Hör du, jag måste berätta om Linnea hon kommer från en liten håla ute på landet, du vet sådär sömnigt som bara svenska småstäder kan vara. Och där, mitt bland röda stugor och lingonsnår, mötte hon Erik, och något slog gnistor direkt det var som Cupido prickade rätt. De blev förälskade och bestämde sig för att lämna den trygga hemorten bakom sig.
De sa till sina föräldrar att de skulle flytta till Stockholm för att jobba ihop pengar till bröllopsfesten, och det var ju sant de började jobba och spara för fullt. Men sen blev de less på hela grejen med storstadsbröllop: folk kommer i sneakers och slitna jeans, nästan ingen vill ha presenter längre, det är bara pengar som gäller, och festen blir ett stående bord eller till och med ett onlineevent, och allting går till att betala på bolånet.
Så Linnea och Erik gjorde precis så. Fast deras mammor, när de åkte hem till bygden, ordnade i alla fall ett litet smörgåsbord, så det blev ändå lite högtidligt. De kände ju ingen i Stockholm heller, men det är inte riktigt poängen jag berättar allt det här så att du fattar vilka de är, och hur de tänker…
Nu har det gått fem år sedan bröllopet. De tog det lugnt med barn, eftersom bolånet skulle betalas. Linneas mamma är lite av en krigare hon uppfostrade dottern själv och missade aldrig ett tillfälle att påminna Linnea om att hon skulle bli världens bästa mormor och att hon väntade ivrigt på barnbarn. Men Linnea visste att om de skulle bo med hennes mamma skulle de snabbt börja gå varandra på nerverna. Ingen brådska alltså, så de väntade lite till med barn.
Men så började Linnea bli sur på Erik för saker hon känt förut, fast tidigare hade hon kunnat låta det passera. Hon ringde mig och sa:
Han pratar timmar i telefon med andra, men med mig är det bara hej och hejdå… Men när han kommer hem från jobbet, då pratar ni väl mycket? Jag vill bara se en lugn film om kärlek på kvällen, men han fastnar alltid för nån skräckfilm. Hur många tv-apparater har ni? Nuförtiden brukar man ju ha datorn och hörlurar, men det känns ju inte som att man lever ihop om man sitter bredvid varandra och tänker på helt olika saker. Exakt! Jag tror inte Erik riktigt fattar mig! Det är en rätt unik klagan faktiskt. Varför skrattar du? Okej, jag slutar. Linnea, när har ni det riktigt bra ihop då? När vi är på semester eller när vi har folk på besök då är han så uppmärksam…
Vi pratade i nästan en timme. Hon berättade om när de träffades och hur alla tjejer var avundsjuka. Jag insåg att ett av hennes problem är att hon har en lite orealistisk, typiskt kvinnlig längtan efter att visa upp sig för andra och i Stockholm har hon ingen att visa sig för. Det är första grejen, och den andra…
Linnea, hur ser ditt drömäktenskap ut? Med barn, självklart. Jo, det är väl standard att prata om barn, men många relationer går ju åt skogen efter att barnen kommit… Min man ska vara intresserad av hur jag mår, hur det går på jobbet, hur jag ser ut, och han ska ge beröm för maten jag lagar… Brukar han inte berömma alls? Jo, han säger att det är gott, men det räcker inte för mig. Berätta mer… Han kommer hem, du lagar mat, och sen…? Jag har fixat potatismos och köttbullar, och han… Han gnuggar händerna och ler. Men det är ju också ett slags komplimang! Det hade varit mycket värre om han sköt bort tallriken och sa att han inte var hungrig…
Linnea blev tyst, jag tror inte hon riktigt såg hela poängen med sin klagan, men ändå var hon irriterad på sin man. Vad hon egentligen saknade, det fattade jag och för att vara säker frågade jag mer om hennes relation med mamman.
Jag fick veta att hennes mamma är väldigt känslostyrd. Hon ställer alltid tusen frågor och när något går åt pipan är hon alltid där och säger det ordnar sig, gumman.
Det brukar ju sägas att man gifter sig med någon som är som ens förälder, eller någon som kan ge en mycket kärlek. Linnea har aldrig haft en pappa, så hon har aldrig funderat på att inte alla människor är superexpressiva känslomänniskor.
Till slut förklarade jag för Linnea att hon, i princip, varit gift med sin mamma i fem år och hon förväntar sig att Erik ska vara likadan. Först blev hon chockad, men sen efter lite betänketid höll hon med.
Hur ska jag då skilja mig från mamma? Det är lätt! Varje gång du känner dig sårad, så tänk att det inte är Erik utan din omtänksamma mamma som är där för dig, och ingen kan konkurrera med henne. Och det är allt? Jepp! Och plötsligt kommer du märka att irritationen bara försvinner av sig själv!
