Ulla stod vid fönstret och såg hur frosten ritade mönster på rutan. Minus trettio hade de lovat. Kanske mer.
Hon lyssnade.
Nerifrån – röster. Sedan ett rop:
– I kväll! Hör ni?! I kväll ska katten vara borta!
Pär. Husvärden.
Ulla gick från fönstret, svepte sjalen om sig och klev ut i trapphuset. Hon gick ner till bottenvåningen. Där stod grannarna redan – någon i tofflor, någon i öppen jacka. Alla tysta, stirrade på Pär som stod mitt i trappuppgången, röd i ansiktet och uppretad, och pekade mot hörnet.
Där, på elementet, låg en röd katt ihoprullad.
Smal. Med ett avslitet öra. Den darrade.
– Där! – röt husvärden. – Där är ert herrelösa kräk! Hår överallt! Stank! Jag ansvarar för ordningen, och ni har gjort det till ett härbärge!
– Pär, – sa tant Greta från tredje våningen tyst, – han stör ju ingen.
– Stör inte?! – Pär vände sig om mot henne så tvärt att kvinnan tog ett steg bakåt. – Vem var det som klagade på hår överallt?! Vem sa att det var loppor från honom?! Tror ni jag går här och leker?!
Tant Greta såg bort.
Ulla knöt händerna.
Hon ville säga något. Ville. Men halsen snördes åt, och orden fastnade någonstans inuti.
– Kort sagt, – sa husvärden vasst, – klockan sex i kväll – inte en skymt av honom här. Tar ni inte bort honom själva så slänger jag ut honom på gatan. Uppfattat?
Han såg på alla. Ingen svarade.
– Uppfattat, säger jag?!
– Uppfattat, – muttrade någon av männen.
Pär nickade, slog igen dörren och gick.
Grannarna skingrades långsamt, suckande.
Katten låg kvar på elementet – en röd tuss som inte ens förstod att de skulle kasta ut honom i kylan.
Ulla gick upp till sin lägenhet på fjärde våningen. Stängde dörren. Satte sig i köket och stirrade in i väggen.
På kvällen skulle det bli minus trettio.
Han skulle frysa ihjäl.
Det visste hon med säkerhet.
För en gång, om vintern, hittade hon en sparv under trappuppgången – liten, nerkyld, med vingarna tryckta mot kroppen. Hon tog in den, försökte värma den, men det var för sent. Alldeles för sent.
Ulla reste sig, gick till fönstret.
– Herregud, – viskade hon tyst, – vad ska jag göra.
Ulla satte sig igen. Händerna darrade.
Hon var rädd. Rädd för bråket. Rädd att Pär skulle börja skrika. Att grannarna skulle vända sig bort. Att de skulle kalla henne galen.
Men mest av allt var hon rädd att föreställa sig hur den röda tussen skulle ligga i en snödriva – stel, med öppna ögon.
Ulla gick ner mot kvällen.
Katten låg fortfarande på elementet. Den lyfte huvudet när hon kom. Tittade på henne – med gula, vaksamma ögon.
– Vad gör du här? – mumlade hon. – Har du ingenstans att ta vägen?
Katten teg.
Ulla sträckte ut handen – strök över den slitna ryggen. Den ryckte till, men gick inte undan. Började spinna tyst.
Hon gick upp igen.
Halv sex hördes åter röster i trapphuset. Ulla kikade ut i farstun – öppnade dörren en liten springa.
Pär stod nere. Bredvid honom två män från grannuppgången. En höll en säck.
– Där är han, aset, – sa husvärden och pekade på katten. – Ta honom.
Mannen med säcken steg fram.
Då – som på beställning – kom grannen Greta ut från sin lägenhet. Hon såg det, stannade.
– Vad gör ni?
– Ser du inte? – fräste Pär. – Vi städar upp, som vi kom överens.
– Pär, kan vi inte låta bli? – sa tant Greta tyst. – Kan inte någon ta honom?
– Vem då?! – vrålade han. – Du?! Eller alla de där som bor i trapphuset och tiger?! Nej! Det är jag som får reda upp det igen!
Tant Greta såg bort.
– Just det, – väste husvärden.
Ulla stod där uppe och lyssnade. Hjärtat bankade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet.
Där nere kastade mannen säcken över katten. Den skrek – vilt, förtvivlat. Rev och slet. Men de stoppade ändå in den och knöt igen.
– Där var det, – sa Pär. – Bär den till soptunnan. Han klarar sig själv, om han är klok.
Männen bar säcken mot utgången.
Dörren slog igen.
Ulla släppte dörrhandtaget. Händerna skakade. Benen vek sig nästan.
Hon gick tillbaka till köket. Satte sig. Stirrade in i väggen.
Men efter en minut – flög hon upp.
Grep ytterrocken. Slet på sig stövlarna. Sjalet om axlarna.
Sprang ut i trapphuset.
Rusade ner – så fort att hon nästan föll i kurvan.
Slet upp ytterdörren.
Ulla sprang mot soptunnan.
Säcken låg i en snödriva intill soptunnan.
Hon knöt upp. Händerna darrade – knuten gav inte med sig.
Säcken öppnades.
– Lever, – flämtade Ulla. – Lever, tack och lov.
Hon tog upp katten – han var lätt, nästan viktlös. Tryckte honom mot bröstet, skyddade med rockskörten.
Sprang tillbaka.
I trapphuset – röster igen.
Pär stod vid brevlådorna. Rökte. Fick syn på henne – med katten i famnen – och ansiktet förvreds.
– Vad fan håller du på med?! – skrek han.
Ulla stannade. Hämtade andan.
– Jag tar honom hem till mig, – sa hon. Rösten darrade, men orden kom klara.
– Vart då?! – Pär steg fram mot henne. – Jag sa – inte en skymt av honom!
– Ni sa – inte i trapphuset, – Ulla höjde hakan. – Så jag tar honom. In i lägenheten. Till mig.
– Är du helt från vettet?! – han petade henne på bröstet.
Ulla gick upp till fjärde våningen.
Gick in i lägenheten. Stängde dörren.
Satte sig på golvet – i ytterrocken, i stövlarna.
Katten låg i hennes knä. Öppnade ett öga – såg på henne.
– Nu, – viskade Ulla. – Nu är du hemma.
Händerna darrade. Tårarna rann längs kinderna.
Men inuti – för första gången på många år – var det varmt och stilla.
En vecka senare kom Pär till Ulla.
Han knackade på dörren – inte högt, nästan försiktigt.
Hon öppnade. Blev förvånad.
– Du? Vad har hänt?
Han stod på tröskeln – utan jacka, i en gammal tröja.
– Kan jag? – frågade han.
Ulla nickade. Släppte in honom.
Pär gick in i köket. Satte sig. Katten hoppade ner från fönsterbrädan, nosade på hans skor och försvann in i rummet.
– Te? – frågade Ulla.
– Nej tack.
Han teg en stund. Sedan suckade han.
– Jag kom inte för att be om ursäkt, – sa Pär och suckade. – Bara för att säga att du gjorde rätt.
Han reste sig. Gick mot dörren.
– Pär, – ropade Ulla efter honom.
Han vände sig om.
– Tar du ett te ändå?
Han stannade. Nickade sedan.
– Ja, det gör jag.
De satt i köket – drack te, teg. Katten hoppade upp i Ullas knä. Började spinna.
– Vad heter han? – frågade husvärden.
– Rufus, – log Ulla. – Bara Rufus.
Pär nickade. Drack ur koppen. Ställde sig upp.
– Nej, jag går väl.
– Pär, – ropade Ulla igen. – Om du vill, kom in på en kopp nån gång.
Han såg på henne. Log snett.
– Jag kommer.
En månad gick. Sedan två.
Rufus lade på hullet. Pälsen glänste. Örat läkte. Han sov på fönsterbrädan – där solen lyste på morgonen.
Grannarna vande sig. Tant Greta kom ibland med fiskrester. Nina bjöd på gräddfil. Till och med mannen på femte våningen hade en gång med sig en klösbräda.
– Hittade den vid soptunnan, – sa han. – Verkar hel.
Ulla tog emot gåvorna – och blev alltid förvånad.
Utanför föll snön. Frosten ritade mönster på rutan.
Men i lägenheten var det varmt.
Och i hjärtat – det också. Den läxan Ulla lärde sig var att ibland krävs bara en enda handling för att förändra allt, och att modet att göra det rätta ofta belönas långt bortom vad man vågat hoppas.
