HJÄRTAT SLÅR IGEN
Jag, Therese, fick min lilla Vilda under lite oklara omständigheter. Ja, vad ska man säga, “snubblade till” innan jag gift mig.
Visst, jag hade en uppvaktare. Men han friade aldrig. Däremot var han bländande vacker och artig.
Stolt låste jag honom under armen och gick förbi tanterna på bänken utanför porten de där som alltid, likt solrosor i solen, vänder sina huvuden efter förbipasserande.
Den unge mannen hade inget riktigt jobb. Han föredrog att sväva genom livet som en fjäril. Jag matade honom, lät honom bo hos mig, bäddade plats vid min sida jag var beredd att lägga mig som en mjuk matta på hans väg.
Men en dag sa han att han hade tråkigt med mig, att jag inte uppskattade honom nog som kvinna. Och förresten, om jag nu älskade honom så mycket kunde jag väl ta med honom utomlands en gång
Jag grät en vecka. Sedan rev jag sönder alla bilder på oss och brände dem. En månad led jag i ensamhet. Men så lärde jag känna Viktor.
En morgon var jag sent till jobbet. Stod nervös vid busshållplatsen när en taxi stannade intill mig. Chauffören öppnade dörren och erbjöd mig skjuts. Jag hoppade in utan att tveka.
Vi började prata. Under färden noterade jag direkt att han var en genomtänkt man medelålders, fräsch, välrakad, färdigstruken. Och så var han så gentlemannamässig någon måste ha tagit hand om honom. Jag tänkte att det nog var hans mamma.
Viktor, som han hette, var raka motsatsen till min tidigare pojkvän. Utan att tveka lämnade jag mitt nummer. Jag ville gärna träffa honom igen. Det var enda gången jag åkte gratis taxi.
Vi började dejta. Viktor överröste mig med blommor, presenter och sin varsamma kärlek.
En vårdag promenerade vi i skogen. Hela hjärtat var lätt och glatt. Jag började plocka vitsippor och Viktor, smittad av min energi, hjälpte mig. Skörden var rik. Vi satte oss i bilen igen jag med min lilla bukett, Viktor lade sin stora bak i baksätet. Omedvetet tänkte jag: “Till sin fru.” Men jag vågade inte fråga. Var Viktor gift? Efter ett halvår med honom hade jag blivit så fäst vid honom att jag valde rosenröd självbedrägeri. Jag teg.
Snart stod dock en kvinna i min dörr. Med sig hade hon två små barn.
Här har du, vännen, uppfostra dem! De älskar sin pappa! sade hon med en hård röst.
Mållös fick jag bara ur mig:
Förlåt, jag visste inte att Viktor var gift. Jag har ingen avsikt att splittra din familj. Jag bygger inga bon på annans plats.
Samma kväll gjorde jag slut.
Nästa man som klev in i mitt liv var Levan.
Han var georgier. Vårt förhållande blev stormigt men kort; han svepte in som en virvelvind, och försvann lika snabbt.
Vi träffades på min väninnas födelsedagsfest. Levan tog snabbt initiativet och charmade mig fullständigt. Jag gjorde inget motstånd, för det gick nästan inte.
Han tog mig med storm: hans generositet, värme och ständiga optimism. Det fanns aldrig tid för tråkighet eller svartsynta tankar. Alltid fanns nya planer, aktiviteter och små resor. Jag trodde nästan att han saknade problem överhuvudtaget. Jag kunde ha sprungit ut i världen för honom.
Ett år bar han mig på sina armar. Sedan flyttade han tillbaka till Georgien. Om det nu var klimatet eller en sjuk mamma som saknades jag vet inte.
Jag kände mig lämnad och tom. Aldrig mer skulle jag släppa någon nära “Bättre ensam än med tårar,” tänkte jag.
Men så blev det klart under mitt hjärta började ett barn växa. När nyheten nådde mig stod tiden still. Vem skulle bli pappa? Hur skulle jag leva vidare? Och hur skulle jag orka med allting?
En flicka föddes. Jag gav henne namnet Vilda. Hon blev meningen med mitt liv. Hon var Levan upp i dagen samma lockar, mörka ögon och charmiga leende. Det gladde mig på ett konstigt sätt. Säkert för att jag älskade honom som ingen annan.
När jag såg på Vilda kom alla glada, sorglösa dagar med Levan tillbaka. Visst, ibland ville jag yla av hopplöshet, särskilt när vännerna bildade familj. Men för uppfostran av Vilda gick all min tid åt tårarna hann aldrig komma.
Så kom hösten då Vilda skulle börja skolan. Hon fick sitta bredvid Daniel. Vilda tyckte genast illa om honom. Daniel kallade min dotter “lockig tokfia”.
De tålde inte varandra, så läraren fick sära på dem. Men ändå lyckades de bråka på rasterna.
Jag gick till skolan för att förstå varför min dotter kom hem med rivmärken.
Läraren, märkbart obekväm, lämnade Daniels adress. Jag borde prata med hans föräldrar, tyckte hon.
Bestämd sökte jag upp adressen.
En ung man öppnade dörren, torkade händerna på en kökshandduk slängd över axeln.
Kom in, det är till mig du söker? Sätt dig ned, jag fixar kaffe, bara jag matar lille vilden först, sa han och försvann till köket.
Jag klev in. Direkt förstod jag att här hade ingen kvinna satt sin fot på länge. Saker överallt, damm i luften, en stickande lukt av cigaretter.
“Jaha, så kan det gå,” tänkte jag.
Han kom in, bar på en bricka med två koppar rykande kaffe (den doften glömmer jag aldrig).
Vad har jag äran av besök för, kära dam? frågade han.
Jag är Vildas mamma, svarade jag.
Jaha, då förstår jag. Min Daniel är visst förtjust i din dotter, log han.
Och därför kommer min Vilda hem alldeles riven? anföll jag.
Va? Jo, kanske… Jag ska allt prata med pojken. Tack för kaffet, sa jag och reste mig.
Ingen fara, jag sköter det. Oroa dig inte, lovade han.
Daniel satt tyst i köket.
Jag gick hem. Den natten låg jag vaken och tänkte på Daniels pappa. Något med den vardaglige mannen rörde vid mig. Drömmen om en riktig man. Och det där kaffet ingen man hade bjudit mig på kaffe tidigare. Champagne, vin och drinkar ja, men aldrig kaffe.
Jag såg för min inre syn hur jag städade och möblerade om den där stökiga lägenheten. Hur det satt blommor i fönstret och hur jag strök Daniel över håret.
Nästa morgon vaknade jag på ett strålande humör. Bad Vilda sköta sig med Daniel i skolan och vara snäll mot honom.
Tiden gick
Vid nästa föräldramöte mötte jag honom igen. Nu förstod jag slutligen: Daniel hade ingen mamma. Varför annars skulle pappan ensam komma på möte?
Det fick mig att våga mer. När föräldramötet var slut erbjöd han sig att följa mig och Vilda hem. Det var december, det hann bli mörkt. Jag svarade snabbt:
Ja.
Han presenterade sig:
Andreas.
Therese, ropade jag glatt.
Uppenbarligen tyckte han om mig.
Han bjöd in oss att fira nyår tillsammans. Jag hade egentligen inget att förlora längre. Några prinsar väntade jag inte på och hur länge ska man vara rädd för vatten efter att ha bränt sig på mjölken?
Efter sju år av ensamhet tackade jag ja.
Senare berättade Andreas att han varit skild länge. Hans ex hade snabbt gift sig med hans bästa vän. Men Andreas behöll sonen hos sig.
Själv visste han aldrig hur mycket han skulle komma att sakna kvinnlig närhet, hur mycket Daniel saknade en mamma. Någonstans där erkände han också sin kärlek till mig.
Det visade sig han hade tänkt på mig ända sedan vårt första möte.
Andreas såg mig som en blivande, trygg fru och en omtänksam mamma.
Vilda och jag flyttade in hos Andreas, men först frågade vi barnen. Daniel och Vilda nickade motvilligt.
Livet tog fart. Andreas klarade allt av ren lycka. Vi köpte en stor lägenhet. Jag hade fullt upp med barn och hem. Daniel och Vilda blev som syskon och växte upp med kärlek runt sig.
Jag gav Daniel lika mycket kärlek som om han vore min egen. Andreas älskade Vilda och såg till sina flickor med ömhet.
Så kom tiden då barnen blev vuxna. Daniel och Vilda de gifte sig.
Andreas och jag gav vår välsignelse till det oväntade bröllopet. De bestämde att åka på bröllopsresa till Paris. Själv föreslog jag att Andreas och jag skulle unna oss en vecka vid havet.
Andreas tvekade.
Therese, köp dig hellre något fint för de där pengarna, sa han.
Men äntligen kan vi bara vara vi två! Låt oss njuta av friheten, åtminstone en gång! envisades jag.
Till sist följde han med på min önskan.
En vecka vid Skånes kustkant blev vårt lilla paradis. Andreas överträffade sig själv, gav mig blommor, kärleksfulla ord och eviga kärleksförklaringar.
Sista morgonen promenerade vi på stranden, sa farväl till havet. Det var tidig morgon, inga andra där.
Andreas kysste mig försiktigt och sa sorgset:
Therese, jag älskar dig. Så mycket
Jag ska bara gå och doppa mig en sista gång.
Jag såg honom aldrig mer.
Han drunknade.
Ingen kunde hitta honom, trots att havet låg spegelblankt.
Jag återvände ensam hem. Lång tid levde jag som i ett töcken. Den plötsliga, meningslösa olyckan vände upp och ner på hela mitt liv.
Varför han? Andreas simmade ju alltid så bra. Varför blev jag änka när jag var femtiofem år? Varför svarade jag aldrig honom på stranden och sade att jag älskade honom lika vansinnigt tillbaka?
Han tog farväl av mig, och jag förstod det inte då. Så många varför riktade mot himlen.
Jag drog mig undan. Havet hatade jag nu. Färgerna i världen försvann. Jag hade inte ens någon grav att gå till det fanns ingen.
Mitt hjärta slets i små bitar. Jag ville inte ens andas. Hellre brinna sju gånger än bli änka en enda gång! Tiden läker inte. Den bara dämpar. Det som verkat glömt river plötsligt till med samma smärta. Minnen släpper aldrig taget.
En höstdag höll jag i handen på två små barn Katja och Max, mina treåriga barnbarn. Familjen promenerade i parken.
Det hade blivit tradition: vi gick till caféet. Katja och Max fick glass, jag min kopp kaffe det där doftande kaffet jag kommer leva med för alltid. När jag slöt ögonen kände jag Lasse bredvid mig, visste att han ser och vet allt om sin Therese
Åren gick. Jag lärde mig att bära sorgen, att tacka livet för Andreas. Tacka för de tjugofem år av kvinnlig lycka han gav mig.
Livet kan ta slut, men kärleken gör det aldrig.
