Philip och Angelina verkade leva lyckligt tillsammans, men det fanns ett problem med ekonomisk ojämlikhet. Philip spenderade ständigt pengar på sig själv, köpte sportkläder och gick regelbundet till skönhetssalongen.

Uncategorized

Author I want to knowReading 3 minViews 2Published by March 14, 2026

9 juni 2024

När jag tänker tillbaka på mina år med Filip, känns det märkligt att allt ändå kändes så bra förut. Vi verkade ha det fint tillsammans, åtminstone på ytan. Men det fanns alltid en slags obalans, särskilt när det gällde pengar. Filip spenderade jämt sina egna pengar på sportkläder och bokade in sig på dyra frisörbesök, medan jag försökte vara sparsam. Jag klippte håret själv i badrumsspegeln, höll nere onödiga utgifter och satte av pengar till hushållet. Men det kändes som om Filip aldrig riktigt uppskattade mina ansträngningar.

För några veckor sedan bad jag honom köra mig till mamma i Malmö för att lämna över en TV jag inte längre behövde. När han väntade utanför badrummet, hörde han mig prata med mamma. Han blev upprörd när han förstod att jag hade köpt en ny lägenhet mitt i centrum, utan att berätta för honom. Han krävde genast svar och ville veta hur jag hade råd.

Jag berättade att jag lånat pengar av min kusin, men Filip misstänkte att det fanns mer bakom historien. Han konfronterade min kusin, som bara skrattade och sa: “Du får fråga Stina om du vill veta allt.” När Filip sen frågade mig igen, sa jag att jag fått stöd från min syster också. Han blev mer och mer besviken, och tillslut gav han mig ett ultimatum: antingen betalar jag honom halva värdet av lägenheten ungefär 600 000 kronor eller så skiljer vi oss.

Jag kände inget annat val än att gå med på skilsmässan. Efter alla dessa år, insåg jag att vi inte kunde komma vidare. Nu bor jag tillsammans med mamma i min nya tvåa, och försöker bygga upp livet på nytt.

Det känns tomt, men ändå befriande. Det sista året har verkligen visat för mig hur viktigt det är med ärlighet och tillit i en relation. Men när den försvinner, kan det inte finnas någon framtid. Det är svårt att släppa allt, men i Sverige säger vi ibland: “Det är bättre att vara ensam än att leva med ständiga bråk.” Jag funderar på det ofta nu.

Add a comment

Philip och Angelina verkade leva lyckligt tillsammans, men det fanns ett problem med ekonomisk ojämlikhet. Philip spenderade ständigt pengar på sig själv, köpte sportkläder och gick regelbundet till skönhetssalongen.

Jag saknar honom. Aldrig förr har jag saknat någon på det här sättet. Och jag förstår inte varför – särskilt när jag inte alltid kände mig helt bra med honom och det fanns saker jag inte tyckte om. Vi träffades på Facebook, började skriva till varandra och han bjöd ut mig på fika. Vi träffades i en park – jag var nedstämd och hade träningsvärk, det var kallt och kvällen var klar. Vi pratade om livet och om vilka vi är. När vi gick hem gav jag honom en lång kram som kändes som “hemma”, trots att han var reserverad och allvarlig. Kramen avslöjade något mjukt i honom. Vi fortsatte att hålla kontakten – “god morgon”-meddelanden från honom, samtal hela dagarna, vi började umgås, dela drömmar och planer. Han berättade att han bodde med en vän, om sitt ex, och att han gärna skrev med tjejer han varit ute med. Sen flyttade han hem till sina föräldrar. När vi blev officiella erkände han att han bott ihop med sitt ex — de var “bara kollegor” nu enligt honom. Han lade ut en bild på dem tillsammans. På hans födelsedag skulle jag överraska honom med middag på en medeltidsrestaurang, men plötsligt fick jag ett elakt Instagrammeddelande från en kvinna. Det visade sig vara hans ex. Jag svarade inte utan frågade istället honom. Han sa att hon brukade skicka folk att trakassera andra. Han hävdade att han löst det, men meddelandena fortsatte. Jag svarade så lite som möjligt och blockade sedan. Vi klarade oss igenom det och fortsatte tillsammans. Han stöttade mig när jag var arbetslös och hjälpte mig ibland ekonomiskt, även fast jag aldrig bad om det. När han reste bort fick jag bo hos honom, men att vara där i flera veckor blev ett misstag. Han ville “testa” hur jag var hemma; vi köpte alltid färdigmat för att “inte slösa tid”. När resan var över var pengarna slut. Jag försökte övertala honom att spara, men han tyckte inte att jag hjälpte honom nog. När jag fick jobb ville han “pröva mig” – skulle jag bidra till hushållet och täcka allt han lagt ut? Han klagade på sina utgifter, vilket gjorde mig ledsen. Allt förändrades – färre planer, korta meddelanden, han ville ta igen ekonomin, kände sig instabil, och tog nästan aldrig initiativ till att ses. En dag sa han att jag “tömt hans fickor”, fastän jag ofta betalade själv och aldrig bad om något. Vi beslutade att avsluta det på ett värdigt sätt och tackade för det fina och lärdomarna. Sen försökte vi igen, men han bjöd mig inte ens på middag hemma hos sig. Jag började ifrågasätta om jag behövde ta med mig lunch, eftersom han ibland inte verkade bry sig. Jag sa hur jag kände men fick ingen reaktion. Det gjorde att jag började känna mig som en belastning och det förstörde relationen. En dag svimmade jag nästan på tunnelbanan när vi var tillsammans – han reagerade inte, vilket alienerade mig helt. Innerst inne ville jag vara med honom, men insåg att detta inte var mannen för mig, trots våra gemensamma drömmar. Jag bad ofta om att aldrig somna osams, men började istället somna gråtandes bredvid honom. Till slut fick jag nog, packade mina saker och gick. Vi pratade ut – jag tog till och med tillbaka en teckning jag gett honom. Något gick sönder, både i honom och i mig. Veckor senare hördes vi och han sa att när jag tog teckningen försvann hans sista lycka. Vi stängde dörren igen. Då och då skickade jag tacksamhetsmeddelanden eller videoklipp, men han svarade aldrig. Allt kändes tomt. En natt fick jag ett meddelande med förolämpningar – anklagelser om att jag splittrat honom från hans familj. Jag tog bort chatten och blockade. Sen började jag bli kontaktad på sociala medier av folk från hans jobb, och förstod att det var exet eller en ny tjej. Jag kontaktade hans chefer och satte stopp genom att säga att jag annars skulle gå vidare juridiskt. Då slutade det. Jag blev ledsen och förändrades. Jag insåg att han inte var mannen för mig. Det var smärtsamt att se honom igen med någon som orsakat så mycket kaos. Ibland saknar jag honom och de fina stunderna, men det är allt. En sak vet jag: han kände ro med mig och var stolt över det vi hade. Jag tror inte han kommer känna likadant med henne – eller vara den mannen som han skulle vilja visa upp för världen.