Igår satt jag på en bänk med min granne Ingrid, och tårarna rann nerför hennes kinder. Hon sa att det kändes så sorgligt att tänka på att hamna på ett äldreboende. Att självmant ge upp sitt hem. Och allt på grund av några ord från hennes dotter.
Ingrid hade uppfostrat sin dotter, Linnea, alldeles själv, utan någon man vid sin sida. Hon blev änka tidigt och fick bära allt ansvar på egna axlar. Linnea växte upp lite bortskämd och krävande.
Redan som liten vande Linnea sig vid att mamma alltid fanns där och tog hand om allt. Ingrid gav henne allt hon kunde, till sista kronan, köpte det Linnea ville ha, klädde henne som en liten docka. Och för att kunna förverkliga dotterns önskningar samt klara vardagen, arbetade Ingrid dubbla pass på fabriken. Som tur var behövde hon inte tänka på bostad då. Förr kunde man få en tjänstebostad genom arbetet. Men det är andra tider nu. Ingen delar ut några lägenheter längre. Nu måste alla jobba och spara till sitt eget boende.
Linnea blev vuxen, pluggade på universitetet i Uppsala och gifte sig sedan med Oskar.
Oskars föräldrar har ett stort hus utanför Göteborg, men det ville de unga inte bo i.
Grannen Ingrid har sin egen lägenhet, men förstår sig inte riktigt på svärsonen. Och för de unga är det inte heller lätt att bo hos föräldrarna alla vill leva efter sina egna regler, och äldre har sina vanor och rutiner. Varför ska man störa varandra?
Numera kan man ta bolån, bara man sparar ihop till insatsen. Sedan betalar man av månad för månad. Det är tusen gånger bättre än att flytta runt i andras lägenheter.
Förr eller senare måste man ta ansvar och köpa sin egen bostad, hur jobbigt det än känns.
Linnea och Oskar har jobb och tjänar hyggligt, och många av deras vänner har redan köpt eget genom lån och sparande.
Men nej, de kan inte spara ihop. Först kom första barnet, sedan ett till. Massor av pengar går till blöjor och färdigmat. Nuförtiden vill de unga inte slita med att tvätta blöjor eller laga mat från grunden.
Det är så bekvämt att bara slita upp en burk, späda ut pulvret, och vips är gröten klar. Lägg på en blöja, ta av den, kasta och på med en ny. Allt är torrt och rent, och ingen orkar bry sig om gammeldags besvär. Visst är det bekvämt.
Varför hade de så bråttom med barn? De kunde ha väntat tills de fått ordning på ekonomin, köpt eget först, och sedan skaffat barn. Men nej, två stycken skulle de ha direkt.
Nu vill Linnea ha fler barn både hon och Oskar är ensambarn.
Det kanske är klokt ändå. Syskon kan stötta varandra när de blir äldre. Och då lär de sig också att hjälpa till hemma. Blir inte så bortskämda.
Visst är barn en lycka. Men ibland känns det som att de vuxna skjuter ifrån sig sitt ansvar. Fast det är trots allt deras val.
Ändå förstår jag inte riktigt. Har man inte eget hem, borde man kunna spara ihop, använda samma vinterjacka år efter år och lägga undan varje öre till lägenheten. Så gjorde vi på vår tid. Men dagens unga vill ha allt på en gång. Ingen är van att kämpa för sina mål.
Dessutom är de vana att äta ute på stan. Köper massor med godis och småsaker till barnen. Vad ska det vara bra för? Bara slöseri med pengar. Hemmet är fullt med leksaker. Förr klarade vi oss med några bilar och dockor, men nu finns ständigt nya samlingar, och varje dag köps det nytt.
Och Linnea älskar dyra märkeskläder och fina sminkprodukter, köper mer än hon hinner använda. Så fort tröjan går ur modet ska hon ha en ny, och det gamla skänks bort eller slängs. Hur många tusenlappar går inte till spillo så?
Varje sommar reser de också utomlands, ofta till Mallorca eller Grekland. Barnen måste “vila upp sig vid havet”. Och så vill de unga själva också ha en paus från jobbet.
Det är härligt med semester, men varför inte semestra i svenska fjällen eller på landet? Då hade de kunnat spara en slant till bostad på köpet.
Med allt som lagts på dyra resor utomlands kunde de ha tagit ett litet förstahandskontrakt på en lägenhet. Liten, men egen. Istället springer de mellan inhyrningar och längtar bort, men har fortfarande ingen egen plats.
Och så sitter Ingrid och gråter.
Linnea kom förbi igår. Ännu en gång pratade de om bostadsfrågan. Linnea sa att det inte var någon brådska att köpa lägenhet, att de klarade sig bra med att hyra än så länge. De har sitt, äter vad de vill, klär sig själva. Och förr eller senare blir ju lägenheten deras både hon och Oskar är ju enda barn.
Ingrid kände sig djupt sårad. Hon sa att det känns som om de sitter och väntar på att hon ska försvinna. Linnea bad så klart om ursäkt i efterhand, för det var väl ändå inte riktigt så hon menade. Men Ingrid kan inte skaka av sig känslan.
Jag tror inte att Linnea menade illa, och själva sakfrågan är inte fel. Men det känns ändå fel på något vis. Nu när Linnea ringer och frågar hur det är, tror Ingrid att hon undrar om det snart är dags att packa väskorna till äldreboendet eller värre.
Vad jag inser är ibland är det goda vi gör för våra barn inte detsamma som det bästa för deras ansvarskänsla, och ibland är äldre vanor inte bara snålhet utan en handling av kärlek för framtiden. Men viktigast av allt är att prata öppet, visa förståelse och mötas halvvägs mellan generationerna. Då blir ingen ensam på bänken med tårarna rinnande.
