Hur Matilda blev mamma tack vare sitt varma hjärta…
Matilda öppnade porten och upptäckte en kartong utanför sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Hon stod förvånad och såg ner i lådan. Där låg en liten hund och en katt tätt ihopkurade. Med stora, rädda ögon tittade de på Matilda och darrade av oro.
Vad är det här? Vem är ni då? frågade Matilda, som om de övergivna kunde svara henne.
Just då öppnades dörren till grannlägenheten och ut tittade Fru Rut.
Men hej Matilda, god kväll. Tänk, så det kan bli! Karin på tredje våningen gick ju bort, och hennes djur har brorsdottern inte lyckats hitta något hem till.
Hon har frågat runt bland alla, men ingen vill ta dem. Jag har ju redan min gamle katt som inte tål inkräktare, och andra är allergiska Kanske du och Viktor kan ta dem? Ni har ju inga barn än, är unga och har det gott ställt.
Vi hade väl kanske inte tänkt skaffa djur, och inte två på en gång heller… viskade Matilda rådvill.
Det vore dumt att skilja på dem. De har ju alltid haft varann, de sover ihop och allt… Karin gick ut med hunden, och katten skötte sig själv ute, så det blir inte så jobbigt.
Snälla, tänk på det, bad Rut med sorgsen röst.
Och om vi inte gör det? undrade Matilda. Vad händer då?
Det sas att de annars körs till avlivning. Kartongen är redan packad. Lägenheten är snart såld, och köparna vill inte ha djur… berättade Fru Rut, och suckade.
Just då kom en äldre man in i trapphuset och såg på Matilda. Han nickade ner mot kartongen.
Vill ni inte ta dem? De är lugna, äter knappt något. Och är gamla nu, får kanske inte många år till… Ingen vill ha dem. Synd, Karin älskade sina djur.
Okej, jag kan inte riktigt bära tanken på att de ska avlivas. Vad heter de? frågade Matilda medan mannen log tacksamt och hjälpte henne in med kartongen.
Hunden heter Bosse, katten heter Alfons. Tack snälla han lade några hundralappar och ett koppel på hallbyrån här, till första tiden. Tack igen
Matilda stängde dörren och tog av sig kappan. Sedan satte hon sig på huk vid sina oväntade gäster.
Nå, grabbar? Viktor kommer att bli förvånad nu. Han kommer att undra om jag blivit tokig… Men han är snäll. Han accepterar nog dem, sa hon lugnt.
Oroa er inte, ingen ska få göra er illa. Tänk att de tänkte avliva er…
Katten verkade förstå vad som pågick och klev försiktigt ut ur kartongen för att nosa runt i lägenheten. Hunden satt kvar ett tag, orolig, och iakttog Matilda och sin lurvige vän.
Matilda gick till köket och kollade i kylen. Något djurfoder hade hon förstås inte, men hon kokade gröt med köttbitar i, och tänkte att båda borde kunna äta det.
Till hennes glädje kom Alfons efter några minuter ut i köket, nosade försiktigt och började äta med god aptit. Matilda lockade även på Bosse, som till sist vågade sig dit när han såg katten mumsa i sig gröten.
Senare kom Viktor hem från jobbet. Han blev verkligen paff, men de båda beslöt sig för att tillfälligt försöka hitta djuren ett nytt hem någon med större bostad eller kanske villa.
Matilda och Viktor hade varit gifta i fyra år och köpt sin lägenhet för två år sedan. De levde lyckligt tillsammans och grälade nästan aldrig. Det enda som saknades var ett barn; den längtan kastade en liten skugga över deras tillvaro.
Du är ju så petig med städning, och ville aldrig ha djur, förundrades Viktor.
Jag trodde ju att vi skulle få barn istället… Men hur skulle jag ha hjärta att låta dem tas bort? Förlåt, viskade Matilda med tårar i ögonen.
Jag älskar ju djur också. Vi tar väl hand om dem så länge. I morgon frågar jag runt bland kollegorna på jobbet, om någon har större hem och vill ta dem, tröstade Viktor och kramade henne.
Från den dagen blev livet annorlunda där hemma. Katten och hunden vande sig snabbt. Eftersom Karins lägenhet legat precis ovanför fanns samma planlösning och samma gård, och de kände sig snart hemma.
Ni är duktiga, mina små, brukade Matilda säga till dem, ni känns som ni alltid har bott här…
Hon gick ut med Bosse tre gånger om dagen, och Alfons klättrade nu gärna ut och in genom fönstret när han ville ta en tur på gården, till stor lättnad för husse och matte.
Fru Rut var glad att Matilda tagit hand om djuren och hjälpte till så gott hon kunde kom med lite brosk till Bosse, och gav rester av gröt till Alfons.
På kvällarna skrattade Viktor och Matilda åt kattens nya lekar och hundens nöjda snarkningar från sin nya bädd.
De två vännerna sov alltid tätt tillsammans. De hade verkligen behövt varandra, det förstod paret nu, och att de inte borde skiljas åt.
Efter några månader gav Matilda och Viktor upp idén om att hitta ett nytt hem till Bosse och Alfons. Nu var de själva så fästa vid dem att en separation vore otänkbar.
På helgerna kom Matildas mamma på besök från Enskede. Även hon hade till slut tagit djuren till sitt hjärta, om än förbluffad till en början.
Jag skulle gärna ta katten, men bor för högt upp, och han är ju van att springa ut… sa hon till Matilda.
Men Matilda skakade på huvudet.
Nej, mamma, du kan ta hand om dem när vi behöver åka bort. Då vattnar du dessutom blommorna åt oss.
Så kom sommaren och paret åkte upp till Bohuslän över semestern. Matilda ringde förstås hem nästan varje dag för att höra hur mamma och de fyrbenta hade det.
Allt är bra! De äter gott, sover ihop, och vi går ut varje dag i gården. Njut av ledigheten, rapporterade mamma.
När Matilda kom hem igen blev hon rörd över hur Bosse och Alfons tog emot henne. Hunden sprang runt, viftade på svansen och gnällde av glädje.
Efter hundens ystra hälsning strök katten sig tätt kring Viktors ben och spann så det hördes över hela hallen.
Titta, våra fyrbenta vänner älskar oss verkligen, skrattade Viktor. Matilda klappade Bosse länge och började genast mata sina små vänner.
Hon gick nu upp tidigare varje morgon, så hon hann gå ut med Bosse innan jobbet och ge dem båda frukost efter promenaden.
Några månader senare, med bultande hjärta, berättade Matilda en morgon att hon äntligen var gravid. Glädjen visste inga gränser.
Matildas mamma utbrast:
Det är inte för intet som Bosse och Alfons hamnat hos dig. Det var nog en prövning av ditt hjärta, min dotter! Nu får du tillbaka för din godhet, och du ska bli mamma.
Ja, mamma… jag tror faktiskt på det här, även om jag vanligtvis är skeptisk till sånt. Och ärligt, det är som om träningen inför moderskapet startade redan med våra lurviga.
Det är ju städning, omtanke, kärlek och pyssel. De är ju nästan som barn, skrattade Matilda.
Ska jag ta hand om dem när barnet kommer, om du vill få det lite lugnare? frågade hennes mamma.
Nej, nej. Vi klarar oss nog! Du får hellre komma och gå vagnpromenader medan liten sover, eller hjälpa till lite hemma.
De kramades.
Graviditeten gick smidigt och en vacker vårdag föddes deras efterlängtade son. Viktor var överlycklig, liksom Matilda och hela släkten.
Bosse, som var äldre och så lugn av sig, skällde inte det minsta. Alfons, som föredrog utelivet under sommarhalvåret, nöjde sig annars med att njuta i rabatten eller klättra upp i gårdens gamla lind.
Så blev livet tillsammans komplett för familjen.
De gamla grannarna, med god hjälp av Fru Rut, berättade nu gärna den varma historien om hur Matilda blivit mamma tack vare sitt goda hjärta en saga som letade sig ut längs hela gatan.
Rut själv berättade den som en sann anekdot, ett bevis på att universum faktiskt svarar på äkta omtanke…
Hur tycker du? Har Fru Rut rätt? Skriv gärna vad du tänker om det i kommentarerna och tryck på gilla!
