare, när hela trapphuset tog farväl av Vera på hennes begravning, visade det sig att alla varenda en hade fått hjälp av henne någon gång. Alla älskade vår “elaka granntant” mer än de kunnat ana.
