Mamma Karin
Vad gråter du för, flicka lilla? Du gråter så det stänker! Det är redan så fuktigt ute, och nu gör du det bara ännu blötare här!
En storväxt kvinna, bastant som en lada på landet, sjönk ner på bänken intill Kerstin.
Så varmt idag! Och regnet förstås, det kom redan i morse. Nu är det som i en bastu! Och ändå har vi bara tagit oss till lunch, och jag är redan alldeles genomblöt, som om jag stått i ösregn!
Kvinnan tog fram en vattenflaska ur sin tygkasse, skruvade med en viss möda upp korken.
Vill du ha lite? Hon sträckte fram flaskan mot Kerstin. Det sägs att lite vatten lugnar nerverna. Fast mig hjälper det aldrig. Dricker jag en hel kanna, blir det knappast bättre ändå.
Kerstin såg skräckslaget på sin ovanliga bänkkamrat. Vad hade hon gjort för att förtjäna det här? Hade hon verkligen retat upp någon högre makt så mycket, att det, utöver allt som redan hänt i hennes liv, också skulle behöva bli detta? Eller snarare denna kvinna…
Kerstin hade alltid haft svårt för överviktiga människor. De gjorde henne nedstämd. Hur kunde man släppa taget om sig själv så? Var det verkligen så svårt att röra på sig, äta lite mindre och bara tänka på att också andra fanns här i världen? Det var ju inte vackert, snarare… Hon mindes genast gången hon och väninnorna varit på spa och sett en liknande kvinna doppa sig i poolen.
Jag går inte ner i vattnet, tjejer! Nej, jag har fått nog för idag! Linnea, Kerstins allra närmsta väninna, reste sig och sträckte ut sina långa, solbruna armar. Hon var perfekt. Inte konstigt, när hon lade så många timmar i gymmet och dessutom hade en personlig tränare.
Varför? Vi har ju planerat hela dagen här?
Med det där?! Linnea pekade med avsmak bakom sin axel. Jag klarar inte ens av att se på det. Jag ryser!
Resten av Linneas utläggning ville Kerstin helst förtränga. Orden bultade kvar även där i spaet, och nu kände hon igen sig. Linnea var brutal, men Kerstin var ingen hycklare hon hade delvis hållit med sin vän. Så kunde man inte bete sig. Klarar man inte av att ta hand om sig själv ja, då får man stanna hemma.
Och nu sitter hon här, intill en kvinna som var minst tre gånger så stor som den i poolen. Och som, förutom att prata hela tiden, närmast klistrat sig vid hennes sida! Och ändå orkade Kerstin inte resa sig. Hon hade suttit vid denna bänk i timmar, först gråtande, sedan bara stirrande rakt fram. Det fanns ingen annanstans att ta vägen än Centralstationen. Ofrivilligt började hon ändå lyssna.
Så vacker du är! Ingen resväska, ingen påse ens. Då ska du väl inte resa någonstans. Väntar du på någon? Eller har du ingenstans att ta vägen?
Kerstin vände långsamt bort blicken från väggen och såg på kvinnan.
Det var ett vänligt ansikte, med stora, rosiga kinder som en klassisk dalahäst, och ett brett leende som slocknade i samma stund som Kerstin helt oförklarligt brast ut i högljudd gråt. Vad fanns det egentligen i den här kvinnan, undrade Kerstin senare, som gjorde att hon fick vika sig i gråt i hennes famn? Hon grät mot kvinnans tunna blus, håret helt rufsigt mot det lätta tyget. Blusen blev genast blöt, men Kerstin insåg förvånat att den doft hon väntade sig aldrig kom bara en svag doft av blommor. Hon började undra om det var tvättmedlet kvinnan använde, eller om hon verkligen tvättade sina kläder i gräs och örter. Det doftade så starkt och ändå milt. Kerstin drog ännu en gång in doften, och ryckte sedan till. Nu kände hon igen det! Så luktade mammas händer, de hon knappt mindes eftersom mamma dog när Kerstin bara var fem. Bilden av ängen full av blommor dök upp: mamma flätade en krans och satte den på Kerstins huvud och hennes händer luktade exakt så.
Vad är det, lilla vän? Har någon gjort dig illa?
Kerstin skakade först på huvudet, men nickade sen, gråtandes.
Vilken skam att så ont får göras mot ett barn! Kvinnan drog upp en påse ur sin tygkasse och ett rött svenskt äpple. Varsågod, ät nu!
Hon vek fram smörgåsen, och Kerstin kände magen dra ihop sig. Hon hade inte ätit på nästan ett dygn och några pengar hade hon inte.
Här, ta den! Det är skinka, fast hemgjord av kyckling. Ät nu! Du är så smal att jag får ont i ögonen!
Jag äter inte kött… sade Kerstin tyst, fast hon svalt.
Vad säger du? Kvinnan tryckte bestämt smörgåsen i hennes hand och delade äpplet i två lika stora bitar.
Ingenting… Kerstin såg på de grova, men varma, händerna och förstod att hennes flyktidé varit smått naiv. Hon kastade sig över smörgåsen och njöt outhärdligt.
Smakar gott, eller hur? Allt det andra är trams!
Efter en stund såg kvinnan på henne igen, då Kerstin redan var färdig med första smörgåsen men kastade längtansfulla blickar mot nästa.
Ät du! Ät ordentligt, och sen får du berätta vad som hänt, så att du sitter ensam här på stationen, utan saker och rätta mig om jag har fel utan några slantar alls?
Kerstin nickade och torkade åter tårarna.
Men gråt inte ännu! Först berättar du. Sen kan vi både gråta och, vem vet, kanske till och med skratta.
Kerstin ville inte berätta, men det fanns ingen utväg. Alltihop var som ett dåligt kapitel i en billig kioskdeckare, men det var hennes liv det enda hon hade.
Hon hade lämnat hemmet kvällen innan. Eller snarare, sprungit därifrån. Efter att hennes pappa sagt att Kerstin inte var hans dotter och att en egen, biologisk dotter var på väg. Hon hade ännu inte fattat detta helt. Han som hade uppfostrat henne, som hon kallat pappa var inte hennes riktiga far? Man kunde bli galen…
Någon kontakt med styvmodern hade hon aldrig riktigt fått. Anna hennes fars nya, var knappt äldre än Kerstin själv och försökte inte ens dölja sitt svala bemötande från start.
Du är söt! trallade Anna, och Kerstin förstod att nu skulle livet förändras.
Allt började rasa: spetsiga kommentarer, lögner inför pappan, tårar… Det var som en dålig roman. Men hon hade inget att sätta mot det hela, var för van att pappan alltid fanns där och tog hennes parti. Alldeles för sent förstod hon att det skulle förbli förändrat för alltid…
Den sista droppen hade varit när pappan lagt fram papper på sitt skrivbord och bett henne läsa igenom dem. Sen hade han sagt det som raserat hela Kerstins värld. Hon var inte hans dotter han hade adopterat henne när hon var tre månader gammal. På frågan om vem hennes riktiga far var, fick hon inget svar. Antingen visste han inte, eller så ville han inte berätta. Och mamma var borta…
Kerstin satt uppe halva natten, stirrade på tapeten, sen tog hon jackan och gick ut. Någon plan fanns inte. När morgonen kom, gick hon till Centralstationen. Mobilen hade dött, och hon ville ändå inte tala med någon. Några nära vänner hade hon inte, flyttarna hade gjort det omöjligt att skapa riktiga band. De som hon kände nu, de var knappast några att lita på. Allt kretsade kring mantra hon råkat höra i ett barnprogram på TV: Älska dig själv, strunta i andra då lyckas du! Ett litet troll i serien protesterade mot budskapet, och Kerstin hade genast köpt en nyckelring med dess bild som hon sedan tappade bort.
Kvinnan satt tyst, lyssnade utan minsta avbrott. När Kerstin talat ut, tog kvinnan fram näsdukar och räckte över dem.
Torka nu tårarna.
Hon rotade än en gång i tygkassen och fick fram en stor, sliten plånbok.
Såhär, flicka lilla. Att tala med din pappa ska man förstås göra. Men det kan vänta. Har du mobil?
Den är död.
Här, ta! Den är gammal men funkar. Min dotter köpte den. Jag gillar stora knappar, man hör ordentligt. Lägg ett sms till honom, bara, så han vet att du lever. Han är kanske ingen idealpappa, men oroa honom ska vi inte göra mer än nödvändigt.
Medan Kerstin skrev, reste kvinnan sig beslutsamt och rättade till sin blus, skrynklig och blöt av tårar.
Mitt namn är Karin. Du kan följa med mig ut till landet. Har du ingenstans att ta vägen, då är det ändå ett bra alternativ, eller hur?
Men varför? Varför vill ni hjälpa mig?
Kvinnan, Karin, log varmt och tog Kerstin mjukt om hakan. Hennes händer var mjuka och så varma.
Jo, förstår du det finns inga andras barn. Och inget barn ska bli lämnad utan omsorg.
Men jag är inget barn längre…
Jodå, det är du visst! Upp och hoppa nu. Vi måste köpa biljett, annars missar vi tåget.
Så kom det sig att Kerstin följde med Karin hem.
På tåget ställde Karin inga fler frågor. Senare skulle hon förklara för Kerstin att man ska vänta tills den andra vill berätta. Man måste veta när man ska prata om sånt här, annars blir det fel. Förr eller senare berättar man ändå allt viktigt.
Kerstin slumrade till och vaknade av att Karin skakade henne lätt i axeln.
Vi är framme, lilla hjärtat!
På perrongen möttes de av en lång, smal kvinna som nästan slet omkull Karin i en kram.
Mamma Karin! Jag höll på att missa pendeln för andra gången. Hade du inte dykt upp nu Hur är det med Nilla?
Det går bra, har fixat boende till henne och Jari, ska hälsa på om några dagar.
Har du pratat med läkaren?
Ja, han lovade hjälpa till. Ung men verkar duktig.
Och vem är det här? kvinnan, som hette Sofia, sneglade på Kerstin.
Mindre frågor nu, Sofia. Vi är hungriga och trötta!
Visst. Kom så åker vi!
Den gamla Volvon var dekorerad med målade blommor och en glad katt med stor svans. Kerstin fnissade.
Vad skrattar du åt? Det är min bror Sören som gjort den! Han har aldrig gått på någon konstskola. Har du ritat nåt själv, eller?
Ja, slutade just på konstskola.
Då ska ni prata, han blir glad!
Sofia körde aggressivt, och Kerstin blundade i kurvorna.
Lugna dig, Sofia! Karin log. Jag är van, men flickan har ännu inte mött dina rallyfasoner!
Hon vänjer sig!
Väl framme vid en stor vit eternitvilla störtade flera ungar ut på gården.
Alla mina, hjärtat! Karin pustade när hon klev ur bilen. Men du behöver inte vara orolig. Jag bor ensam, men alla har sina hem inom synhåll, så här är alltid fullt hus. Kom in nu!
Barnen hängde kring “Mamma Karin” och hon klappade deras huvuden och kinder, småpratade varmt.
Kerstin lärde känna den stora familjen under en hel vecka. Vem var egentligen vems? När Sofia sedan kom med sin yngsta son, visade hon var alla bodde.
Se där! Där på gatan bor tre av våra: Zina, Jens och Anna. De du såg när vi kom. I kvarteret bredvid ligger Olles och Veras lilla radhus; Vera gifte sig för bara en månad sen. Längst bort i byn bor jag med min man Ruslan, min bror Sören och så Nilla. Hon med lilla Jari, han som föddes med hjärtfel. Vi hoppas på operation snart, men ingen vet.
Kerstin stirrade, förvirrad.
Jag fattar ingenting. Så många…
Sofia skrattade högt.
Mamma Karin har faktiskt inte fött oss! Nej, alla är vi föredettingar, precis som du.
Vad menar du?
Ja, det är en lång historia…
Sofias kök var litet, men hemtrevligt. Hon bytte snabbt några ord med katten som låg på kökssoffan, och pekade på den till Kerstin.
Slå dig ner bara. Jag ska lägga Vannes att sova.
Kerstin beundrade de små handbroderade gardinerna med blå violer som prydde fönstret.
Vackra, eller hur? Min dotter gjorde de där. Vickans.
Vem?
Min äldsta flicka. När jag väntade barn satt jag på sjukhuset och hade galet tråkigt, så då började jag brodera.
Det är jättefint!
Mamma lärde mig. När jag kom hit kunde jag ingenting.
Kerstin undrade hur hon hamnat där.
Mina föräldrar var missbrukare. Det är lätt att prata om det nu, men hela min barndom är suddig. Mamma sa alltid, när någon har för ont, då slutar minnet fungera för att man inte ska gå sönder.
Dissociativ minnesförlust.
Vad säger du?
Amnesi. Man minns inte…
Hur vet du vad det heter?
Ville plugga psykologi. Läste mycket. Tyckte det var spännande.
Och varför blev det inte så?
Jag var sjuk i två år på gymnasiet, fick operera ryggen. Sen blev det privatskola, betald av pappa. Nu när han lagt av, vet jag inte vad jag ska göra.
Så vad hände sen?
Jag sprang hemifrån. Hade ingenstans att gå. Hade kanske till två kanelbullar på fickan. Då hittade mamma Karin mig där vid stationen. Hon hade varit i stan och väntade på tåget. Så tog hon med mig hem.
Precis som mig… log Kerstin.
Hon är liksom expert på såna som oss. Hon adopterade mig efter att ha slagits med myndigheter. Sen kom Sören, han var en baby, sen alla de andra. Mamma säger att hon aldrig letat efter oss. Vi hittar henne bara.
Men har hon egna barn?
Nej. Vet du varför hon är så stor? Hon har haft diabetes länge och hjärtproblem. Det mesta höll hon hemligt så vi inte skulle bli omhändertagna. Hon hade dessutom en mycket svår ungdom. Var vacker och smart, fick många friare men ville bli läkare. Sökte till universitetet, missade platsen med minsta lilla poäng. Medan hon väntade träffade hon en man, blev kär, flyttade till en annan stad, gifte sig. Han var våldsam och hon blev svårt misshandlad. Till slut flydde hon hem, tog hand om sina föräldrar tills de försvann, och blev alldeles ensam. Hon kunde inte få egna barn längre. Men sen kom vi…
Sofia pausade, tårarna rann.
Varifrån har hon pengar?
Det är delvis bidrag, men framför allt Pär hennes stjärnögonsten. Honom hittade hon mitt på stan; han hade rymt hemifrån, var försvunnen i en vecka. Pär har en pappa med mycket resurser, stor firma och slott på landet. Men Pär försvann ändå och hittade Karin själv. Alla blev förstås rädda när pappan dök upp; men han var vänlig och ville inget ont. Han hjälper oss nu ekonomiskt, juridiskt, med allt möjligt.
Det är som en saga…
Ja, det är det nog. Mamma brukar säga att det är som i Astrid Lindgrens böcker. Och hade hon inte funnits, hade kanske ingen av oss varit kvar i livet.
Middagsbordet den dagen, när männen kom hem och barnen skrattade, blev den första riktiga familjemiddag Kerstin varit med om i sitt liv. Hemma åt hon alltid ensam; pappa jobbade, Anna åt för sig, så Kerstin åt ute eller på sitt rum. Nu kände hon vilken värme det gav. Och först då kom tårarna igen.
Där ser du, jag saltade redan soppan! Sofia kramade om henne och gav henne ny servett. Ingen ska skada dig mer. Här är du hemma.
Det var också den första kvällen som Kerstin vågade öppna sig för någon om allt om mamma, pappa, Anna, hela livet. Hon berättade för Sofia, och orden tog med sig smärtan ut.
Var inte för hård mot din pappa, sade Sofia. Han har ändå tagit hand om dig i alla år. Kanske kunde han inte hantera glädjen över att få barn själv, på rätt sätt. Och han har nog redan gjort faderskapstest, eller hur?
Kerstin nickade.
Japp, det var väntat.
Så är det ibland, folk klarar inte alltid sina största känslor. Som Nilla: när hon äntligen fick hjälp att köpa hus blev hon helt vild av lycka, firade dagarna i ända. Till och med hennes man for med. Men så blev hon gravid med Jari och det blev sluta med festen. Vi låste in henne hos oss, annars hade det gått illa. Jari har fått lida ändå, med ett svagt hjärta…
Varför gjorde hon ingenting åt det?
Hon vågade inte lämna honom. Hon är ett riktigt vildbarn ibland. Hon bodde i en hundkoja tills hon var fyra, med hunden Ronja. Ingen människa kunde närma sig utom mamma Karin.
Då dörren till köket slogs upp och en liten flicka stack in huvudet:
De är här för Kerstin! Mormor säger att du ska gå hem!
Väckte jag? Förlåt sa flickan och hoppade vidare.
Nillas äldsta, förklarade Sofia. Hon är en bra tjej. Kommer du klara dig, eller ska jag följa dig?
Jag hittar. Kerstin kramade Sofia. Tack för allt!
Glöm aldrig att du hör hemma här. Här finns alltid ett hem för dig.
Det är så konstigt ändå, Kerstin sa, folk är inte släkt men lever som familj…
Det är inget konstigt alls. Familj är vad man gör det till både släkt och själ. Vilket som är starkast det får man se.
När pappan kom för att hämta Kerstin, kunde han knappt möta hennes blick. Vad Kerstin inte visste var att Karin åkt in till staden för att tala med pappan. Nu stod han där, bad om förlåtelse.
Nej, pappa. Förlåt, men jag vill inte bo hemma längre. Jag vill inte vara i vägen. Så här är det bäst.
Ska jag hyra en lägenhet åt dig?
Kerstin såg mot Karin och nickade.
Om du kan hjälpa mig lite i början, vore jag tacksam. Jag hittar ett jobb, ska plugga på distans och börja försörja mig själv.
Låt mig lösa det!
Nej, pappa. Det är något jag måste klara. Det är så du alltid brukar säga till mig att jag ska stå på egna ben. Och nu vill jag det.
Han lovade betala hennes utbildning. Kerstin skulle ta examen, bli en uppskattad barnpsykolog i staden. Patientlistan alltid full. Anna skulle få en son, och Kerstin gillade den lilla familjen men träffade dem sällan. Inte av ovilja hon kände sig helt enkelt mer hemma på landet, nära de nya släktingar hon fått. När Karin till slut blev sjuk, kastade Kerstin sig åter på tåget till byn för att hjälpa sin foster-mamma. Halvåret som följde blev svårt, men samtidigt det lyckligaste i livet. Hon fick känna sig behövd, älskad.
Familjen gjorde allt och Karin återvände, men kunde inte gå långt och talet blev släpigt. Sören och Ruslan byggde då en vacker bänk vid grinden där hon kunde sitta, skrattande åt de skämtsamma nigningar barnen gjorde:
Vad tycker ni om tronen? Fin, va! Er Majestät, önskas lite te?
Barnen virvlade runt mormor med frågor, skratt och lekar.
Kerstin återvände till stan först när hon såg att Karin mådde så bra som det gick.
Och, ett halvår senare, var det Karin som först fick inbjudan till Kerstins bröllop.
Mamma Karin, kommer du att vara där?
Alltid, mitt lilla barn, alltid…
