När min frisör höll på att fixa mitt hår, började vi prata om något som faktiskt betyder mycket för mig. Jag har länge funderat på om jag ska låta mitt barn börja på en musikskola. Det finns två stora hinder: dels att jag måste köpa ett piano, och allt ansvar skulle hamna på mig att skjutsa till lektionerna och hjälpa till på vägen. Samtidigt har min unge en så stark lust att spela musik. Under vår pratstund berättade min frisör om sin egen resa:
Jag föddes i en liten svensk stad. Redan som liten var jag helt förälskad i att sjunga jag tog varje chans att öva, vare sig det var i körer, föreningar eller med musiklärarna på skolan. Jag blev så engagerad att jag började lära mig att spela piano, och insåg att musik var min stora passion. Folk som hörde mig uppträdde kände direkt att jag hade talang.
Men vi hade ingen ordentlig musikundervisning där jag växte upp. Vid ungefär nio års ålder, när jag fortfarande gick i lågstadiet, dök det upp några personer i klassrummet. Vi fick klappa händer och några elever blev utvalda att sjunga jag och två andra blev kallade till samlingssalen. Under flera veckor fick vi spela på instrument, härma melodier och gissa toner. Efter många månader glömde jag nästan bort det där.
Men en dag hittade mamma ett brev i postlådan, med ett stort rött och fett ord: ‘ANSÖKAN’. Jag var den enda eleven från vår skola som blev antagen till en fin musikskola i Stockholm.
Skolan stod för alla kostnader, vi behövde aldrig betala en krona. Men att flytta till Stockholm möttes av hårt motstånd hos mina föräldrar. De vägrade helt särskilt eftersom det handlade om min musikdröm. De jobbade båda på fabriken, stolta över sitt arbete för dem var det en ‘riktig’ sysselsättning. De sa att jag borde lämna drömmarna och tänka på ett stabilt jobb. Under ett helt år fick jag inbjudningar med jämna mellanrum, men efter det kom inget mer.
Där och då kände jag att något vände inom mig. Glädjen till musiken försvann, och tanken på att gå till musikalisk utbildning tappade all glans. Men när jag fyllde fjorton fick jag en ny chans kapellmästaren och kompositören för en lokal grupp letade efter en ung sångerska, och bland alla kandidater valde han faktiskt mig.
Jag kände hur framtiden återigen öppnade sig och att jag hade kvar min talang! Tyvärr hann jag bara vara med på ett par repetitioner innan mina föräldrar fick veta och förbjöd att jag höll på de var oroade för vilka intentioner bandet egentligen hade. Så tog det slut, och min musikresa blev aldrig mer än så. Sen slutade jag att studera, började hänga med ett glatt gäng kompisar och rökte och drack sådant man gjorde i vår stad. Nästan alla i min omgivning höll på så. Jag hade precis gått ut nian när jag kom in på gymnasiet, men livet tog ingen bättre vändning.
Än idag har mamma sparat varenda inbjudan i sitt album. Hon tar fram dem ibland, läser och lägger tillbaka.
