Jag är 46 år gammal och för den som betraktar mitt liv utifrån ser allt ut att vara precis som det ska. Jag gifte mig tidigt vid 24 med en arbetsam och pålitlig man. Vid 26 och 28 födde jag våra barn, tätt efter varandra. Studierna lade jag på hyllan, för schemat gick inte ihop och barnen var små. Det finns tid sen, tänkte jag. Det blev aldrig några bråk eller skrik. Allt rullade på som det ska göra.
År efter år följde jag samma mönster. Jag gick upp först av alla, gjorde frukost, såg till att hemmet var i ordning och gick till jobbet. Hem igen i tid för att hinna laga mat, tvätta, städa, fixa. Helgerna var alltid fyllda av släktkalas, födelsedagar, måste-göra-listor. Jag var alltid där, tog alltid ansvar. Saknades något så löste jag det. Behövde någon något så ställde jag upp. Jag frågade mig aldrig om jag ville något annat.
Min man har aldrig varit en dålig människa. Vi åt middag, tittade på tv, sedan la vi oss. Han var aldrig särskilt kärleksfull men heller aldrig kall. Han krävde inte mycket, men klagade heller aldrig. Våra samtal kretsade kring räkningar, barn, logistik.
En vanlig tisdag satte jag mig i soffan och det var alldeles tyst. Plötsligt slog det mig jag hade ingenting att göra. Inte för att allt var perfekt, utan för att ingen behövde mig just då, för första gången på jag vet inte hur länge. Jag såg mig omkring och insåg att jag hållit ihop det här hemmet i åratal, men själv anade jag inte längre vad jag skulle ta mig till här inne.
Den dagen öppnade jag en låda med gamla papper. Där låg betyg, påbörjade utbildningar, anteckningsblock fyllda med drömmar och halvfärdiga projekt, ett liv som alltid fick vänta. På några gamla foton såg jag mig själv: innan jag blev fru, innan jag blev mamma, innan jag var den som löste allt. Ingen nostalgi. Bara något värre känslan av att jag gjort allt, men aldrig stannat upp för att fråga mig själv om det här var vad jag ville.
Jag började se det jag tagit för självklart. Att ingen frågar mig hur jag mår. Att om jag kommer hem helt slut, så måste jag ändå fixa resten. Att om min man säger att han inte orkar gå på en släktmiddag så är det okej men om jag vill slippa förväntas jag ändå gå. Att min åsikt finns, men aldrig väger tungt. Inga höjda röster, inga bråk. Men heller inget utrymme för mig.
En kväll över middagsbordet sa jag att jag funderade på att ta upp studierna igen eller prova något nytt. Min man såg på mig, förvånad, och frågade: Men varför nu? Han sa det inte elakt bara som den som aldrig behövt ifrågasätta varför något som funkar plötsligt behöver ändras. Barnen var tysta. Ingen sa emot. Ingen förbjöd. Ändå insåg jag att min roll var så självklar att om jag klev utanför blev det genast obekvämt.
Jag är fortfarande gift. Jag har inte gått, jag har inte packat, jag har inte tagit några drastiska beslut. Men jag lurar inte mig själv längre. Jag vet nu att jag i över tjugo år har levt för att upprätthålla en struktur, där jag varit oumbärlig men aldrig huvudpersonen.
Hur repar man sig från något sådant?





