Jag råkade få den tveksamt glamorösa titeln äldst i vår storfamiljvilket betydde att jag fick ta hand om allt från disk till småsyskon och städning. Det var ett jobb jag aldrig ansökte om men på något sätt ändå fick på halsen. På skolan och hemma i kvarteret blev jag retad för att jag alltid släpade runt på barn som hängde i mig som klängväxter. Jag grät i smyg och lovade mig själv att aldrig någonsin skaffa egna barn. Min pappa svarade på mina löften med ett gammalt svenskt klassiker: han gav mig en omgång som om det var dags för en runda i hockeyrinken. Jag ska rycka upp dig! sa han och började gå till jobbet på mitt känsloliv.
Efter nian skickade de iväg mig till en yrkesutbildning för att bli kock. Du måste ha ett riktigt jobb! sa de och vädjade till min pliktkänsla som alla svenska föräldrar gör. Efter studenten fick jag anställning på ett fik. Och nu, trodde jag, skulle jag äntligen bestämma självmen inte då! Mamma och pappa tog varje chans att läxa upp mig och bad till och med att jag skulle smuggla bullar och sallader hem till familjen. Du får väl inte vara dum! morrade de och höll koll på min lön och mitt bankkort (inte ens Swish var säkert för mig).
Det var då jag gjorde något riktigt svenskt: jag tog mod till mig, köpte en tågbiljett, och drog till Stockholm. Kändes som att jag tog det första steget ut ur ett Ikea-varuhusingenting skulle vara som förut! Jag fick snabbt jobb som diskare på en restaurang, hyrde ett rum hos en äldre dam, Birgitta, som bjöd på filterkaffe och var schysstjag betalade hyran exakt till kronan, och tvättade både hennes och min disk om det behövdes. Snart blev vi goda vänner och trivdes med våra hemlagade köttbullar och småprat om livet.
Efter ett tag fick Birgitta för sig att hon ville matcha mig med grannen Lars, och vi bestämde oss till slut för att gifta oss (något man gör när man fått nog av att äta ensam framför TV4). Lars föräldrar var såklart med på noterna, typiskt svenskt. Ett år senare fick vi först en dotter som vi döpte till Ylva, och sen en son, Sverker båda typiskt svenska namn, inte direkt inspirerade av kungar men ändå gammeldags och trygga.
Mitt i det där bullbakande livet fick jag plötsligt hemlängtan och bestämde att det var dags att hälsa på mamma och pappa i Uppsala. Jag och Lars packade presentpåsar med Marabou och halsdukar från H&M, och drog iväg. Tyvärr uppskattade mina föräldrar det lika mycket som en kall kopp kaffede slängde ut oss, smällde igen dörren och blängde inte ens på barnen. Känslan? Som att någon snott min plats på bussen.
Jag tog med mig presenterna hem i ren protest, och bestämde där och då att mina framtida besök hos dem skulle stanna på Facebook. Man kan ju alltid trycka like på deras bilder men någon mer verklig fika? Aldrig mer.
