Jag var sexton år när jag blev gravid med en pojke jag älskade djupt. Jag träffade Mikael i ett år och sedan blev jag med barn. Mikael var min klasskamrat. När vi fick reda på graviditeten blev vi skrämda, så vi vågade inte berätta för våra föräldrar. När de till slut fick veta blev de rasande.
Vår familj ansågs vara ett föredöme. Jag var enda dottern och hade lysande betyg i skolan. Både jag och Mikael var minderåriga, så våra föräldrar beslutade åt oss.
Vi hade båda höga betyg och föräldrarna drömde om att vi skulle börja på universitet, få bra utbildning och ett gott yrkesliv. Ett barn skulle förstöra allt det där.
Mamma tvingade mig att göra abort. Det var fortfarande möjligt. Allting gick fort och märkligt lätt.
Efteråt föll vi tillbaka i vår vardag. Vi fortsatte ses. Vi tog studenten, började på universitetet i Stockholm och gifte oss året därpå. Föräldrarna höll sig undan. Sen blev jag gravid igen. Alla var glada, till och med farmor stickade små vantar.
Men det konstiga började i sjätte månaden. Jag började blöda och allt kändes som om det blåste kallt genom mina drömmar. Min lilla pojke föddes för tidigt: inte större än ett paket Guldnougat och vägde bara drygt ett och ett halvt kilo. Tre timmar efter födseln dog han tyst som vintermörker.
Komplikationer uppstod, som snurrande snö i huvudet, och läkarna kunde inte stoppa blödningen. Min livmoder togs bort och med den möjligheten att någonsin bli mamma igen. Mamma kom till sjukhuset, med doft av kaffe och ångest, och sa att hon ångrade att hon tvingade mig till abort för länge sen. Men hennes ord försvann som dimma.
Det förflutna är ett gammalt isberg, och felstegen fryser fast och kan aldrig smältas bort. Nu kan jag aldrig bli mamma, aldrig gunga ett barn under svenska björkar. Jag vet inte om Mikael och jag kan hålla ihop och finna lyckan. Små barn och deras skratt är så viktiga i den svenska drömmen om en familj där alla samlas runt varma kanelbullar.
