Morfar finns inte längre
Jag hann knappt kliva in genom dörren i min lilla lägenhet i Uppsala efter veckans tjänsteresa innan mobilen ringde. Det var mamma som hörde av sig, och direkt på rösten hörde jag att något kändes fel, men tröttheten från resan dämpade min oro.
Linnea, är du hemma nu?
Hej mamma. Ja, jag kom precis in. Men vad har hänt, du låter upprörd?
Skönt att du är hemma.
Hon tvekade länge, man hörde att hon försökte hitta orden, som om hon sög på karamellen innan hon berättade varför hon ringde. Jag tog för givet att det skulle handla om något grannskvaller hemifrån Knivsta, men egentligen ville jag just då bara ramla pladask på sängen och försöka ta igen all sömnbrist från tågkupén natten innan. I kupén bredvid hade ett gäng glada killar supit och sjungit hela vägen från Malmö, och mitt i natten tog de ton till Bellman och någon försökte sig på “Uti vår hage, där växa blå bär…” och någonstans där i dimman letade de mitt namn i någon sång om “Linnea”.
Hade jag varit på humör hade jag skrattat, men där och då önskade jag mest att gitarren gick sönder.
Mamma, jag måste bara vila lite, försöka landa, men jag ringer dig om ett tag, okej?
Jag är rädd att det inte funkar, min flicka…
Vadå, mamma? Vad är det som inte funkar? Och först då hörde jag att hon grät tyst.
Du får inte vila idag, Linnea.
Varför inte? Jag har rest hela natten från Göteborg, gäster väntar jag inte, och ingen väntar mig…
Linnea, morfar finns inte längre…
Jag sjönk långsamt ner på kanten av min gamla, mjuka IKEA-soffa. Jag hade inte väntat mig något sådant.
Det var Ingrid, hans granne, som ringde imorse. Hennes gård ligger bara tvärs över grusvägen där uppe i Dalarna. Hon skulle bara lämna lite mjölk på trappan och där låg morfar, på golvet precis innanför dörren, med handen mot bröstet. Han hade nog legat där hela natten. Vi måste åka upp och ta hand om begravningen, Linnea. Och du måste hjälpa mig. Snälla, hör du mig?
Jag visste varken ut eller in, men efter några sekunders tystnad kunde jag pressa fram ett Mmm.
Ingrid säger hans syskonbarn vägrar komma. De skulle kunnat tänka på det om han efterlämnade något, men nu vill de inte spendera bensinpengar eller tid på någon gammal stuga som stått tom i trettio år… Jag själv vill verkligen inte tillbaka, Linnea. Du vet vad morfar sa, aldrig mer än en fot i hans hus, inte ens vid begravningen. Och jag lovade honom det. Så det är bara du kvar. Du klarar det, Linnea? Du åker upp och tar farväl av honom?
Det blev tyst igen. Jag bara stirrade på brevet från morfar som låg på nattduksbordet. Det hade kommit för en vecka sedan, med ett frimärke från Bjursås, skickat för över en månad sen. Jag hade inte hunnit läsa det förrän jag kom hem från mina resor. Visst, det här var tredje resan på sex månader. Jobbet i Uppsala hade dragit igång en ny filial i Sundsvall, och av någon anledning blev det alltid jag som skulle iväg, medan de andra skylde på sjuka barn eller ryggont.
Linnea? Du hör mig? Sa mamma i luren. Vi får inte låta folk tro att vi glömt bort honom. Han var besvärlig, det vet jag. Men en människa är en människa. Och du och morfar hade ändå en speciell relation. Vad ska jag säga till Ingrid åker du upp?
Ja, mamma. Jag åker. Men…
Jag ställde mig vid nattduksbordet igen, drog fingrarna över morfars kuvert, men lade det tillbaka. Hur kunde det ens ha hänt? När jag hälsade på över jul såg han ju rätt pigg ut, åtminstone för sin ålder.
Flicka lilla, han var gammal… Och nu mer än så orkar jag inte tänka på, suckade mamma.
Jag var i chock. Jag och morfar, Sven Hedlund, hade alltid hållit kontakt, även när ingen annan i släkten hörde av sig längre. Mamma och morfar hade ju aldrig dragit jämnt. Han skyllde henne för pappas död, och påstod att mamma pressade honom till att jobba för mycket. Pappa var lärare, men hamnade på långa, tunga byggjobb för vår skull. Renoveringar, stugan i Dalarna mamma ville alltid ha mer, och pappa slet. Till slut orkade hjärtat inte mer, och han dog innan pensionen. Morfar grät på begravningen så att det ekade mellan träden på kyrkogården.
Efter det ville han inte se mamma mer, men höll fast vid kontakten med mig. Jag åkte alltid upp under skolloven, och senare när jag flyttade hemifrån skrev vi brev, för morfar ville inte höra talas om datorer eller mobiltelefoner. Och jag älskade det, det där med att vänta på ett handskrivet brev bland räkningarna.
Resten av släkten tyckte så klart han var lite tokig “vem skriver brev år 2024”, och “varför inte bara ringa?” Pensionärerna på bänken utanför lanthandeln i byn viskade: Klart han blivit lite snurrig, först frun och sen sonen…
Det sista året hade det gått rykten till och med om att morfar börjat prata med en katt som ingen sett. Ingrid, som alltid försvarade honom, började verka osäker.
Efter samtalet med mamma låg jag länge tyst och bara grät. Jag hade tänkt åka upp redan till våren, men resorna och jobbet förstörde allt. Min chef i Uppsala sa alltid med ett förnöjt skratt: Vi kan ju inte hålla på att ta hänsyn till folks privatliv hela tiden, Linnea. Du är ju så effektiv och flexibel. Vill du inte åka längre, tja… Tror du hittar bättre betalt än här?
Och ja, lönen var över 38 000 kronor i månaden, så jag härdade ut, och intalade mig att allt skulle bli lugnare, någon dag.
*****
Begravningen i kyrkan i Bjursås gick lugnt till, och de få som samlades slöt om kistan med präst och psalm, och så var det över. De kastade jord, tände ljus, delade folkdräktsklädda kransar och blommor. Kan det verkligen vara slut? Nyss var han ju här…, tänkte jag. Efteråt blev det smörgåstårta i församlingshemmet, och alla berättade skrönor om Sven Hedlund de goda historierna, så som svenskar gör det.
Vid eftermiddagen återstod bara jag och stugtomten, och luften var fylld av våt grusdoft, ensamhet och saknad. Att jag inte hann säga hej då… Den tanken gnagde.
För att få huvudet på annat gick jag loss på städning: vädrade ut huset, dammtorkade, sopade bjälkarna på vinden, diskade undan gammalt porslin. Snart var huset nästan skinande, om än fortfarande rustikt och enkelt. Ute på farstukvisten drog jag ett djupt andetag av fuktig dalkullsdoft – blöt mossa, gran och lite sot från vedspisen.
Ikväll var det nästan vår i luften, även om trädgården bestod av öde rader av jord, inget morfar hunnit plantera i år. I äppelträden och bland hallon- och vinbärsbuskarna sjöng fåglar. Vem skulle nu ta hand om det här?
På bänken under äppelträdet ringde jag mamma, berättade att allt var klart.
Du gjorde det bra, Linnea. Hur omständlig han än var, så var han ändå din morfar.
Han var ju bara sorgsen, mamma. Det får man vara. Han älskade pappa mer än något, och han menade ju inget illa.
Ja, låt honom vila nu. Men när kommer du hem? Du måste känna dig ensam i stugan?
Nej, egentligen inte. Jag har tagit ledigt, stannar några dagar till. Njuter av tystnaden. Dessutom… Det är nionde dagen på lördag. Vill du komma?
För långt, Linnea. Jag har ju kolonin och vattning och… Nej, vi får ta det sen.
Det var som vanligt: när mamma inte ville prata om något använde hon alltid trädgården som ursäkt. Jag skrattade lite, hällde upp te på svarta vinbärsblad och gick till sängs.
Innan jag släckte lampan tog jag ännu en gång upp morfars sista brev. Vanligtvis handlade hans brev om väder och ved, men det här… Han beskrev en svart katt som han kallade skymningskatten, Skorpan. Någon sådan hade man aldrig sett. Ingen i byn hade heller någonsin haft någon svart katt.
“Tror du, Linnea, han dricker mjölk fast det inte passar vuxna katter? Skorpan slukar nästan all mjölk jag köper av Ingrid. Jag undrar vad hon tänker nu. Jag får be henne gå till affären igen imorgon. Skorpan gömmer sig för mig än. Jag har bara sett honom som en skugga ut mot ladan…”
Jag läste om brevet, försökte förstå. Det fanns ingen katt där, eller? Men idag hade jag ändå känt… någon slags blick i nacken. Och tänkt, kanske försöker han säga nåt med det där?
Nästa morgon, när gryningsljuset smög genom spetsgardinerna, gick jag över till Ingrid för att fråga.
Skorpan? Haha, morfar din började för någon månad sen prata med en osynlig katt, säger du. Jag såg aldrig någon han pratade själv, men sade han döpte den till Skorpan. Vi trodde han blev lite vimsig på gamla dar. Men Linnea, ingen här har haft någon svart katt sedan nittitalet!
Men, kanske var han bara ensam, sa jag, lite sorgset. Eller kanske gömmer sig katten bättre än vi tror.
Vi skrattade åt det, men inom mig malde tanken.
Resten av tiden städade jag vidare, undvek att tänka men såg mig ofta över axeln, för säkerhets skull.
I själva verket, där från lunden, betraktade mig mycket riktigt ett par smala, svarta ögon. Skorpan. Han hade hållit sig undan, men kände en värme inombords när jag gick runt på tomten. Kanske var det samma värme som fick honom att vilja äta av morfars hand, även om han fortfarande var rädd för människor.
Och på nionde dagen, medan alla andra gått, glömde han att vara rädd och råkade låta sig skymtas. Jag såg en svart skugga i trädgården, ropade:
Nämen, där är du ju, Skorpan! Är du på riktigt?
Han försvann blixtsnabbt, men nu visste jag att han fanns. Jag lockade, men han höll sig undan.
När Ingrid såg mig samtala med luften och försöka locka ut Skorpan, skakade hon på huvudet:
Först morfar, nu Linnea blir vilsenhet smittsam eller?
Sent på kvällen drog åskan in över bergen. Jag försökte sova men låg vaken, lyssnade på regnet mot eternitplåten och mullret från sjön. Plötsligt i blixtljuset, rakt genom fönstret, såg jag två brinnande ögon. Där satt Skorpan på fönsterblecket, skräckslagen. En sekund senare kilade han in genom fönstret, rusade under sängen och gömde sig. Jag väntade tills ovädret dämpats, lockade försiktigt fram honom, torkade honom torr och lade honom hos mig på sängen.
Resten av natten låg vi där, katt och människa, med regnet bankandes och åskan i bakgrunden men nu var vi båda lite mindre rädda.
På morgonen ville Skorpan genast ut genom fönstret igen. Jag höll honom tillbaka tills jag hunnit servera en rejäl frukost på stekt lax, grädde och resterna av smörgåstårtan.
Du väljer själv, Skorpan, sa jag. Du får bestämma vill du stanna här i skogen, eller följa med mig till staden? Jag tror morfar hade velat att vi skulle hålla ihop.
Jag släppte ut honom, packade klart väskan och gick ut. När jag låste dörren satt den lilla svarta katten redan och väntade på trappen. Han la huvudet mot mina ben, och då visste vi båda: nu skulle han följa med mig hem till Uppsala.
När vi passerade Ingrid jag ville lämna över nyckeln och säga tack stirrade hon på Skorpan, förvånad:
Är det… Skorpan? Han finns på riktigt?
Ja, och morfar var inte tokig. Bara snäll.
Ingrid log och gav mig en påse kanelbullar till resan.
I bussen hem satt Skorpan tryggt bredvid mig, och vi såg ut över skogen och fälten. För en kort sekund tyckte jag mig skymta morfars ansikte bland molnen. Kanske såg Skorpan det också, för han lutade sig mot rutan med nosen i vädret.
Och vi visste båda: morfar lever kvar hos oss, här i hjärtat och i varje solig sommardag. Där uppe, någonstans över Dalarna, ler han förmodligen åt att hans dotterdotter och hans hemliga katt äntligen fann varandra.
