Anna mindes knappt sina föräldrar. När hennes mamma dog, ville inte pappan vara ensam med lilla flickan i famnen. Han tog Anna till hennes mormors röda trähus i Småland, lämnade henne vid den snötyngda grinden, och försvann. Mormor, som stod böjd över sina krusbärsbuskar och rensade ogräs, hörde bara ljudet av bilen på den isig slingrande grusvägen.
“Undrar vem som kommer sådär sent?” tänkte mormor, torkade jord från händerna och trippade i träskorna ut mot grinden.
Där ute såg hon sitt barnbarn.
“Så tokigt! Han kunde ju åtminstone ha sagt något”, muttrade mormor för sig själv, tog Anna med varsam hand och ledde henne över sotad farstu.
När kvällen föll och fotogenlampan kastade skuggor över väggarna, kom morfar hem från sin runda i skogen.
Va? Har han lämnat flickan?
Ja, det var Mark, sa mormor, lirade av sig sjalen. Han ställde bara flickan vid grinden och for iväg. Och vilka unga människor har han nu slagit följe med?
De mumlade och suckade långa stunder i den gungande kökssoffan innan de släckte lampan och gick till vila. Tiden gled förbi, årstid efter årstid, och mormor och morfar lade all sin värme och omsorg i Anna.
De visade henne hur man bakar kanelbullar och hälsar artigt i affären, hur man knyter skorna och väver trasmattor. Anna växte och blev en vänlig skugga till sin mamma lika blåögd och småländskt envis. Morföräldrarna tänkte ofta på sin dotter; minnet av henne värmde smått när novembervinden ylade utanför.
Anna gick ut gymnasiet med bragder. En kväll satt morfar och tuggade på pipan.
Vår Anna är klok och driftig. Tänk om vi kunde skicka henne till Uppsala?
Ja, i dessa tider kommer man ingenstans utan utbildning, svarade mormor, räknade slantarna i glasburken med gamla kronor.
Allt sparat blev en biljett till stadens universitet. Anna tog examen i ekonomi med beröm, men stockholmssorlet lockade henne aldrig. Hon längtade tillbaka till röda knutar och surrande humlor. Hemma väntade morföräldrarna, nu rultiga och mjuka om hjärtat av glädje.
Anna ville väcka liv i byn. Hon la sin energi på att odla jorden, tog ett lån från banken, köpte mark, och anställde folk. Snart reste hon en modern ladugård vid gärdsgården, fyllde ängarna med kor. Men händerna räckte inte till. Hon la ut en annons i Smålands-Tidningen, lockade med rimlig lön och boende.
En man dök upp. Han var tufsig, doftade av barr och mossa, och livets käftar hade tuggat honom hårt. Han kom fram till Anna, tog av sin mössan och presenterade sig som hennes far.
Han bad aldrig om något; två decennier av tystnad låg som frost mellan dem. Hans enda önskan var att få vara nära henne. Ensamheten låg som mossa mot hans hjärta. Kanske, tänkte han, kanske kan jag hjälpa henne ändå.
Anna förlät till slut sin far, men det dröjde flera månader av tungsint snö. Nu bor han på gården, räknar stjärnor och lagar stängsel, alltid rädd att än en gång bli ensam.
Tror du att Anna gjorde rätt som lät sin far komma tillbaka in i drömmen?
