Sin plats
Mamma, vad gör du?! Vad gör du egentligen? Elsa var nära att börja gråta när hon såg hur hennes mor kastade ut hennes modest tillhörigheter ur garderoben. Den röda klänningen med vita prickar, Elsas älsklingsplagg, slängdes nonchalant på golvet och fångade genast den lille brodern Pelles uppmärksamhet. Han kröp fram, tog tag i ett hörn av skärpet och stoppade i munnen. Inte så, Pelle! Släpp den!
Du oroar dig för en trasa! Anna, mamman, slängde Elsas jeans till den växande högen av kläder och stängde garderoben med en smäll. Ut härifrån!
Men mamma, vart ska jag ta vägen? Det är ju kväll! Varför gör du så här?
För att jag vill! Det här är mitt hem! Och du har inget här att göra!
Och jag då? Har inte jag också bott här?
Nej, lilla vän! Du har ingenting här! Anna lyfte upp sin son och torkade honom om näsan med Elsas klänning. Ingenting! Sluta nu! Jag har äntligen börjat ordna upp mitt liv, och så kommer du och förstör allt!
Mamma, vad är det jag förstör? Säg mig!
Vem försöker du charma inför Oskar? Är det inte du?
Mamma! Elsa skrek till, och lille Pelle började gråta av skräck. Hör du inte vad du säger?!
Jag hör mycket väl! Nog nu! Du har fem minuter på dig att försvinna härifrån!
Anna sparkade till dörren med foten och gick ut ur rummet. Elsa stod kvar, bedövad och utan någon aning om vad som just hade hänt. Det verkade som om hon verkligen blivit utkastad från sitt hem… Tankarna snurrade, hon grep efter något att hålla fast vid, något som gav henne riktning, men de flyktiga orden gav henne inget att vila i. Genom dörren hörde hon hur Pelle grät, och Elsa blev klarvaken. Hans tårar rev i henne och fick henne instinktivt att gå mot dörren. Det var ju hon som brukade trösta honom när han grät, hitta på något, bara han slutade skrika.
Mammas nya man tålde inte barnskrik. Han störde sig på deras gråt, ja, på allt som rörde barnen. Elsa, som hade vuxit upp i ett hem fyllt av kärlek och omsorg från hela familjen, förstod inte vad som hänt med hennes mor. Istället för att själv ta hand om Pelle så fort han blev ledsen, lämnade Anna snabbt över pojken till Elsa och gick till sin man.
Ta hand om! Du är vuxen nu, så hjälp till!
Vuxen… I går var hon fortfarande mammas och pappas lilla älskling, idag var hon plötsligt den överblivna, som hennes mamma nu kallade henne. De senaste två åren hade allt förändrats så snabbt att Elsa knappt hunnit med att förstå hur deras familj förändrats.
Först gick hennes pappa bort, alldeles för tidigt i en hjärtinfarkt. Det var orättvist och dumt; han hade kunnat räddas om någon bara brytt sig om mannen som låg vid busshållplatsen den novembermorgonen. Men folk skyndade bara förbi. Kanske trodde de att han bara var en fyllbult, någon som somnat i kylan. Ingen stannade, ingen ringde ambulans. När någon till sist brydde sig och petade honom på axeln, var det för sent.
Elsa minns så väl hur mamman reagerade då. Hon stelnade till, blev fjärran. Elsa grät, försökte få kontakt, men Anna slöt sig in i sig själv. Med torra ögon följde hon sin man till graven och låste sedan in sig på sitt rum, helt glömsk av dottern som nu stod ensam kvar.
De hade nästan inga släktingar och vänner från föräldrarna alltsedan länge blivit ytliga bekanta som bara dök upp ibland till högtider. Mamma och pappa brukade vara stolta över att de hade varandra och ingen annan behövdes. Elsa hade trott likadant och ogillade alltid när gäster kom varför skulle man behöva mer än sin egen lilla värld?
Så, när Elsa började ettan, ändrades allt en smula. Det var betydligt fler flickor än pojkar i klassen, och Elsa sattes bredvid en liten, kvick tjej Siri som hade två massiva mörka flätor. De flätorna väckte Elsas beundran: hennes egna blonda, vilda lockar gick inte att tämja hur mycket mamman än försökte. Därför kallades hon snart för Maskrosen av alla i klassen.
Elsa vågade röra vid Siris fläta först efter två dagar, när Siri slängde ilsket bak hela härligheten över axeln och muttrade:
Jag är så trött på dem! Jag klipper av dem, även om mamma säger nej.
Elsa rörde vid den blanka svarta hårsvansen som föll ned över stolen och viskade:
Är du galen? Det är ju så vackert!
Så började deras vänskap. Siri var fjärde barnet i den högljudda familjen Lindberg. När Elsa först kom hem till det stora och underliga huset, som med alla sina utbyggnader såg ut att rinna ut över tomterna, blev hon nästan förblindad av allt liv. Vuxna, barn, gamla och små tumlade runt överallt. Hon försökte förstå släktskapen, men gav snart upp. Det enda som var säkert var att Siris mamma bjöd in vem som helst till köket och fyllde alla med mat tills de knappt kunde resa sig.
Elsa förundrades över att även de yngsta flickorna i Lindbergs släkt kunde baka bröd och göra underbara pajer, medan hennes egen mamma inte ens släppte henne i närheten av spisen det var visst för tidigt, tyckte hon.
Så förstod Elsa att släktingar och vänner faktiskt inte var så dumt. Senare lärde hon sig att till och med de närmaste kan bli främlingar, men då när hon såg alla presenter Siri fick, inte bara på sin födelsedag, utan så fort någon fyllde år, kände hon värmen. Siri blev bortskämd med småsaker, goda bakverk, nytt hårband eller en tröja till och med när farmors syster fyllde år.
Men det är ju inte din dag i dag? undrade Elsa, medan Siri snurrade framför spegeln.
Så? Måste man alltid vänta på ett särskilt tillfälle för att glädja dem man älskar? Sa Siri och skrattade som en bjällra. Vänta bara till jul, då ska du se på presenter!
Elsas mor var inte förtjust i den vänskapen. Hade hon sett familjens hus, hade hon förbjudit Elsa att vara där, men eftersom Anna jobbade mycket räckte det att Elsa snabbt kom hem, åt soppa och försvann tillbaka till Siris hem, där hon blev kallad för något varmt smeknamn och fick äta hembakade kanelbullar och lyssna på historier om hur man kokade hallonsylt.
När Elsas pappa dog var det Siris släkt som kom till undsättning. Två av de äldre bröderna kom samma kväll, tog med sig pengar och hjälpte till med allt praktiskt. Anna ville inte ens komma ut ur sitt rum, men lät sig dras med. Siri försökte trösta Elsa, som grät och grät, men gav upp, föll själv i tårar och grät i degskålen när hon bakade. Det blev så mycket att de fick fråga grannen om kylplats.
Nästa dag såg Elsa samma trygga figurer från Siris släkt följa henne och mamman överallt, ta itu med småsaker, se till att inget gick snett. Anna brydde sig inte, men Elsa glömde det aldrig.
När hon frågade Siri om det, svarade hon bara lugnt:
Hur annars? Du är ju en av oss nu. Det finns inga män kvar hos dig, någon måste hjälpa till.
Ett halvår senare blev Siri bortgift. Elsa förlorade målföret rätt, och när hon hittade tungan igen överöste hon vännen med frågor och förebråelser:
Är du klok? Gift nu, men du skulle ju bli läkare?
Jo, och det ska jag bli! Siri rullade ihop sin tunna slöja. Pappa och min blivande man har redan ordnat så jag kan plugga vidare.
Men, förstår du inte? Älskar du honom så mycket att du inte klarar dig en dag utan honom?
Älskar? Jag har träffat honom två gånger, det räcker för nu. Sen kommer kärleken.
Siri, det kan du inte mena! Finns det inget val?
Så gör vi. Föräldrarna väljer, vårt jobb är att lyda.
Men varför? Det är ju medeltida…
Mina föräldrar vill mig väl, det litar jag på, Elsa.
Elsa fann inget mer att säga. Hon grät nästan på Siris bröllop, men höll ihop. Men när hon sedan fick veta att Siri nu skulle flytta till Uppsala till en nyköpt lägenhet, brast allt.
Vad ska jag göra utan dig?
Men Elsa, du får komma och hälsa på! Det ordnar sig.
Vid det laget hade Annas kära Oskar kommit in i Elsas och Annas liv, och Siri märkte oroligt hur Elsa drog sig för att gå hem efter skolan.
Varför vill du inte gå hem?
Elsa visste inte vad hon skulle säga. Hur skulle hon kunna berätta att Oskar smög sig på henne på kvällarna i köket eller korridoren? Att mamma blängde misstänksamt, och att Elsa numera blev kommenderad att ta hand om Pelle hela nätterna, trots att hon skulle upp och läsa till sjuksköterska på morgonen. Hon älskade sin bror och hjälpte gärna till, men sömnlösa nätter satte sina spår två gånger hade hon svimmat i korridoren på skolan.
Hon tog jobb på sjukhuset innan hon ens var klar med utbildningen, delvis för att kunna stanna borta så mycket som möjligt om nätterna.
När hon kom hem efter att ha vinkat av Siri och hennes man, hamnade hon och Anna i ett stort gräl. Konflikten hade legat och gnagt länge och nu brast det.
Anna ville inte lyssna på någon annan än sig själv, och när grannen, medan hon med ett leende rufsade om i Pelles hår, sa:
Så fina barn du har, Anna. Pelle och lilla Elsa så vacker flicka! Synd din man inte lever och får se henne bli så här fin. Har hon någon pojkvän? Hon syns aldrig med någon men jobbar och pluggar jämt. Men livet måste ju börja någon gång, Anna
Vad det var i orden som fick Anna att brista skulle Elsa aldrig få veta. Men efteråt var det då hon blev utkörd, och Elsa tömde sin garderob i panik. Om hon inte hörde hemma här, var låg då hennes plats? Vart skulle hon ta vägen?
Hon kunde ju ringa Siri. Men Siri väntade första barnet och pluggade vidare, det kände Elsa till; och så vågade hon inte belasta vännen. Och nu hade Elsa inte ens kraft att förklara sig för mamma. Hon ryckte åt sig det gamla fotot på pappa från skrivbordet, la det i väskan, torkade tårarna och sa till sig själv att kanske… kanske är det bäst så. Nu är hon verkligen utanför, så mamma får ha sitt liv i fred.
I köket skramlade mamma ilsket med kastruller framför teven. Elsa tog ett steg ut i hallen och stannade. Vad ska man ens säga? Allt är ju redan sagt. Kan man ens förlåta sådant som just sagts? Nej. Nu var det slut. En gång var den här platsen också hennes, men inte nu längre.
Ute var det redan mörkt och Elsa drog sjalen närmare ansiktet. Hösten hade kommit snabbt till Stockholm det året med rusande kyla. På väg till busshållplatsen log hon åt hur vissa gick i shorts och andra redan i mössa själv bar hon den varma sjalen Siri gett henne, sist de sågs vid jul.
Hållplatsen var tom utöver någon enstaka person och en herrelös blandrashund. Elsa ställde väskan på bänken och stoppade ned frusna fingrar i fickorna.
En bil stannade till intill, och Elsa ryckte till och tog ett steg bakåt man kunde aldrig vara säker. Med ens hör hon sitt namn:
Elsa?
Det var Alexander Siris storebror, alltid den trygge. Han som suttit och förklarat matte med dem, och sen hjälpt till på begravningen.
Vad gör du här så här dags? Ska du till jobbet?
Nej… Jo, just det, till sjukhuset!
Du mörkar något, Elsa. Vad har hänt, varför har du med dig allt du äger?
Hon visste inte själv hur orden kom, men hela sanningen kom fram. Om mamma, om Oskar, om att hon nu tycks leva på gatan.
Jag förstår. Kom, hoppa in! Alexander sade inte mer, Elsa satte sig i bilen.
De färdades genom den nattmörka staden under tystnad. Elsa satt stilla, som i dvala, omfamnad av bilens värme och tryggheten. Fast hon visste att det nog var tillfälligt. Mammas ord ekade ännu:
Du hör inte hemma här!
Först när bilen svängde av i fel riktning vaknade Elsa till.
Alexander, vart ska vi? Jag ska ju till sjukhuset!
Tänker du sova där?
Ja, det var planen.
Och sen? Nästa natt? Vad gör du då?
Jag vet inte…
Jag vet. Därför åker vi till ett annat ställe.
Vart?
Du får se.
De parkerade framför ett vackert stengärde, vid ett höghus i en stillsam förort. Vaktmästaren släppte förbi Alexanders bil och han nickade mot porten.
De gick upp till tredje våningen, ringde på, väntade länge. Till slut öppnade en ståtlig gammal kvinna.
Mormor!
Men Alexander, varför ringer du inte?
Hon släppte in honom och såg på Elsa.
Och vem är det här då? Just det, dig känner jag igen Siris vän, ni sågs ju på bröllopet! Kom in, flicka lilla, är du blyg? Vi är väl inte främlingar?
Elsa klev över tröskeln och möttes av ett varmt, marmorgolv, en glittrande kristallkrona över huvudet. Hon såg sig om, medan Alexander sakta pratade med mormodern, som nickade stilla och lät honom gå.
Varför går du? hann Elsa fråga. Men dörren stängdes bakom Alexander och hon stod ensam kvar med Siris mormor.
Står du kvar i hallen? Ska du inte klä av dig och komma in? Vi ska dricka kaffe. Berätta för mig varför en så söt flicka blivit ensam i natten. Har du inget hem? Ingen mor längre?
Det verkar inte så… Elsa kände att orken helt rann ur henne. Hon satte sig på puffen i hallen och brast ut i gråt. Och den gamla kvinnan lät henne gråta klart, höll henne stadigt, smekte hennes hår och sa:
Åh lilla vän. Vad är det för värld vi lever i? Gråt ut, det behövs ibland. Men tro mig, allt blir bra, till slut. Lyssna på mig, jag har sett det mesta och tänker inte låta dig gå under. Nu ordnar vi riktigt kaffe!
Köket var stort och ljust, Elsa drack ur en liten kopp, och kaffet var så bittert att hennes tårar smakade mildare. Ändå drack hon, lyssnade på Siris mormor Sonja hette hon.
Kalla mig Sonja. Så kallades jag när jag var ung. Jag växte upp långt härifrån, barn av kvinnor och män som slitit sig fram. Vi hade vårt på platsen jag nu kommer ifrån men dit kommer jag aldrig mer, det är min sorg.
Men vad kan vara värre? råkade Elsa fråga.
Den värsta sorgen är när man inte ens har en grav att gå till för sina föräldrar. Eller för sin storasyster. Jag fick inte begrava dem.
Varför inte?
Har du hört talas om pogromer? Nej, och det är väl tur. Minsann, Gud förbjude att du får erfara vad vi fick. Främlingar kom och sa att vårt hem inte längre fanns. Vi fick inte tala vårt språk, minnas våra döda… Men min far hann gömma oss barn i ett litet skafferi han byggde om. Han barrikaderade dörren med gammal ekbuffé. Sex karlar brukade inte röra den, men pappa… Han gav oss livet, flicka lilla. Minns det, hur föräldrakärlek kan bära. Tänk på det när du själv har dina barn.
Så ni blev räddade?
Ja, men bara barnen, inte mina föräldrar. Vi fick så småningom släktingars hjälp, slet vidare. Jag tog hand om mina syskon, blev aldrig mor själv det blev liksom aldrig tid.
Sonja tystnade, sänkte blicken.
Bara därför?
Nä, jag älskade en av dem som kom den där dystra dagen… så mycket att jag kunnat följa honom om han kallat på mig. Men han gjorde det inte. Kanske ville han, vad vet jag…
Du är stark.
Nej! Den styrkan var inte min egen. Den kom från de barn jag bar, från släkten och alla som var där. Och nu är det din tur att ta den. Nu är det jag som ska ge. Detta är din plats nu, Elsa, tills jag gifter bort dig själv. Huvudsaken att du inte gråter mer du vet inte vad som väntar! Jag ska lära dig allt, som jag lärde Siri och mina systrar. Så att du klarar dig väl.
Sonja skrattade hest åt Elsas uttryck.
Ja, du har rätt att vara rädd!
Sonja höll sitt ord. Två år senare kunde Elsa laga mat så att till och med Siri blev imponerad när hon kom och hälsade på familjen.
Du lagar godare mat än jag! Hur gör du köttbullarna så saftiga? Hur mår du annars?
Tack vare mormor Sonja mår jag riktigt bra. Om hon inte funnits…
Säg inte så, flicka lilla svarade Sonja, skrattade och passade kaffekokaren.
Siri brast ut i skratt.
Har du sett, du har fostrat henne väl, mormor! Hon är som du!
Inte än, svarade Sonja plötsligt allvarligt och såg på Elsa.
Vad är det? Har något hänt? undrade Siri.
Mamma är sjuk, sa Elsa till slut.
Är det allvarligt?
Ja. Väldigt. Hon låg på mitt sjukhus. Jag vet hur illa det är.
Har du hälsat på henne?
Nej… Jag vågar inte. Inte nu. När jag dessutom tänker på hur hon kastade ut mig, på vad som kunde hänt om Alexander inte kommit den där kvällen… och på Pelle. Han är på barnhem. Jag fick inte ta hand om honom; jag har arbete men inget boende. Jag har inte råd med lägenhet, hur mycket jag än jobbar extra.
Kan du inte flytta tillbaka till lägenheten?
Hon skrev ut mig. För att få ta hand om Pelle behövs papper, och jag har inga.
Och du sitter här! Kom, vi åker nu!
Vart?
Till sjukhuset!
Vad ska vi där?
Ligger hon inte där?
Nej, hon är utskriven…
Då är hon hemma igen. Och hör på mig, du måste försonas. Livet är för kort för så mycket ilska.
Elsa tvekade, men Siri fick iväg henne. Tagen återvände Elsa till sin mor och förlät henne. Två dagar senare gick Anna bort, utmattad efter sjukdomen, och bad om förlåtelse, något Elsa aldrig trott skulle hända. Hon sprang ärenden, fixade papper, bet ihop och tänkte bara på att snabbt få hämta hem sin lillebror.
När Elsa såg in i sin mors trötta ögon fanns där ingen vrede längre, bara smärta och något sorgset. Plötsligt mindes Elsa bara de gamla goda tiderna, mamman i en röd sommarklänning, handen full av stora gula körsbär, den barndomens lycka. Och hon hörde sig själv säga:
Jag förlåter dig, mamma.
Då mindes hon Sonjas ord:
Man måste lära sig släppa på ilskan. Annars gör den dig aldrig lycklig, aldrig fri.
En vecka senare klev Pelle in i Elsas lilla etta, höll henne hårt i handen och frågade:
Är vi hemma nu, på riktigt?
Ja, lilla vän! Nu är vi hemma. Det är här här är vår plats.
Och när Elsas ögon mötte Pelles, förstod hon att nu fanns svaren. Nu hade allting, till slut, fallit på plats.
