Mamma sa åt mig att göra mig av med barnet – nu kommer jag aldrig kunna få barn igen.

Uncategorized

Author Jag gillar detReading 3 minViews 29Published by March 30, 2026

Jag var sexton år när jag blev gravid med en pojke jag älskade djupt. Jag träffade Mikael i ett år och sedan blev jag med barn. Mikael var min klasskamrat. När vi fick reda på graviditeten blev vi skrämda, så vi vågade inte berätta för våra föräldrar. När de till slut fick veta blev de rasande.

Vår familj ansågs vara ett föredöme. Jag var enda dottern och hade lysande betyg i skolan. Både jag och Mikael var minderåriga, så våra föräldrar beslutade åt oss.

Vi hade båda höga betyg och föräldrarna drömde om att vi skulle börja på universitet, få bra utbildning och ett gott yrkesliv. Ett barn skulle förstöra allt det där.

Mamma tvingade mig att göra abort. Det var fortfarande möjligt. Allting gick fort och märkligt lätt.

Efteråt föll vi tillbaka i vår vardag. Vi fortsatte ses. Vi tog studenten, började på universitetet i Stockholm och gifte oss året därpå. Föräldrarna höll sig undan. Sen blev jag gravid igen. Alla var glada, till och med farmor stickade små vantar.

Men det konstiga började i sjätte månaden. Jag började blöda och allt kändes som om det blåste kallt genom mina drömmar. Min lilla pojke föddes för tidigt: inte större än ett paket Guldnougat och vägde bara drygt ett och ett halvt kilo. Tre timmar efter födseln dog han tyst som vintermörker.

Komplikationer uppstod, som snurrande snö i huvudet, och läkarna kunde inte stoppa blödningen. Min livmoder togs bort och med den möjligheten att någonsin bli mamma igen. Mamma kom till sjukhuset, med doft av kaffe och ångest, och sa att hon ångrade att hon tvingade mig till abort för länge sen. Men hennes ord försvann som dimma.

Det förflutna är ett gammalt isberg, och felstegen fryser fast och kan aldrig smältas bort. Nu kan jag aldrig bli mamma, aldrig gunga ett barn under svenska björkar. Jag vet inte om Mikael och jag kan hålla ihop och finna lyckan. Små barn och deras skratt är så viktiga i den svenska drömmen om en familj där alla samlas runt varma kanelbullar.

Add a comment

Mamma sa åt mig att göra mig av med barnet – nu kommer jag aldrig kunna få barn igen.

Rör inte upp det förflutna Taïsia reflekterar ofta över sitt liv nu när hon passerat femtio. Hon kan inte kalla sitt äktenskap lyckligt, och allt är mannens, Jurians, fel. De gifte sig en gång i tiden av kärlek och älskade verkligen varandra. När maken började förändras missade hon när det hände. De bodde på landet, i svärmor Annas hus. Taïsia strävade efter lugn och respekt mellan alla, och Anna svarade med värme och omsorg. Taïsias mor bodde i grannbyn med sin yngsta son och var ofta sjuk. – Anna, hur går det med din svärdotter? undrade grannarna vid brunnen, i butiken eller ute på vägen. – Jag har inget ont att säga om Taïsia, hon är respektfull och klarar av allt i hushållet och hjälper till, svarade svärmodern alltid. – Visst, det tror vi när svärmor berömmer svärdottern! Det har då aldrig hänt förut, svarade de tvivlande grannarna. – Tyck vad ni vill, svarade Anna och gick vidare. Taïsia fick dottern Vera, och alla gladdes. – Taïsia, Vera liknar mig! utbrast svärmor och letade efter sina drag hos barnbarnet, men Taïsia skrattade och brydde sig inte om likheten. När Vera var tre födde Taïsia sonen. Glädje och oro om vartannat. Jurian arbetade och Taïsia var hemma med barnen, medan svärmor hjälpte till. De levde som folk gör – kanske till och med bättre. Lugnt och stilla, Jurian drack inte som flera andra män. Ibland såg man en del fruar släpa hem sina män från bygdegården när de varit ute och rumlat. När Taïsia väntade tredje barnet fick hon höra att maken var otrogen. På en liten ort sprider sig sådant snabbt, och snart visste alla att Jurian låg med änkan Tanja. Grannen Valentina kom och berättade. – Taïsia, du väntar tredje barnet med Jurian, men han är otrogen och springer efter andra! sade Valentina rätt ut. – Är det sant? Jag har då inte märkt nåt konstigt, svarade hon förvånat. – Inte konstigt att du missar nåt, med två barn och tredje på väg och skötsel av hus och svärmor. Han gör som han vill. Alla vet om deras affär och Tanja hymlar inte ens. Taïsia blev upprörd, svärmor visste också men höll tyst och försökte förmana sonen – utan resultat. – Mor, vad vet du, kvinnor snackar så mycket, degraderade Jurian. En dag rusade Valentina in: – Din Jurian var just inne hos Tanja, jag såg det själv! Ska du bli ensam med tre barn? Gå och ge Tanja en läxa. Hon är skamlös, och du väntar barn – Jurian vågar inte röra dig! Men Taïsia visste att hon inte vågade slåss, och dessutom var Tanja van vid bråk, tuff och skandalös. Men till slut gick hon ändå. – Jag går och ser honom i ögonen och kräver svar, sade hon till svärmor, som avrådde henne. – Sådan med magen, Taïsia, tänk på dig själv… Det var höst och mörkt. Hon knackade på hos Tanja, men från insidan svarade bara Tanja: – Vad vill du, vad knackar du för? – Släpp in mig, jag vet att Jurian är hos dig, nu får du tala sanning! ropade Taïsia. – Tror du verkligen att du ska få komma in? Gå hem och sluta upp med dumheterna! skrattade Tanja. Lite snopen gick Taïsia hem, och maken kom hem sent och berusad. Han drack sällan, men det hände. – Var har du varit? Jag vet att du är hos Tanja. Jag var där, hon vägrade öppna dörren… – Du hittar på! Jag drack med Gennadi, vi märkte knappt tiden, svarade han. Taïsia trodde honom inte men gjorde ingen scen. Vad skulle hon göra? ”Inte tagen på bar gärning”, som man säger. Hon grubblade hela natten: – Vart skulle jag ta vägen med två barn och tredje på väg? Mor är sjuk och bor trångt med min bror och hans familj. Till råga på allt sade alltid hennes mamma: – Du får stå ut, dotter. Du har gift dig och fått barn, det är kvinnors lott. Tänk på hur jag hade det med din far – han drack och slog oss, minns hur vi gömde oss hos grannar. Gud tog honom till slut. Men jag tålde. Din Jurian dricker knappt, och slår dig inte. Kvinnors lott är att tåla. Taïsia höll inte med om allt, men förstod – hon kunde inte lämna maken. Svärmor försökte också trösta: – Du, var skulle du ta vägen med barnen? Tredje snart här. Vi klarar oss tillsammans med Jurian. Efter tredje barnet, dottern Elin, som föddes svag, blev allt lugnare. Svärmor tog extra hand om henne. – Har du hört nytt? kom Valentina igen, alltid med senaste snacket. Tanja har släppt in Mikael – hans fru kastade ut honom. – Hon gör som hon vill, sade Taïsia, själv glad att Jurian inte skulle gå till Tanja. Men snart var Mikael borta, och Valentina med nästa nyhet: – Mikael har gått hem igen, så Tanja är fri och på jakt efter män – se upp med Jurian! Tillvaron blev lugn ett tag, men när någon har rastlös själ sitter de sällan still. Anna träffade väninnan Signe på affären: – Anna, vad är det för fel på din Jurian? Taïsia är snäll, så vad vill han? – Vadå, springer han igen? svarade Anna. – Springer, ja! Nu är han ihop med Vera från lunchrestaurangen… Anna visste men sade inget till Taïsia, försökte förmana sonen i smyg. Men skvallret nådde ändå Taïsia, och gråt och bön hjälpte inte – Jurian fortsatte. Han lämnade aldrig familjen, visste att han aldrig kunde gå från hustru och barn, men trogen var han inte. Hemma väntade familjen och på byn nöjen. Svärmor Anna skällde ut honom allt oftare, men en vuxen man lyssnar inte på gamla mamma. Han slog ifrån sig: – Jag jobbar för familjen, tjänar pengar, ni lyssnar bara på kvinnoskvaller! Åren gick, barnen blev vuxna. Vera flyttade till stan med sin man. Sonen läste i Stockholm och gifte sig med en tjej där. Elin går nu ut gymnasiet och funderar på att flytta. Jurian har lugnat sig, går ingenstans längre, mest hemma på soffan – hälsan sviktar, dricker inte ens längre. – Taïsia, hjärtat gör ont, benen värker, ska jag gå till doktorn? klagar han. Taïsia tycker inte synd om honom. Hennes själ har för länge sen hårdnat av tårar och besvikelser. – Nu när han är sjuk sitter han hemma. Ja, låt han gnälla till sina gamla fruar… Låt dem ta hand om honom. Anna är död och begravd. Hemmet är tyst, men ibland kommer barn och barnbarn. Båda är glada då. Pappan klagar på hälsan och skuldbelägger ibland Taïsia att hon inte sköter honom. Äldsta dottern ger medicin och oroar sig för pappa och säger till mamma: – Mamma, bråka inte med pappa, han är sjuk! Det svider, dottern håller med pappa. – Det är hans eget fel, han levde vilt, och nu vill han bli ömkad. Jag är inte heller frisk, jag grät och förlorade min hälsa då, sade hon. Sonen försöker också trösta pappan. Pratar helst med honom – så är det väl med män… Barnen förstår inte riktigt sin mor när hon berättar att pappan var otrogen och att hon led för deras skull. Hur skulle hon lämna dem utan far? – Mamma, rör inte upp det förflutna, låt pappa vara, säger dottern. Sonen håller med. – Mamma, det är glömt nu, sade sonen och klappade om henne. Visst känns det, att barnen försvarar pappan, men Taïsia förstår dem. Sånt är livet. Tack för att du läser, prenumererar och stöttar oss. Lycka till i livet!