Erik, vad är det här? frågade Elsa strängt medan hon höll i en skjorta. Vad är den där rosa fläcken? Läppstift? Så du blev sen på jobbet igen
Alfhild, vad håller du på med? suckade Erik trött när han packade ihop sina verktyg. Jag var på jour. Vilket läppstift? På vår avdelning finns bara sjuksköterskan fru Ingrid. Alltså, ja Jag är helt slut.
Alfhild tryckte ihop läpparna, knöt ihop skjortan och gick in i badrummet. Erik suckade djupt.
Det hade gått sex månader sedan Alfhild och Erik började dejta. Allt verkade perfekt, förutom en sak Alfhild var oerhört svartsjuk. Hon hittade anledningar även där de verkade omöjliga.
Titta här, gnällde Alfhild. Han är helt säkert otrogen. Se bara på det här.
Hon räckte skjortan till sin syster Karin och korsade armarna, tydligt upprörd.
Karin kikade på skjortan, sniffade på fläcken och brast sedan ut i skratt.
Vad skrattar du åt? betedde sig Alfhild besvärligt.
Det är bara fruktmarmelad, alltså.
Alfhild ryckte till, tog skjortan ur Karins händer och sniffade igen. Förvåning och förvirring blandades i hennes ansikte.
Du måste lugna ner dig. Jag fattar inte var den här misstänksamheten kommer ifrån.
Alfhild satte sig mitt emot sin syster.
Vi har bara börjat gå ihop, men jag har redan gjort slut med honom, erkände hon och tittade bort. Förstår du? Han lurade sin tidigare flickvän med mig. Jag trodde först att han aldrig skulle lämna mig, men sen insåg jag att han ändå skulle gå. Och hur!
Det är ingen ursäkt för att snacka om otrohet. Lär dig att lita på någon.
Jag litar, protesterade Alfhild. Jag är bara rädd för att förlora honom.
Karin skakade på huvudet, utan någon bra replika.
Var var du? frågade Alfhild med korslagda armar. Klockan var en på natten.
Erik suckade trött.
Alfhild, du släppte ju att jag skulle hänga med grabbarna. Vi såg på fotboll, satt lite och vilade. Vad är fel?
David är hemma länge, jag ringde till Lina. Vad gjorde du de senaste två timmarna?
David åkte tidigare, lovade sin fru något, och vi två, jag och Sören, stannade kvar. Alfhild, slappna av. Jag går och lägger mig.
Erik gick in i sovrummet och la sig. Han försökte glömma Alfhilds kroniska svartsjuka, hitta lite ro i själen. Men Alfhild förstörde allt igen, som vanligt.
Alfhild gick ut från ICA och styrde mot sitt lägenhetsblock. Hon stirrade ner i mobilen och märkte knappt vad som hände omkring henne. När hon vridit på huvudet åt sidan såg hon en blond tjej stå på andra sidan gatan, med Erik i armen, leendes och så kramande att det nästan såg ut som en reklamscen.
Alfhilds ögon blev som dimma. Hon kastade sin påse med mat och rusade mot Erik. Hon greppade tjejen i handen och drog henne åt sidan.
Jag visste det! skrek Alfhild. Jag visste att du lurade mig. Du är en lögnare! Nej, nej, jag hade rätt! Du är en förrädare!
Erik såg dyster på Alfhild, hans händer knöt sig i knytnävar. Han kastade skulden på den blonda tjejen som stod förvånad vid sidan av dem.
Alfhild
Säg inget till mig. Jag vet vad du kommer säga. Jag vill inte höra några nonsensförklaringar.
Det är min syster. Halvsyster, avbröt Erik snabbt.
Vad? Alfhild frös till is.
Dottern till min moster Inga. Du känner henne väl. Och Vicky, min halvsyster, har jag vuxit upp med. Du borde gå hem nu och prata med mig där.
Alfhild gick med en kort ursäkt: förlåt.
Erik kom hem sent den kvällen, djupt sårad. Hans läppar var så ihoppressade att det nästan såg ut som om de saknades, och han såg inte alls på Alfhild.
Erik
Jag har fått nog, erkände han. Jag förstår inte varifrån den här intensiva svartsjukan kommer. Jag hör bara anklagelser varje dag sedan vi började dejta. Du misstror mig med patienter, med sjuksköterskor, med läkare, med varje gatlykta. Det är för mycket. Jag är helt slut, menar jag.
Erik! skrek Alfhild. Vill du lämna mig? Snälla, jag älskar dig! Förlåt mig, jag ska göra allt för att det här inte händer igen. Snälla
Alfhild föll nästan på knä framför honom, grep tag i hans händer och stirrade in i hans ögon. Erik kände medlidande för henne, han älskade henne verkligen och hade till och med avslutat ett femårigt förhållande för hennes skull. Han hade aldrig trott att han skulle kunna göra så här, men Alfhild hade erövrat hans själ. Nu åt tvivel honom inifrån.
Jag älskar dig, viskade Erik medan han höll hennes hand och mötte hennes blick. Men allt du gör är ohälsosamt. Jag kan inte leva så här
Jag kommer inte göra så igen, snyftade Alfhild. Aldrig mer. Stanna bara kvar med mig. Jag kan inte klara mig utan dig.
Erik andades ut och drog Alfhild närmare. Han kunde inte lämna henne, inte ens efter allt hon gjort.
Några månader gick och deras förhållande stabiliserades. Alfhild slutade vara svartsjuk åtminstone gömde hon det och Erik njöt av hennes sällskap utan att behöva gå tidigt till jobbet eller stanna sent.
Hösten kom, och influensasäsongen slog till. Patienterna ökade och Erik kunde knappt gå upp tidigt; han var helt utmattad, åt middag hemma och gick sedan i säng.
Alfhild började återigen misstänka. Först försökte hon tro på honom och undvek att fråga varför hans skjorta luktade främmande parfym. Kollegorna på sjukhuset var mestadels kvinnor i samma ålder inga risker där. Men misstankarna växte dag för dag, hon spanade på Erik, granskade hans skjortor, försökte hitta någon ledtråd.
Efter jobbet gick Erik direkt till duschen. Den här gången stannade han inte länge han ville så snabbt som möjligt ligga i sängen igen. Knappt hörbart öppnade han dörren och såg hur Alfhild snabbt bläddrade i hans telefon.
Alfhild vad gör du?
Flickan ryckte till och kastade genast telefonen åt sidan.
Inget, jag måste bara ringa.
Erik nickade mot hennes rosa mobilskal som låg på kudden.
Har du inget eget laddat?
Den är urladdad.
Skärmen på Kajs telefon lyste till, någon skrev:
Allvarligt? Helt urladdad? Så du ljuger också. rynkade Erik på pannan. Kanske får jag veta mer om dig?
Förlåt, böjde Alfhild huvudet.
Så du hittade det du letade efter? Miss Marple muttrade Erik irriterat.
Alfhild skakade på huvudet.
Erik smög tyst till garderoben och började plocka ihop sina grejer. Alfhild hoppade upp från sängen och grep hans arm.
Snälla, nej! Jag ska inte göra så här igen. Jag litar på dig Erik!
Nej, Alfhild, första gången förlät jag, andra gången vill jag inte gå i fällan igen. Jag är trött på det här. Jag vill bara leva i fred, lita på någon och bli litat på. Det är inte ett liv
På en halvtimme hade Erik samlat alla sina saker i bagaget. Alfhild satt kvar på sängen, med händerna om knäna.
Jag älskar dig, verkligen. Men jag kan inte fortsätta så här. Du förändras inte.
Erik lämnade den hyrda lägenheten och begav sig till föräldrarnas hus. Han var verkligen slut.
Misstro förstör alltid relationer, hur starka de än är. Och så dömer man ofta andra efter sig själv. Kanske kände Alfhild att Erik en dag skulle förråda henne, precis som han gjort mot sin tidigare flickvän. Men hon hade själv valt honom, sin egen man. Utan förtroende finns varken kärlek, vänskap eller något förhållande. Det var hennes största missslag.
