Du, det här måste jag bara berätta. Jag är gift med en kille vars föräldrar vägrar acceptera att han faktiskt är skild sedan länge alltså, vi snackar över fyra år nu. Det är som om de varje vecka försöker få honom och exfrun att hitta tillbaka till varandra. Jag och Erik ja, han heter så vi har varit gifta i tre år nu, och vi lever ett himla fint liv tillsammans här i Göteborg. Men hans mamma är övertygad om att han gjorde ett förhastat misstag när han gick vidare. Hon tycker han ska laga allt med familjen han hade med sitt ex, för sonen är ju ändå där.
När jag först träffade Erik var han redan skild. De påstod att det var ett gemensamt beslut, och hon hade till och med gift om sig ganska lyckligt verkade det faktiskt. Antagligen var det någon ny kärlek som kommit in i bilden och gjort att deras äktenskap tog slut.
Jag har tänkt ibland att det kanske var fel att gifta mig med honom. Men min mamma pushade för att vi skulle slå till. Hans ex blev gravid och enligt Erik själv: Jag var egentligen inte kär, vi dejtade mest. Om hon inte blivit gravid hade jag nog aldrig gift mig. Det var sådär han förklarade det för mig.
Men du vet, jag var aldrig orolig för hans ex. Jag höll ett öga på situationen i början, men det blev ganska snabbt uppenbart att den där gamla familjen inte betydde något för honom. Han var likgiltig inför sitt ex, och hon visade absolut inget intresse för honom heller. Hon har ju gått vidare och gift om sig, de pratar bara för barnets skull. Inget annat.
Det är bara hans mamma som inte kan släppa taget och pappan heller för den delen. De försöker alltid återförena den gamla fina familjen. Och de gillar verkligen inte vårt förhållande om man säger så.
Hans mamma har frågat mig: Ni är unga, hela livet ligger framför er. Varför blandar du dig i någon annans familj? Och jag har sagt det till henne: Hade Erik fortfarande varit gift hade jag såklart aldrig gett mig in i något. Men han är ju faktiskt fri nu. Hon ville ta diskussionen vidare men som tur var kom Erik in och då blev det tyst. Det var rätt tydligt för mig där och då att vi aldrig skulle få någon fantastisk relation, men det gjorde mig ärligt talat inte så mycket.
Så vi gifte oss, flyttade ihop. Jag har knappt någon kontakt med hans mamma, bara på större släktträffar typ till jul, påsk och sånt. Då får jag alltid höra hur hon suckar över att det inte är Erik och hans ex som firar hur fin den familjen var Hon försöker alltid lyfta fram exfrun. Men exfrun själv bryr sig liksom inte, hon bara dyker upp och tar allt med ro. Hennes lugn smittar nästan av sig i rummet.
Och det är sjukt hur hans mamma försöker spela ut oss, som att få Erik svartsjuk på sitt ex, eller mig svartsjuk på Erik. Hon kan ringa och fråga om jag vet var han är om jag inte vet, så tror hon direkt att han är med sitt ex. Ibland skickar hon honom på ärenden till henne. Det har varit en hel del sådana saker alltså.
Jag är inte den svartsjuka typen, men det här stressar ut mig ibland. Utifrån ser man ju tydligt att det inte finns något mellan Erik och hans ex längre, och det kommer inte blir något heller. Men att de har ett barn ihop, det gör ju ändå hela situationen mer komplicerad. Han skickar pengar till henne varje månad, pratar ibland med sin son, och har honom ibland på helgerna. Hans ex är ingen intrigmakerska, kräver inte pengar, och sätter inga käppar i hjulen. Allt sköts vuxet och civiliserat det är ju det normala här.
Men Eriks mamma, hon ger sig bara inte. Hon lägger sig i ständigt och ska rädda den gamla familjen. När ska hon förstå? När ska hon växa upp och inse att folk går vidare ibland? Erik tror att det kanske lugnar sig när vi får ett barn och hon blir farmor igen. Men vet du vad? Jag tror inte det.
