Jag gifte mig väldigt ung, av en stor och djup kärlek. Vi var tillsammans i fyra år innan vi blev man och hustru. Under den tiden gick vi igenom mycket tillsammans.
Nu har vi bott ihop i över sex år. Jag känner mig helt trygg med min man, och även med mig själv. Min make, Erik Andersson, är otroligt varm, omtänksam och uppmärksam. Han hjälper mig alltid med sysslorna hemma. Erik är varken den modigaste eller starkaste mannen, och det är svårt att kalla honom snygg. Men hans godhet är slående; han har ett hav av positiv energi och tro på det goda som smittar och ger oss kraft att ta oss igenom de tuffaste stunderna i livet.
Dock är han ganska obeslutsam och har svårt att fatta stora beslut. Han vill helst stanna i sin bekvämlighetszon och har inget vidare behov av att utvecklas framåt. Han är också blyg och ytterst ordentlig. På sex år har inget förändrats hos honom.
Erik bryr sig inte riktigt om sin hälsa eller sitt välmående. Alla förändringar skrämmer honom. Min man är dessutom nästan tio år äldre än mig. Själv är jag tjugosex och älskar livet. Jag har ett bra jobb, har köpt min egen Volvo och betalar av lånet på vårt hus i Uppsala. Häromdagen frågade min vän, Linnea, mig: Varför behöver du honom egentligen?
Det blev punkten för min personliga lycka, och nu sitter jag här och funderar: Varför behöver jag honom, egentligen?Jag låter tankarna snurra medan jag betraktar Erik som sitter i sin slitna fåtölj med en bok, samma som han alltid läser när världen känns för stökig. Jag ser hans hand röra sig över sidorna, och det slår mig plötsligt att stabilitet, trygghetatt ha någon som alltid finns därär en sorts lycka som inte kräver storslagna prestationer eller förändringar.
Erik är min ankare i ett stormigt hav. Att han inte är den starkaste, vackraste eller mest äventyrliga spelar ingen roll. Lycka är hans mjuka leende när jag kommer hem, hans försiktiga beröring, hans tålmodiga lyssnande, och hans visa ord när jag tvivlar på mig själv. Han är en del av mitt hjärta på ett sätt som ingen annan kan vara.
Jag behöver honom för att han är den enda som ser mig precis som jag är, som älskar mig utan villkor och utan krav på förändring. Att dela livet med någon som lugnar min oro och fyller vårt hem med omtanke och värme är något jag inte skulle vilja byta bort.
Linnea har sin frihet, men jag har min vardag med Erikoch det är mer än tillräckligt. Jag ler stilla för mig själv när jag tänker på frågan, för svaret är enkelt: Jag behöver honom för att han är min person, och jag är hans. Och det känns alldeles rätt.
