Leonid vägrade envist tro att Irina var hans dotter. Vera, hans fru, jobbade i den lokala ICA-butiken. Rykten gick om att hon ofta låste in sig i lagerutrymmet med andra män. Därför litade Leonid aldrig på att den lilla Irina var hans barn. Och han avskydde henne. Det var bara morfar som fanns där för sitt barnbarn – han gav Irina kärlek, stöd och testamenterade sitt hus till henne. Det var bara morfar som älskade lilla Irina Som barn var Irina ofta sjuk. Hon var späd och ovanligt liten till växten. “Varken i din eller min släkt har vi så småväxta”, sa Leonid. “Den ungen är ju knappt över krukans kant!” Efter ett tag tog även mamman avstånd från sin dotter på grund av faderns inställning. Den enda som verkligen älskade Irina var därför morfar, gamle Mats. Hans stuga låg längst ut på bygden, på gränsen till skogen. Mats hade alltid arbetat som skogvaktare, och fortsatte att gå sina rundor även som pensionär. Han plockade bär och medicinalväxter, matade djuren på vintern och hade enligt byn en liten air av klok gubbe. Vad han sade slog ofta in, och människor kom för att be om råd eller köpa örtte. Morfar Mats hade förlorat sin hustru för länge sedan och fann tröst i skogen och i barnbarnet. När Irina började skolan bodde hon mest hos honom. Han lärde henne allt om växter och läkande rötter. Irina tog till sig kunskapen lätt och när folk frågade vad hon ville bli, svarade hon: “Jag ska läka människor!” Mamman menade att det inte fanns pengar till någon utbildning, men morfar tröstade henne och lovade att hjälpa till – korna kunde alltid säljas vid behov. Han testamenterade huset och hoppet om lycka till sitt barnbarn Vera, hans dotter, kikade sällan in till Mats men dök plötsligt upp när hennes egna son, Andreas, hade spelat bort pengar i staden och fått stryk. Nu krävde andra att skulden betalades. “Nu först, när det brinner, kliver du över min tröskel?” sa morfar strängt. “Du har aldrig brytt dig – nu tänker jag inte betala Andreas skulder. Jag vill hjälpa mitt barnbarn.” Vera blev rasande. “Jag vill aldrig mer se er, nu har jag varken far eller dotter!” skrek hon innan hon rusade ut. När Irina sedan kom in på sjuksköterskeskolan bidrog varken mor eller far – det var bara morfar som hjälpte till, och stipendiet hon fick tack vare sina goda betyg. Precis innan Irina blev klar med utbildningen blev morfar sjuk. Han berättade att han testamenterat stugan till sitt barnbarn och bad henne söka jobb i staden, men aldrig glömma huset. Husets själ skulle leva vidare så länge en människa fanns där – och “var inte rädd för att vara här själv, din lycka väntar just här,” förutspådde Mats. Morfar Mats förutsägelse slog in Samma höst gick Mats bort. Irina började arbeta som undersköterska på regionsjukhuset och tillbringade helgerna i morfars stuga. Ved fanns i överflöd och där fick hon lugn och ro. En kväll i snöstorm knackade det plötsligt på dörren. Där stod en ung, okänd man och undrade om hon hade en spade som han kunde låna. Bilen hade fastnat i snön utanför. Irina lät honom låna spaden och erbjöd honom att komma in på en kopp te för att vänta ut ovädret. Mannen hette Staffan och var på väg mot samma tätort som Irina arbetade i. De bestämde sig för att åka tillsammans. Efter den dagen dök Staffan plötsligt upp vid hennes sida efter jobbet och skämtade om att hennes te måste vara magiskt – han längtade efter att träffa henne igen. Något bröllop ville Irina inte ha och till slut gav Staffan upp; de behövde bara varandra och kärleken de hittat. När deras första barn föddes blev personalen på BB förvånade över att den lilla och sköra Irina fått en så stark pojke. På frågan vad han skulle heta svarade Irina: “Han ska heta Mats, efter världens bästa morfar.”

Leif vägrade envist tro att Irma var hans dotter. Vera, hans fru, arbetade i en matbutik i Linköping. Ryktet gick att hon ofta stängde in sig på lagret tillsammans med andra män. Därför litade Leif aldrig på att den lilla Irma verkligen var hans dotter. Han blev hård mot henne, och barnets liv var inte lätt. Den enda som tog henne till sitt hjärta var farfar gamle Mattias, som senare testamenterade sitt hus till Irma.

Farfar Mattias älskade lilla Irma
Redan som barn var Irma ofta sjuk. Hon var späd och betydligt mindre än klasskamraterna. Såna små finns varken på min eller din sida av släkten, brukade Leif säga. Och hon är knappast lång som en tändsticka. Snart smittade hans kyla även av sig på modern.

Men Irma älskades alltid av någon farfar Mattias. Hans röda stuga låg vid utkanten av byn nära skogen. Mattias hade varit skogvaktare hela sitt liv. Även efter pensionen gick han ut i skogen nästan dagligen. Han plockade bär, örter, och under vintern matade han rådjuren. Folk i byn såg honom som lite egensinnig och vissa var till och med rädda för honom. Ibland sa han något som föll in senare. Men när någon behövde hjälp med örter och teer gick man till Mattias.

Hans fru gick bort tidigt, och sorgen lindrades av skogen och lilla Irma. När flickan började skolan bodde hon oftare hos farfar än hemma. Mattias lärde henne allt om örternas läkande krafter. Irma lärde sig snabbt, och när någon frågade vad hon ville bli svarade hon: Jag ska hjälpa folk att bli friska. Mor Vera avfärdade drömmen, Jag har inte råd att betala någon utbildning. Men farfar svarade: Jag är inte utfattig, och om det kniper får vi väl sälja korna.

Han testamenterade både huset och lyckan till sitt barnbarn
Vera kom sällan på besök, men en dag stod hon plötsligt utanför stugan. Hon behövde låna pengar hennes son hade hamnat i trubbel i Norrköping på grund av spel. Andreas hade blivit misshandlad och tvingades skaffa fram pengar omedelbart.

Så nu duger det att komma hit? sa Mattias strängt. Du har inte satt din fot här på åratal! Han vägrade hjälpa till: Jag tänker inte betala Andreas skulder. Jag måste hjälpa Irma att studera.

Vera blev rasande. Jag vill aldrig se er mer, jag har varken far eller dotter längre! skrek hon och stormade ut. När Irma kom in på sjuksköterskeprogrammet gav föräldrarna inte en krona. Bara farfar hjälpte henne, och hon klarade sig med stipendium, för Irma var duktig i skolan.

Innan examen blev Mattias sjuk. Han kände att hans tid närmade sig och berättade för Irma att han skrivit huset på henne. Han bad henne att söka jobb i Linköping men aldrig glömma huset. Ett hus lever där någon andas mänsklig värme, sa han. Glöm inte att elda i kakelugnen om vintern. Var inte rädd för att stanna här själv. Ditt öde väntar på dig här. Du ska bli lycklig, lilla vän. Det var som om han visste något hon inte visste.

Mattias visade sig få rätt
Mattias gick bort på hösten. Irma började arbeta som sjuksköterska på sjukhuset i kommunen. På helgerna for hon till stugan och lade in ved i kakelugnen för att hålla värmen. Farfar hade gjort upp så mycket ved att det räckte länge. En särskilt kall helg ville hon inte stanna i sitt lilla hyrda rum i stan utan åkte ut till stugan.

När kvällen närmade sig drog ett snöoväder in. Plötsligt knackade det på dörren. Utanför stod en ung man hon aldrig sett förut. Hej, jag har fastnat med bilen utanför ditt hus. Har du en spade? frågade han. Det står en vid verandan, ta den gärna. Behöver du hjälp? sa Irma. Den reslige mannen skrattade lite åt förslaget. Nä, jag vill inte att även du ska bli insnöad! sa han.

Han grävde frenetiskt, men bilen satt fast. Så Irma bjöd in honom på te medan snöfallet lugnade sig. Är du inte rädd att bo själv vid skogsbrynet? frågade mannen. Irma svarade att hon mest var där under helgerna, annars jobbade hon i stan. Jag oroar mig mest för om bussen hem kommer. Han, som hette Stellan, erbjöd skjuts nästa dag. Han bodde också i samma stad.

Efter det sågs de ofta. En dag väntade Stellan utanför jobbet. Ditt örtte måste ha magiska krafter! skojade han. Jag ville verkligen ses igen. Kanske bjuder du på mer te?

Det blev aldrig något bröllop. Irma ville det inte. Stellan försökte övertala henne till en början, men gav sedan upp. Istället levde de tillsammans i ömsesidig kärlek. Irma fick själv uppleva att verklig omtanke och godhet finns män kan faktiskt bära sina älskade på händerna. När deras första barn föddes förvånades personalen på BB över att en så nätt kvinna födde en sådan ståtlig son. De döpte honom till Mattias, efter en mycket god människa.

Så lärde sig Irma att lycka inte handlar om blod eller arv, utan om att ge och ta emot kärlek; någonstans väntar alltid godhet där du minst anar det.