Jag dejtade min man i tre år innan vi gifte oss, och vi har nu varit gifta i två år.
Min man är min första och enda kille. Jag har aldrig ens sneglat på någon annan. Men min man är väldigt svartsjuk av sig. Min graviditet var helt planerad, och vi var båda så otroligt glada när graviditetstestet visade två streck. Min man har alltid drömt om en son och var säker från första dagen jag blev gravid att vi skulle få en pojke. Han och jag blev därför väldigt förvånade när vi på ultraljudet fick veta att det var en flicka.
Efter ultraljudet började min man misstänka att jag varit otrogen. Han hävdade att hans familj bara får pojkar eftersom de är ett “starkt släkte”. Faktum är att han bara har bröder och inga systrar, och hans pappa har inte heller några systrar. Det är ju kvinnan och slumpen som avgör barnets kön, så jag önskade många gånger att jag kunde dunka hans huvud i en biologibok. Under hela graviditeten hoppades jag ändå att vi skulle mot alla odds få en pojke. Men självklart hade läkarna rätt och vi fick en dotter, som vi döpte till Ylva.
Min man försökte spela glad över att vi fick en dotter, men det gick inget vidare. Han började oftare prata om att barnet inte kunde vara hans. Inte bara han, utan även hans familj deltog i misstänkliggörandet. Det gjorde mig otroligt sårad och förnedrad av deras löjliga anklagelser. Ett annat problem var utseendet Ylva var ljus, blåögd och liknade mig på pricken som barn, medan min man är mörkhårig och har bruna ögon. Ju äldre Ylva blev, desto tydligare syntes mina drag i henne. Nästan varje dag hamnade vi i diskussioner om varför vår dotter såg ut som hon gjorde, men jag lyckades ändå aldrig övertyga honom om min trohet.
Det här pågick i över fyra månader. Jag hade knappt någon ork kvar att försvara mig eller förklara något mer. Sedan, helt plötsligt, förändrades allt och min man blev en kärleksfull pappa. Jag trodde länge att han hade accepterat att vår dotter fått mitt utseende och bara börjat älska henne precis som hon var. Men det fanns något annat bakom.
Till Ylvas födelsedagskalas bjöds släkten in, majoriteten från min mans sida. Ju äldre vår dotter blev, desto tydligare såg man likheten med mig, och det undgick naturligtvis inte min man. Hans föräldrar eldade på hans misstankar nästan dagligen med prat om att han tog hand om någon annans barn. En dag brast det för min man, och han utropade högt att han var helt säker på att Ylva var hans biologiska dotter, eftersom han hade tagit ett faderskapstest.
På kvällen konfronterade jag honom, och han erkände att han tagit ett DNA-test när Ylva var fyra månader gammal. Testet visade att Ylva var hans dotter. Han hade valt att inte säga något till mig om detta. Då förstod jag varför hans förändrade beteende kommit så abrupt, men jag hade hoppats att han bara blivit förälskad i vår dotter som vilken pappa som helst. Istället kände jag mig djupt sårad och förnedrad, som om någon kastat en hel sophög över mig. Hur kunde han inte lita på mig så pass att han behövde göra ett test? Han tvivlade alltså verkligen på mig. Hur ska vi då kunna leva vidare tillsammans? Hans misstro kommer bara växa med åren, och även om jag kunde bevisa min oskuld den här gången kanske han nästa gång vägrar lyssna.
Jag blev så chockad över hans agerande att hela min syn på honom ändrades. Jag kände bara avsmak vid tanken på att leva ett helt liv med någon som inte har förtroende för mig. Visst är Ylva hans barn, men allt han gjort bevisar att det jag säger inte spelar någon roll.
Efter allt detta bestämde jag mig för att ansöka om skilsmässa. Min man var chockad över mitt beslut. Han försökte förklara sig, men jag ville inte lyssna, på samma sätt som han vägrade lyssna på mig för ett år sedan. Hela hans familj kallade mig tokig, menade att skilsmässa var ett överdrivet steg och att jag skulle ångra mig. Mina egna föräldrar förstod mig inte heller, men de lät mig åtminstone komma hem. Jag tänker inte spendera mitt liv med att ständigt behöva bevisa min oskuld inför en man som verkar tro vad som helst. Jag vill hellre uppfostra mitt barn själv än att leva med ständig rädsla!
Vad tycker du gjorde Ylva rätt eller fel?
