Valborg skyndade sig till jobbet en tidig morgon när hon plötsligt märkte att hon glömt mobilen hemma. Hon vände snabbt om och tog hissen upp igen men oturen var framme, för på åttonde våningen stannade hissen och blev stående. Där blev Valborg sittande och väntade på hjälp, då hon plötsligt hörde röster ute i korridoren genom hissens tunna väggar.
Det var hennes make, Göran, som stod där och pratade med någon en kvinna, som visade sig vara deras granne Lovisa.
Älskling, sa Göran mjukt. Jag kan knappt vänta tills vi ses igen.
Vi ses ikväll, svarade Lovisa lågt. Kom förbi efter tio då min man har gått till jobbet.
Är han natt denna vecka också, eller? viskade Göran tillbaka.
Han börjar vid halv tio och kommer hem ungefär samma tid på morgonen, log Lovisa förtroligt. Han är trött hela veckan, så ingen misstänker något.
Varför tar det så lång tid med hissen? muttrade Göran, otålig.
De stod där ett tag vid hissdörrarna, ovetandes om att Valborg hörde vartenda ord. Göran tackade sin älskade för de fina stunder de haft tillsammans, och Valborg insåg först nu, när hon hörde Lovisa nämna Görans namn och även sitt eget att maken faktiskt var otrogen. Och med grannen från våning åtta dessutom.
Valborg satt först chockad. Så det är dit han går på kvällarna för att få lite frisk luft, tänkte hon bittert. Nu förstår jag vad han menar. Vänta bara, jag ska ge dig en kväll att minnas.
När hissreparatörerna äntligen fick upp dörrarna hade Valborg redan lagt upp en plan.
Framåt kvällen, när regnet smattrade mot rutan, gjorde Göran som vanligt sig i ordning.
Valborg, jag går ut en stund, sade han. Bara en prommis.
Men det ösregnar ju, invände hon.
Jag tar paraply, det går bra.
Kanske kan du stanna inne idag? Ta en runda på balkongen istället?
Nej, jag måste ut och gå, det är bäst för hjärtat, svarade Göran. Han skrattade åt hennes oro. Oroa dig inte, jag är tillbaka om drygt en timme!
När Göran kom hem redan efter en halvtimme, frusen och utan skor, såg Valborg snabbt vad som hänt.
Var är paraplyet? Och dina skor? frågade hon misstänksamt och öppnade bara på säkerhetskedjan.
Ett par killar rånade mig på gatan, ljög Göran. Släpp in mig, det är så kallt!
Ditt bagage står redan packat vid sopnedkastet, meddelade Valborg kallt. Hälsa Lovisa från åttonde våningen!
Han såg frågande ut, men Valborg slog igen dörren och fortsatte titta på TV.
Tur att barnen är vuxna och har flyttat hemifrån, tänkte hon. Ingen ska behöva se den här förnedringen.
Göran sprang ner till sopnedkastet, slet åt sig väskan, bytte om och smög sedan ut. Utanför porten insåg han dock att mobilen låg kvar hos Lovisa, och eftersom han inte hade några andra nummer till hjälp, tvingades han ta hissen upp igen för att fråga Valborg.
Hissen fastnade återigen på åttonde våningen för nu hade strömmen gått i hela huset. Precis som Valborg tidigare, satt nu Göran fast. När strömmen väl kom tillbaks var Valborg redan på jobbet, och Göran blev tvungen att gå nerför trapporna.
Just i trappan på åttonde våningen mötte han Lovisa, som med nervösa rörelser höll i en resväska.
Har du min mobil? frågade Göran.
Ja, och dina saker också, svarade Lovisa tyst.
De tog hissen ner tillsammans. När de väl kom ut tog de varsin taxi åt helt olika håll.
Det visade sig att hemligheter sällan förblir dolda. Oärlighet leder bara till förlorat förtroende, och ibland är sanningen, hur smärtsam den än är, början på något nytt och bättre.
