Linnéa växte upp som föräldralös trots att hennes föräldrar levde. Hon hade sett sin mamma Kerstin bara på foton och via videosamtal, och pappan bodde visserligen i grannhuset, men tog aldrig någon del i dotterns uppfostran.
Linnéa tyckte ibland att han förmodligen undvek att ens titta åt hennes håll, kanske rädd att hon skulle komma med en begäran om hjälp.
Under barndomen var Linnéa sårad över att hennes mamma, i jakten på egen lycka, hade glömt bort sitt barn, men nu när hon blivit äldre förstod hon henne bättre.
Det kan inte ha varit lätt att som sextonåring bli ensam med ett barn, särskilt när pappan var klasskamrat och granne dessutom.
Tur ändå att Kerstin vågade behålla barnet och föda, för det hade kunnat bli annorlunda. Trots att mamman lämnade Linnéa som spädbarn åt sina föräldrar, var Linnéa henne innerligt tacksam vem vet hur hennes liv annars hade sett ut, växande vid en mamma som tydligen saknade all moderlig känsla.
Tack vare farmor och farfar fick Linnéa en underbar barndom, omgiven av kärlek och omtanke.
De avgudade sitt barnbarn, och Kerstin sände från Stockholm ibland moderiktiga kläder och leksaker.
När Kerstin sedan gifte sig med en utlänning, blev paketen och pengaöverföringarna bara tätare.
Linnéa anade att mamma försökte gottgöra allt hon missat.
På artonårsdagen skickade Kerstin till och med över pengar så att farfar kunde köpa en liten lägenhet i Uppsala åt Linnéa.
Nu var Linnéa vuxen, och studier på universitet väntade. Det var skönt att veta att det fanns ett eget hem, inte bara ett trångt rum på studenthemmet.
Så försökte Kerstin, försiktigt och steg för steg, få Linnéa att förstå att allt hon gjort varit för dotterns bästa.
Farfar och farmor var förvånade att Linnéa inte bar agg mot sin mamma. Men nån djupare värme fanns inte heller där.
När Kerstin kom hem på sina sällsynta besök, trodde många att systrarna kommit hem så lika såg de ut, och Kerstin skötte sig själv så väl att ingen kunde tro att hon var trettiofyra, snarare tjugofem.
Nå, Linnéa, vad säger du vill du inte följa med mig nu?
Nej, jag vill hinna studera klart…
Ja, plugga du. Du är då duktig, här är mitt nya nummer. Behöver du pengar så bara ring.
Tack, mamma. Du har redan gett och köpt så mycket. Jag har vad jag klarar mig på länge.
Linnéa såg inte hur Kerstin rös till när hon hörde ordet mamma.
Kerstin var aldrig redo för modersrollen. Till och med för sin utländske man hade hon ljugit och sagt att hon hjälpte sina äldre föräldrar och en lillasyster om dottern i Sverige hade hon aldrig nämnt ett ord.
Kanske älskade hon ändå Linnéa, men med en annan sorts kärlek, mer som till en släkting eller vän.
Men när Kerstins man lämnade henne, eller rättare sagt bytte ut henne mot en landsmaninna, var det till Linnéa hon först reste.
Linnéa, är det okej om jag bor med dig ett tag?
Självklart, jag ska ändå gifta mig snart, och då planerar vi att bo hos Gustav.
Gifta dig? Är det inte lite tidigt? Du fyllde ju bara tjugo nyss?
Tidigt?!
Hon ville säga: “Du fick ju mig som sextonåring”, men lät det vara. Hon ville väl inte verka hård eller påminna om det förflutna. Dessutom var hon vuxen och kunde ta egna beslut om när och med vem hon skulle gifta sig.
Linnéa jämförde ofta Gustavs föräldrar med sin mamma. Hans välkomnade henne som sin egen, men från Kerstin kom knappt ens frågor om vem Linnéa skulle gifta sig med.
Jag kommer till bröllopet, men nu behöver jag vila och samla tankar. Jag drar till Grekland.
Grekland… Det måste vara vackert där. Gustav är ibland där på jobb, han reste igår för affärer…
Några dagar återstod till bröllopet. Linnéa var utmattad av förberedelserna inför sitt livs stora dag.
Gustav blev upptagen med akut jobb och försenades. Mamma försvann utomlands hon svarade inte ens när man ringde, och Linnéa visste inte vad hon skulle tro.
Men en sak visste hon Gustav skulle bli överlycklig när hon berättade att han snart skulle bli pappa!
De hade inte planerat barn före bröllopet, men nu var det redan dags, och ingen skulle heller tro att bröllopet var något tvång.
Äntligen! Jag trodde nästan att du förälskat dig i en grekiska och skulle ställa in bröllopet.
Älskling, nej! Vad tror du ingen annan för mig än du.
Fast här drog han en vit lögn… Det hade faktiskt skett ett snedsteg under en resa…
Det blev ett tumultartat möte, nästan som ett fyrverkeri, och de där dagarna… varför döljer du hemligheter för mig!?
Linnéa stod stum, förstod ingenting.
Vilka hemligheter? Jag väntar barn med Gustav, jag bad honom länge berätta för dig…
Vad sa du nu?! Du väntar barn med min man?! Är det där ett skämt?!
Tror du jag skämtar? Vi träffades i Grekland, några heta nätter, och sedan här lagom till ert bröllop… Gustav, säg henne hur bra vi hade det!
Gå! Lämna mig ni båda! Jag vill inte se er!
Linnéa, förlåt, det där var ett misstag!
Att gifta sig med någon så illojal det var väl det verkliga misstaget!
Linnéa skilde sig. Hon förlät honom aldrig. Kontakten med mamma bröt hon abrupt.
Hon återvände till lilla byn där farmor och farfar bodde och födde en frisk pojke.
Varken om mamma eller ex-make hörde hon mera, och det var gott så.
En månad efter hennes sons födelse kom ett samtal från BB i Uppsala:
Är du Kerstin Lindblads dotter?
Ja, har det hänt något?
Din mamma avled i samband med en förlossning. Det blev en liten flicka. Vill du hämta henne? Annars går hon till barnhem, men vi vill fråga dig…
Jag… Jag kommer!
Linnéa hämtade flickan. Hon kunde bara inte göra på annat vis…
Gustav skulle aldrig ha tagit barnet. Han ansåg fortfarande att allt var Kerstins fel.
Men Linnéa tänkte att de båda var skyldiga, och barnen de är oskyldiga. Barn är en välsignelse, hennes lycka. Och lycka, det kan man aldrig få för mycket av.
