Efter att ha släppt av sin älskarinna ur bilen, tog Buchin ett ömt farväl och körde hem till sitt svenska hem

Efter att ha släppt av min älskarinna vid Slussen tog jag farväl av henne så ömt som möjligt innan jag styrde bilen hemåt. Utanför porten stod jag kvar ett par sekunder och funderade på vad jag egentligen skulle säga till min fru. Sakta gick jag uppför trapporna, låste upp dörren och klev in.

Hej, ropade jag in i hallen. Elin, är du hemma?
Hemma, svarade hon lika lugnt som alltid. Hej. Ska jag gå och steka biffarna, eller?
Jag lovade mig själv att nu fick det vara nog inga fler svepande formuleringar, nu skulle jag vara rak bestämd, manlig! Sluta med dubbellivet medan kyssarna från älskarinnan ännu inte hunnit kallna på läpparna. Innan det grå vardagslivet sög ner mig igen.
Elin, harklade jag mig. Jag har kommit hem för att säga att vi måste skiljas åt.

Elin tog beskedet på ett vis som bara hon kunde. Egentligen finns det inget som kan rubba Elin. Jag brukade kalla henne min Elin Isberg bara på grund av hennes oberörbarhet.
Vad menar du? undrade Elin från köksdörren. Är det dåligt läge för biffar eller?
Det får du avgöra själv, sa jag. Vill du steka så gör det, vill du inte så låt bli. Jag tänker lämna dig. För en annan kvinna.

De flesta fruar hade väl slängt sig över en med stekpannan i högsta hugg efter sånt här. Eller åtminstone bjudit på ett rejält utbrott. Men Elin hörde inte till de flesta.
Nåja, vilken krumelur du är, muttrade hon lugnt. Hämtade du mina stövlar från skomakaren?
Nej, svarade jag generat. Om det är viktigt för dig så kan jag åka och hämta dem nu på en gång!
Men åh, suckade Elin. Skickar man dig efter stövlar så kommer du hem med mina gamla ändå.

Jag kände mig märkligt sårad. Hela detta samtal om separation gick ju fel inga känsloyttringar, inget drama! Men vad väntade jag mig av isberg-Elin?
Jag tror inte du lyssnar, Elin! sa jag. Jag säger att jag lämnar dig, på riktigt, för en annan kvinna! Du pratar om stövlar!
Och varför inte? sa Elin. Till skillnad från mig står dina skor inte kvar på lagning. Du är fri att gå som du vill.

Vi hade varit gifta länge, men jag kunde fortfarande inte alltid avgöra när Elin skämtade och när hon menade allvar. Det var just hennes stabila sätt jag en gång fallit för trygg, praktisk, diskret. Och så den där lite rundare formen.

Elin var pålitlig, trofast och lugn som en gammal oxe. Men nu älskade jag någon annan. Vilt, förbjudet, otämjt! Dags att ta steget ut i det okända!
Se här, Elin, sa jag med blandning av högtidlighet och dåligt samvete. Jag är tacksam för allt, men jag ska gå. Jag älskar en annan kvinna. Dig älskar jag inte längre.

Otroligt, svarade Elin. Älska eller inte älska, vad gör det? Min mamma älskade sin granne, min pappa älskade hockey och öl. Och ändå blev jag ju en helt fungerande människa, eller hur?

Jag visste redan innan att det var lönlöst att munhuggas med Elin. Hon vägde varje ord som en hantel. Min vilja att bråka försvann helt.
Du är faktiskt fantastisk, Elin, suckade jag. Men det är en annan jag älskar. Galet mycket, syndigt och intensivt. Och till henne ska jag gå, fattar du?

Den andra då, vem är det? frågade hon. Är det Cecilia Lundholm?
Jag ryggade bakåt. Förra året hade jag faktiskt haft något med Cecilia i smyg, men jag trodde absolut inte att Elin kände henne!
Hur vet du? började jag men ångrade mig. I alla fall, nej, det är inte Cecilia.

Elin gäspade trött.
Då kanske Malin Ekman? Är det dit du ska flytta nu?
Jag kände kylan längs ryggen. Malin var också historia, ett gammalt kapitel, men hur kunde Elin veta allt detta? Jo just ja, Elin är som granit, tar aldrig till stora ord.

Fel igen, sa jag. Det är inte Malin och inte Cecilia. Det här är någon annan den ultimata kvinnan. Min stora dröm. Jag kan inte vara utan henne.
Då måste det vara Emma, sa Elin. Men du, Fredrik du är verkligen genomskinlig. Hela stan vet mer om dig än du själv. Din stora dröm Emma Larsson. Trettiofem år, ett barn, två aborter Stämmer?
Jag tog mig för pannan. Mitt i prick! Det var med Emma Larsson jag hade en romans.

Men hur? viskade jag. Har du spionerat på mig?
Snälla nån, Fredrik, sa Elin. Jag är gynekolog, min vän. Jag har haft halva stan som patienter. Om någon varit hos dig, eller rättare sagt om du varit hos någon, märker jag det direkt.

Jag andades djupt.
Låt gå för att du vet. Säg att det är Emma. Men det ändrar inget, jag lämnar dig ändå.

Din toka, sa Elin. Hade du brytt dig hade du åtminstone frågat mig först! Förresten, inget särskilt med Emma, allt är precis som för andra kvinnor. Det säger jag professionellt. Har du sett hennes journal, din drömtjej?
N-neej erkände jag.
Tänkte väl det! Du duschar direkt! Imorgon ringer jag Bengt på vårdcentralen så får du förtur till test. Det vore väl själva den om gynekologens man inte lyckas hitta en frisk kvinna.
Och vad ska jag göra nu? pep jag.
Jag steker biffarna, sa Elin. Och du duschar. Behöver du en riktig drömkvinna utan några konstigheter så säg bara till, så rekommenderar jag någonJag stod kvar i hallen medan Elin försvann mot köket, hennes fotsteg dova och beslutsamma. Någonstans mellan doften av smör i stekpannan och skammen som sved mot huden mindes jag varför jag en gång blev förälskad i henne inte för passionen, men för tryggheten, det gedigna lugnet som omfamnade allting.

I badrummet föll jag på knä, låg kvar en stund och försökte andas bort trycket i bröstet. Det var tyst i huset. Inga yviga känslor, inget bittert gräl. Bara en stilla, rationell tomhet. Jag mötte min egen blick i spegeln och kände mig plötsligt liten genomrutten och barnslig i min jakt på eld där det redan fanns värme.

När jag klev ur duschen hörde jag hur Elin skramlade med porslin. Jag torkade mig, klädde på mig, och gick ut i köket. Hon stod med ryggen mot mig, stekte biffar åt oss båda, som om mitt beslut aldrig uttalats högt.

Du kan sova på soffan inatt, sa hon. Imorgon pratar vi vidare.

En stilla bävan genomfor mig. Kanske var det inte dramatiska slut som räknades, utan fortsättningen. Elins styrka låg i viljan att gå vidare trots allt.

Så där, i det dämpade ljuset mellan diskbänken och köksbordet, anade jag att berättelser ibland slutar med ett litet klick: ett par biffar, en nyduschad man, och en kvinna som aldrig låter sig rubbas. Garnet av mitt gamla liv rullade vidare, ostyrigt, men oavbrutet.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Efter att ha släppt av sin älskarinna ur bilen, tog Buchin ett ömt farväl och körde hem till sitt svenska hem
I Never Imagined That Listening to My Own Family Would Turn Out to Be the Biggest Mistake of My Life I was 29. I worked as a manager at a financial firm with a solid salary, a permanent contract and all the perks. He was an electrician, working on projects—some months he did well, others he barely made ends meet. He wasn’t irresponsible, just didn’t have the kind of “stability” my family considered “respectable.” We’d been together almost four years. Though we didn’t live together, we shared habits, split expenses when we went out, made quiet plans and enjoyed a drama-free, peaceful relationship. My family never said anything straight out… but it was always implied. At gatherings they asked how much he earned, if I’d thought about further studies, or if I was afraid of “falling behind.” My mum would repeat phrases like: “Love isn’t enough for a lifetime.” “You have to use your head, not just your heart.” I always replied that I was fine, that nothing was missing. But slowly, every comment began to sting. I started repeating their words even when he wasn’t around. Things got worse when I met another man at work. He was a sales director, travelled often, talked about investments, progress, connections. He earned more than twice my salary and lived in an upscale neighbourhood. As soon as my family heard about him—without really knowing him—they declared: “Now that’s a man for you.” They shamelessly compared the two, right to my face. I tried to shut it out… but the seeds had already been planted. One evening I met my boyfriend at the usual café. I told him I felt we were headed in different directions, that I needed to think about my future, that I felt pressured. He listened quietly. When I’d finished, he asked just one thing: “Is that how you feel—or did someone else tell you to feel that way?” I didn’t know what to say. I told him I needed time. He simply said: “I can’t compete with what other people think you should have.” And so… everything ended. I went home in tears but convinced I had made a “mature” choice. A few months later, I officially started dating the other man. At first, everything seemed dazzling—expensive restaurants, spontaneous trips, gifts, photos. But soon things appeared that I hadn’t seen before. He’d text when he could… not when I needed. Plans were cancelled at the last minute. When I raised concerns, he said I was exaggerating and should adapt to his pace. Once, during an argument, he said something that still haunts me: “You’re old. I don’t need to be there for you all the time.” Those words chilled me. He started talking badly about me if something annoyed him—correcting me in front of others, making me feel like I was constantly “learning” from him, as if he was above me. When I asked him about our future, he dodged the question. “No need to put labels on everything,” he’d say. Six months later, one day he just stopped replying as before. The next week he told me he needed space and it was best to end things. Months went by. I kept working, stuck in my routine… but with a nagging emptiness. One day, after much thought, I messaged my ex. I asked how he was. He replied politely—not cold, not close. He said he was fine, had switched jobs and was seeing someone. I asked if we could meet up for a chat. We met at a bakery near his office. No lengthy hugs. No “I missed you.” We spoke about general things. At the end, I told him the truth—that I felt guilty for letting other people make my choice for me. He looked at me calmly and said: “I don’t blame you. But I can’t turn back time.” He said he’d moved on. That he’d learned never to feel “not good enough” for anyone again. He didn’t reproach me. Which hurt the most. I asked if he still had feelings for me. He answered: “Love never disappears… but its place changes.” And added that he couldn’t go back to someone who doubted him because of the opinions of others. He paid the bill. Said goodbye politely. And left. I sat there for a long time, unable to move, realising some mistakes cannot be undone. Later, I understood something painfully true: I lost a healthy relationship because I tried to live up to other people’s expectations. My family stopped giving their opinions when everything fell apart… but the damage was done. No one took responsibility for the consequences but me. No one helped me repair the wreckage they pushed me into. It all fell on me. If I could turn back time… I’d do everything differently. And you? Have you ever made a choice under someone else’s pressure—and regretted it afterwards?